Jag blev kontaktad av hyresvärden igår som meddelade att jag får den nyproducerade lägenheten med inflyttning i oktober. Det tog drygt 1,5 veckor från separationsbeslutet.
Jag och barnens mamma har tidigare använt procentuell uppdelning av utgifter sen 5-6 år och jag har bestämt mig för att följa samma princip nu med de gemensamma utgifter som kvarstår tills hon kommit på banan och klarar sig själv.
Samtidigt får jag en känsla av misslyckande, skuld och att jag sviker familjen nu när jag fått en egen lägenhet så hastigt, som dessutom uppfyller både mina och hennes önskemål, trots att det var hon som dels tog initiativ till separationen och som dessutom valde att göra den permanent inom loppet av några dagar. Vad kan det bero på?
Du kommer känna alla möjliga känslor och det spelar kanske ingen roll vad du får för logiska svar. Skönt att ni kunnat få fram en lägenhet till så att ni inte behöver ha den stressen över er. När du flyttat så kommer ni kunna fokusera på att ta hand om barnen och att bygga era liv på varsitt håll. Det logiska kommar nog funka fint.
Tillåt dig själv att tänka på bara dig (och barnen). Hennes liv kommer inte vara ditt ansvar och hon klarar fint att lösa sin situation.
Mm, detta kände jag också när vi gick isär. Riktigt jävligt kändes det. Kunde inte sova på fem veckor. Jag sökte terapi genom företagshälsan till slut. Det ordnade sig men tog tid.
Jag har ingen erfarenhet av skilsmässa mer än genom släkt och vänner, och vad jag förstår så oavsett vem som tagit initiativet så är det en naturlig känsla att känna misslyckande för det är ju just det där och då, det höll inte, och när det går så fort så hinner väl inte hjärnan med riktigt att processa och plötsligt så blir allt verklighet. En släkting sa till mig “man håller ihop för barnens skull”, mitt svar är “Nej, man skiljer sig för barnens skull”! Är ni bara närvarande med era barn spelar hemmet ingen större roll, det är inte det de kommer att minnas utan var mina föräldrar verkligen där eller hade de oftast en dejt med mobilen … och som jag tror någon sa, ta det luuugnt med att ta in någon ny i deras liv utan låt dem få processa sina nya kapitel ni nu startat åt dem i deras egna takt. Och var inte för naiv! Förutom det så hoppas och tror jag att Ni alla kommer att vara vinnare när allt processande har lagt sig.
Tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Jag och barnens mamma har bott ihop i över tio år så det är naturligt att min hjärna vill lösa problemen som förut. Jag får påminna mig själv gång på gång att vi dels valt att lösa det på ett mindre positivt sätt (sett ur tidigare perspektiv), att det är permanent och framförallt att det var hennes beslut. Då blir det lite enklare att acceptera.
Ja, du har helt rätt. Jag har sett alldeles för många sabba relationen med sina barn och ex genom att jaga efter någon ny, bara för att ha någon i sin närhet. Jag respekterar barnen, deras mamma och mig själv alldeles för mycket för att sätta mig i den situationen.
Vi har båda uttryckt att vi vill kunna umgås med varandra och barnen (förutsatt att hon inte ändrar åsikt om det också), vilket jag uppskattar. Dessutom finns från bådas sida ingen sexuellt attraktion överhuvudtaget, så väldigt låg risk för ”återfall”, vilket jag också är glad för.
Som din släkting sa var jag ofta tänkt. Jag och barnens mamma har inte haft ett dåligt förhållande. Majoriteten av tiden har vi haft det jättebra. Det är egentligen bara att känslorna för varandra runnit ut i sanden, varför jag tänkt att vi ska hitta en lösning för att fortsätta kunna vara en familj, både för barnen men också för varandra.
Kanske naivt men samtidigt vill jag inte vara del av den nya normen där föräldrar går isär för ”minsta lilla” när man inte försökt allt för att lösa sina problem, därav känslan av svek. Det är riktigt svårt att ställa om så jag låter mig själv bli lösningsorienterad åt ”andra hållet” men samtidigt är det faktiskt fler av mina vänner som säger att de sett oss vara olyckliga som par sen länge och att de uppfattar mig som att försöka lappa ihop det ensam. Även barnens mamma har nämt det.
En bra idé kan vara att försöka ha en viss samordning av spenderandet på barnen. Det kan annars lätt bli grogrund för konflikter och avundsjuka.
Jag menar att du kan ta på dig att ordna dyrare/roligare semester. Om du har förankrat det innan kan det avlasta partnerns krav på sig att ordna motsvarande roliga saker. Eftersom barnen får åka bort och göra vissa saker med dig kan hon nöja sig med något enklare. Hon kan också prata positivt om det som du anordnar. Sker detta utan samordning kan det lätt bli att hon känner press på sig att försöka matcha det du gör.
Samma sak gäller spenderande på exempelvis kläder. Om ni inte varit vana vid det innan så är nu sannolikt rätt tid att börja köpa saker begagnat. På Sellpy finns ett enormt utbud för barn (och vuxna också). Det går att hitta billigare på loppisar. Dock tenderar utbudet där att vara inriktat på bebisar. På Sellpy går det utmärkt att köpa kläder även till äldre barn. Ett tips är att köpa saker i fel säsong. Jag har nyligen själv köpt fina overaller för låga priser. Att köpa av någon privatperson till sådana priser skulle aldrig gå. Iom att priserna på Sellpy sätts av en dator hålls de inte uppe av att någon säljare anser att en viss vara är värd si eller så mycket. Alla varor som det finns ett överutbud av får priserna tryckta i botten. Det finns alltså inget givet samband mellan pris och skick.
