Hej,
Jag vet inte riktigt vart jag ska lägga tråden. Jag och min sambo har valt att gå isär efter 12 år. Vi har två täta barn under 10 år som vi älskar och vill vara med så mycket som möjligt trots separationen.
Vi har idag en hyreslägenhet som står på henne och som jag gladeligen släpper, likaså möblerna vi köpt tillsammans. Jag tar elektroniken och bilen som jag stått för ensam och hon är ok med det. Alla barnens planerade utgifter tar vi initialt procentuellt tills hennes inkomstnivå tillåter 50/50. Jag har alltså inga problem att köpa nya möbler till egen lägenhet och hon kan ordna elektronik via vänner/föräldrar då hennes krav är lägre.
Separationen är, för att förtydliga, hennes initiativ och jag håller med om anledningen men samtidigt har jag velat vänta eftersom hon inte har en fast inkomst. Vi har haft ett (lite för) vänskapligt förhållande, så inga sura miner. Vi går isär som goda vänner och kommer vilja umgås med barnen tillsammans.
Så till mina frågor:
Vi är båda skrivna som vårdnadshavare. Behöver vi göra något hos Skatteverket osv för att få ha barnen 50/50?
Hur mycket hade ni hjälpt er tidigare partner med sin ekonomi om det är denne som valt att separera permanent, för att se till att era barn har en trygg uppväxt med separerade föräldrar?
Nej, är man överens har staten inget med detta att göra. Men räkna inte med att vara överens särskilt länge.
Inte alls, däremot betalar man underhållsbidrag (vilket ironiskt nog är benämningen på det man betalar direkt mellan föräldrar utan inblandning av Försäkringskassan) för att ens barn ska ha ungefär samma levnadsstandard hos båda föräldrarna. Även här är det bra att försöka komma överens frivilligt.
Finns hur mycket som helst, men var inte naiv och presentera inte en ev. ny partner för henne eller barnen. Låt henne ”vinna” den grejen med råge, det kommer göra ditt och barnens liv mycket enklare.
Låter som ni har goda förutsättningar för en “lyckad” separation.
Lagstiftningen säger visserligen inte så, men praxis brukar bli att kvinnor generellt gynnas vid separationer där barn ingår.
Jag skulle inte lämna adressen där barnen står skrivna. Jag skulle inte lämna det boende som barnen ser som hemma. Jag skulle låta henne flytta hemifrån om hon så önskar. Thats it. (Du är en bättre och givmildare person än vad jag är, helt klart.)
Om de är överens om att separera, även om initiativet kommer från henne, och hans ekonomi är mycket bättre än hennes är det det enda anständiga att göra, tycker jag.
Hon ska inte tvingas vara kvar i relationen för att hon inte har råd att flytta.
Du har säkert rätt men jag skulle inte välja att vara den föräldern som flyttar från barnen. (Jag skulle heller inte ha satt mig i den sitsen ekonomiskt från start men det är en annan sak.)
Det är väl egentligen inte heller så att han väljer om han ska flytta. Om hon vill separera måste väl någon flytta och den som anses behöva lägenheten bäst blir väl den som får behålla den om det skulle bli en tvist om det. Bättre då att flytta frivilligt än att bråka om det när slutresultatet ändå blir detsamma.
Vilken fin inställning du har tänker jag spontant! När man har barn ihop tjänar alla på att båda föräldrarna mår och har det bra. Jag hade hjälpt min partner så gott jag kan om vi skulle separera, eftersom mitt barn vinner på det som sagt. Mina föräldrar är skilda sen ett par decennier och har kanske inte hjälpt varann ekonomiskt då båda fick hålla i slantarna men praktiskt - mamma har klippt pappa i alla år, pappa har hjälpt mamma praktiskt med hus mm. Det är fint!
Alltså, när det gäller ekonomin, så är min syn att du inte bör hjälpa med det för mycket. Personen ifråga har ett eget ansvar att hitta ett arbete. När det gäller barnen, så förstår jag mer om du hjälper till, men planerar hon att ansöka om underhåll?
Vad gäller tips för framtiden, skulle jag väl säga:
Var inte en rövhatt. Ha en öppen kommunikation och försök att komma överens om vägar framåt vad gäller barnen. Var hjälpsam, men sätt gränser för din egen skull.
Ja, hon planerar att söka bostadsbidrag om CSN och lön inte räcker till. Det är dessutom hennes kontrakt från början så jag skulle känna mig taskig om jag tog det från henne, även om sambolagen säger att jag kan göra det eftersom hon fick lägenheten när vi skaffat barn.
Jag har alltid betalat 60-75% av våra gemensamma utgifter, samt bilens alla omkostnader helt själv, så eventuellt kan jag stå för samma gällande barnens utgifter men hon måste klara sitt eget.
Inte ens om dina barn riskerade att hamna på ett ställe som Rinkeby, Biskopsgården eller Rosengård för att det är i sådana områden som allmännyttan erbjuder bostäder åt obemedlade? Det förefaller lite väl kategoriskt.
Tack för att du säger det! Jag tänker precis så och hoppas hon upprätthåller den vänskapliga tonen från sin sida också. Hoppas kunna hitta på saker med barnen i framtiden. Tanken är att de ska få möjlighet till varsitt rum på båda ställena.
Det svåra som förälder är väl att kunna separera sina egna behov och barnens behov. Det är lätt att sätta likhetstecken mellan dessa behov och då kan det bli problem. Barnen är enskilda individer och inte en förlängning av sina föräldrar.