Kanske en lite annorlunda diskussion men jag har svårt att tro på min egna kompetens och det har gjort att jag missar en hel del saker i livet och det slutar med att jag inte vågar ta för mig. Med det menar jag att jag även fast jag har utbildning, fått bra omdöme från andra, universitetskompisar som tyckte jag var duktig och bra förutsättningar så fullföljer jag inte sista steget, som att söka det där jobbet eller satsa på ett lite högre betyg, som faktiskt realiserar mitt mål. Jag förstår inte vad det är som spökar för det händer om och om igen.
Det är som att jag inte är värd det, det finns inte det där drivet även fast det faktiskt hade gynnat mig. Jag är nära mållinjen men varje gång så avbryter jag 1 meter innan. Kanske jag är väldigt rädd för att misslyckas?
Är det någon annan som känner igen sig i detta? Kanske det egentligen handlar om en djupare fråga om vad man faktiskt brinner för i livet?
Impostor syndrome. Du är definitivt inte ensam. Finns olika tekniker för att handskas med det, men framförallt tror jag det är viktigt att kunna identifiera när det händer. Handlar lite om att bekämpa sina egna tankar med objektiv logik.
EDIT. Såg precis att @axr redan nämnt det. Har själv tidvis kämpat med impostor syndrome och liknande tankar. Jag är inte kompetent nog, jag kommer nog misslyckas osv. Det har dock minskat rejält med åldern.
Jag kom ur detta genom att aktivt tänka att det inte är respektfullt mot andra, att på förhand bestämma vad jag är/min kompetens.
Där det inte är upp till mig vad en annan person tycker om mig eller min kompetens. Det är lite respektlöst att ta bort möjligheten för den andra parten att välja vad de tycker. Söker jag jobbet är det inte upp till mig att bestämma om jag är kompetent nog eller inte. Jag respekterar motpartens rätt att bestämma för sig själv. Det är inte upp till mig att tala om vad hen ska tycka om mig/min kompetens.
Om jag respekterar den andra personens åsikter så innebär det också att jag respekterar den personens möjlighet att bestämma vad hen tycker om mig. Helt enkelt låter jag det vara möjligt för den andra parten att såra mig om hen vill. Vilket är sjukt läskigt och svårt.
Jag har använt mig av liknande projektionstekniker och det har funkat ganska bra. Det blev lättare för mig att bryta tankemönstret om jag satte någon annan än mig själv i fokus. Jag brukade även föreställa mig en kursare/kollega med likvärdig utbildning/erfarenhet i situationen istället. Hade jag gett denne rådet att söka jobbet? Hade jag sett dennes kompetens som tillräcklig?
Det här kanske är ett sidospår men efter att jag läst en bok med Adlers filosofi (inte att det är en definitiv sanning eller något, utan ett intressant perspektiv, rekommenderar), där en del handlar om själviska och osjälviska handlingar så ser jag ett mönster i det du även nämner.
Det är nog en mix av det du nämner och kanske en viss trygghet för mig själv att intala mig detta, för då slipper jag möta ett möjligt nej från en arbetsgivare, vilket som du nämner, är läskigt.
