Jag och min sambo skall separera. Vi har två barn, ett i skolåldern och en i förskoleåldern.
Jag har väldigt god ekonomi och mitt ex har inte lika god ekonomi. Jag har mycket sparpengar och äger i princip ensam huset vi bor i och har råd att bo kvar. Det är tanken att jag skall bo kvar i huset. Mitt ex skall försöka köpa ett radhus eller en lägenhet i närheten.
Nu vänder jag mig till er som har separerat: vad ska man tänka på? Vad bör man få på plats tidigt? Vad bör man komma överens om i förväg? Har ni några tips och tricks?
Edit: Eftersom frågan kommit upp. Vi löste det så att eftersom jag hade medel att köpa huset så gjorde jag det. Dock fick hon då 20% ägande i starten
Nu när vi separerar (vi har aldrig haft delat ekonomi) så köper jag ut henne för 20% av nuvarande värde, hon får bilen och får allt vad hon vill av de saker som vi har tillsammans idag, samt att jag ger henne hälften av insats för ett radhus i området.
Jag råkade ha en massa pengar som kommer från innan vi träffades, och vi skrev tydliga samboavtal, är inte gifta, och är dessutom inte ovänner, så det finns ingen tvist.
barnschema (bestäm nåt fast och håll er till det så gott det går. Tydlighet är bra för er föräldrarelation.)
summera utlägg och gå genom regelbundet efter den fördelningsplan ni bestämmer.
tänk inte ”det löser vi senare”. Lös det nu.
”föräldrafika” när barnen är små. Kan göras i samband med utvecklingssamtal el dyl. Bra så att barnen ser att ni pratar med varandra och allt från banala vardagsgrejer (vad gäller kring att ta hem kompisar?) till större (nu är X mobbad, vem pratar med lärare/rektor/mobbarens föräldrar?) kan lösas.
informera varandra (även senare) så inte större nyheter kommer till exet från barnen. (”-Pappa har en ny tjej, hon är jättesnäll och jättesnygg och fyllde 21 i söndags!” Skämt åsido, sånt och annat.)
Jag kan nog komma på mer, men tydlighet i ekonomiska frågor och informativt i emotionella. Det vill jag skicka med och önskar er båda lycka till framåt.
Jag är skilsmässobarn. Min mamma berättade nyligen att hon från olika frånskilda vänner och bekanta fått höra att ”mitt ex han bara ljuger”, ”han tar inte sitt ansvar alls” och liknande saker. Att ha en relation fortsatt präglad av konflikter och misstro verkar för många vara norm. Mamma konstaterade att pappa alltid har hållit alla löften och att det varit ordning och reda med alla rutiner. Att ha det så kan vara något att sträva efter.
Många tankar kring det här eftersom jag har skilt mig två gånger. Dock har jag inte tid för långt inlägg just nu men ville dels länka till tråden Jan precis länkade till (bra!) och oxå ge min främsta ledstjärna:
Att i allt ha i åtanke att det jag gör/säger etc ska jag kunna stå för den dagen kidsen är stora nog att fråga mig.
Inte minst min första skilsmässa var detta särdeles levande för mig. Och det hjälpte. Inte minst gällande det där med ’vad säger jag inför barnen om den andre’.
Utöver det är jag ledsen för er skull och önskar er lycka till framöver - med förhoppningen att ni kan göra en ny bra relation som separerade föräldrar. Det går!
Mina föräldrar skilde sig någonstans runt förskolan. Har aldrig behövt se eller höra dem bråka och om möjligt har de alltid backat upp varandra när det kommer till oss. De har aldrig pratats illa om den andra parten oavsett vilket hem jag varit i.
Att vi hade fasta scheman hjälpte mycket för vardagslivet också. Varannan vecka.
Min bror valde att bo heltid hos pappa från ungefär 15-16 år på grund av att han bråkade mycket hos mamma. Det utrymmet gav dem möjlighet att ha en jättebra relation idag.
Ledsamst men tyvärr det är sådant som händer.
Det som är konstig tycker jag,att du skriver att du har bra ekonomi och sparpengar men din sambo eller snart ex inte har samma eller liknande ekonomiska förutsättningar.
Att man har två barn tillsammans och har levt ihop ett antar år där en av er har varit hemma (trorligtvis) mamman med mindre inkomst under barnens första levnadsår .
Därför tycker jag att för barnens skull borde man lösa på ett snyggt sett av den som har bättre ekonomi att stötta den andra i denne svår separations process .
Hej!
Tråkigt men det är sån’t som händer. Det absolut viktigaste är att komma ihåg att det inte är en tävling. Stötta ditt ex, de enda som förlorar är ju barnen.
När jag skilde mig från mitt ex bodde hon kvar i huset i närmare två år. Varför? Jag kunde fixa bra boende och vårt gemensamma barn och hennes två tidigare skulle inte påverkas mer än nödvändigt.
Köpte ni huset när ni redan bodde tillsammans? Då kan du bli av med halva.
Förbered dig på ett helvete och ordna med egen hemförsäkring omedelbums om hon står på den i dagsläget. Slipper du helvetet är det bara att gratulera, men förbered dig.
prata igenom allting och samtidigt försök vara på god fot med varandra.
Det är barnen som är fokus även om det är tufft att fortfarande bo ihop, men jag tror att ni bägge tjänar på det långsiktigt, att ni håller god ton och försöker komma överens samtidigt som ni letar efter ett bra alternativ till henne, tror att det bygger grunden till ett framtida samarbete kring era barn.
Sist vill jag säga att stötta varandra i processen, hjälp varandra, ta hand om varandra även om ni gör slut, bra relationer tjänar alla på, framför småsinta, egoistiska behov som man kan känna i början av en separation.
Försök lösa praktiska saker så smidigt och osjälviskt som möjligt, ni har trots allt barn ihop som ska må bra på båda ställena.
Skämt åsido, sånt och annat.)