Här tror jag du tänker kortsiktigt. Hur du känner det avseende ny partner kan nog ändras snart och rejält.
Om ni har barnen varannan vecka är det inget som hindrar att du träffar en ny partner som du umgås med intialt med lite låg profil dom veckor du bor utan barnen.
Jag har bara varit singel max 3 månader som längst efter 20 års ålder.
Inte roligt alls i längden tyckte jag. Att vara särbos en längre period är nog inte så tokigt (tror jag, aldrig provat )
Ingenting, det finns bättre sätt att se till att ungarna får en trygg uppväxt.
Håll en låg och ansträngd ekonomisk profil utåt.
Specificera noga nivåer och tid för “Alla barnens planerade utgifter tar vi initialt procentuellt tills hennes inkomstnivå tillåter 50/50.” med henne för att undvika att drabbas av nyckfulla och orimliga framtida krav.
Mina föräldrar separerade när vi var små och har aldrig tänkt på det som om den som skaffade nytt boende flyttade ifrån oss? Vi flyttade ju också för att vara där halvtid.
Så länge ni båda har samma fokus - barnens bästa så kommer ni säkerligen bli ett riktigt bra team, kanske till och med bättre än innan. Och det är en sak att träffa en annan, för vi väljer oftast inte när “rätt” människa kliver in i vårt liv, men man behöver ju inte vara så snabb på att presentera personen för barnen. Och när någon ny kommer in bidrar det ibland till att ert teamwork tyvärr inte blir så lätt längre därav att inte vara för naiv. Ni vet ert nuläge, men inte vilka hinder/utmaningar som väntar
Det enda åtagandet du har är barnen, ett förhållande innebär vissa fördelar ekonomiskt och du ska rimligtvis inte vara hennes sponsor när hon väljer bort familjelivet.
Bygger er fortsatta vänskap på dina finansiella insatser så var den inget värt från början.
Procentuell fördelning av barnens kostnader är rimligt och det finns ingen anledning att gå 50/50 eftersom du vet inte vad som händer imorgon.
Det finns flera scenarier och jag har varit med om några, ett livs-tips som förekommit tidigare i tråden är att du inte ska vara först att introducera en ny partner, äg papparollen och gå vidare med ditt liv.
Tack för tipsen och den viktiga aspekten. Jag har valt att försöka att inte se på det som att hon väljer bort familjelivet eller på något sätt sviker mig, eftersom det riskerar bli en grogrund för irritation och onödiga dispyter.
Jag uppskattar också synen på procentuell fördelning. Det är också en viktig poäng.
Jag tycker att ditt sätt att tänka är i dina barns, ditt och ex-sambons bästa intresse. Det som sårar barnen mest är när föräldrarna bråkar och smutskastar varandra efter en separation. Att hjälpa ditt ex “på vägen” medan hon ordnar med sin egen försörjning kommer att kosta dig en slant, men det ger förhoppningsvis/troligen också goda förutsättningar att samarbeta kring barnen på kort och lång sikt. Det låter ju dessutom som om du också gått i septarationstankar - och bara avvaktat av ekonomiska skäl (?). Då är du förhoppningsvis inte heller så hjärtekrossad och bitter över att “bli lämnad”. All heder till dig som fokuserar på barnens bästa.
Ett stort “do” är att aktivt glädjas med barnen och lyssna när de vill berätta om sin tillvaro hos den andra föräldern. Ställ frågor! Göra vissa saker tillsammans, om relationen mellan er vuxna tillåter. Låt ditt ex fortsätta ha goda relationer till din släkt. Att kanske se till att det finns dubbletter av viktiga saker (gympakläder, regnkläder, mobilladdare…) så att barnen inte behöver bli ledsna när de glömmer dessa hos den andra föräldern. Att vara lite flexibel med ungeängestider, så att barnen inte missar kalas, idrottstävlingar etc på grund av att de är på “fel ställe”. Bo gärna nära varandra så att det funkar bra för alla med skola, fritids och kompisar.
De viktigaste inom “Dont’s”: Prata aldrig (!) skit om ditt ex framför/till barnen - och påminn gärna också dina släktingar om detta.
Lycka till! Verkar som om du har koll.
Fråga 2: jag hjälpte mitt ex att behålla vår sommarstuga genom att han fick köpa ut mig långsamt, lite varje månad, istf att behöva söka lån. Det gjorde att barnen fick ha kvar sina somrar där.
När han senare har haft ekonomiska bekymmer har jag inte erbjudit hjälp. Lite is i magen för att låta honom ta ansvar för sitt liv, och för att låta mig inse att jag inte är hans räddande ängel Däremot har jag då gått in och skött mer än 50 % av admin och fix runt barnen för att han ska kunna lägga tiden på att lösa sina problem.
Däremot har jag då gått in och skött mer än 50 % av admin och fix runt barnen för att han ska kunna lägga tiden på att lösa sina problem.