Skulle vilja höra era erfarenheter och reflektioner kring hur man som arbetstagare (kanske även som arbetsgivare för den delen) upplever värdet i sina prestationer på arbetsplatsen.
Jag tog examen förra sommaren och fick direkt ett bättre jobb än jag någonsin kunnat drömma om, det är en tjänst som man vanligtvis i min bransch kanske landar efter 5+ års arbetslivserfarenhet. Jag skulle med handen på hjärtat inte vilja ändra någonting med mitt jobb, det känns som att jag har det roligaste jobbet på planeten. Det är dock ett vikariat för en föräldraledig, och jag har jobbat i 7 månader hittills och har ca 7 månader kvar. Min chef kommer att gå på FL i höst vilket ökar mina chanser att få stanna.
Nu till saken, jag har enbart fått positiv feedback av min chef, som har uttryckt att jag överträffat alla förväntningar och det finns ingenting i mina arbetsprestationer som skulle kunna förbättras. Ändå känner jag sån prestationsångest varje dag, att varenda ord jag väljer, varenda beslut jag tar kommer att avgöra min framtid, just för att jag så desperat vill behålla mitt jobb. Jag har även pågående hälsoproblem och är inne på min femte operation detta år hittills, vilket bidrar till ångest och stress kring att förlora mitt jobb som ändå ger mig lycka och trygghet i all ovisshet kring min livssituation.
Varje möte jag deltar i känner jag mig som en bluff, som att alla andra är så mycket mer kunniga än vad jag är, och att det känns som att jag inte förtjänar att vara där egentligen då jag själv upplever att jag inte presterar mitt yttersta. Ibland känns det som att jag inte kan tänka klart och uttrycka mig ordentligt, jag snubblar på orden och tappar bort mig mitt i meningar för att jag blir så nervös. Det känns som att hela mitt liv står på spel, vilket är känslan som sköljer över mig i pressade situationer, hur dramatiskt det än låter.
Jag har haft väldigt svårt att fokusera på arbetet under våren med tanke på mina hälsoproblem samt dödsfall inom familjen, flytt och andra oväntade händelser i livet. Jag blev helt chockad över chefens feedback, som även uttryckte att jag är en tillgång för företaget, men jag kan verkligen inte förstå varför.
Tampas ni ibland med liknande känslor, och hur gör ni för att jobba på ert självförtroende och självkänsla?
Det är beklämmande att läsa om din situation. Du är stark som ser det och kan formulera det för dig själv, jag tror du skulle må bra att ta professionell hjälp för att få bättre strategier för att hantera det så att du kan hålla ett helt arbetsliv.
Det låter som att du sliter väldigt hårt på dig, väldigt viktigt att du tar hand om dig så du håller hela livet.
Min upplevelse är att många som är riktigt duktiga på sina områden upplever imposter syndrome. Helt oventenskapligt tror jag att det leder till att de som upplever det pressar sig ytterligare för att lära sig, leverera än de som har större förtroende till sin förmåga. Om en tror att en är bäst - varför lägga tid och energi på att utvecklas?
Min erfarenhet är också att erfarenhet i år spelar inte alltid så stor roll. En del får väldigt lite erfarenhet på många år och en del får mycket erfarenhet snabbt, det beror mycket på motiviation, attityd och driv. Du framtstår utifrån din fråga som mycket driven. Det kan ju vara så att du ersätter en person som inte var lika motiverad och driven som du är vilket gör att det blir stor skillnad.
Om chefen uttrycker att du är så pass stark i dina leveranser bör du ta det på allvar. Chefen har sannolikt inte skäl att överdriva värdet av vad du levererar.
Jag kunde tidigare uppleva imposter syndrome, men sedan jag blev konsult och började sälja mina tjänster har jag blivit bättre på att se värdet i tjänsterna jag erbjuder.
Ett flummigt tips som har fungerat för mig också är att titta sig i spegel i ögonen och berätta för dig själv vad du lyckats med. Bekräfta framgångar och saker du lyckats med helt enkelt.
Ja, håller med. Ta hjälp av någon professionell, psykolog, terapeut, eller liknande. (Och säkra att du hittar rätt, så du får en personkemi som funkar - kan krävas ett par försök ibland.)
Från mitt perspektiv låter det som att du har en extremt hård inre dialog, vilket jag själv haft och är glad att jag tagit itu med. Eller kanske tar itu med, för om än att den blivit mycket mjukare, så finns det där hårda kvar med ett lite annorlunda, inte så uppenbart tilltal. Så sök hjälp!
Jag har inte riktigt tänkt på att ta professionell hjälp, det är nog en bra idé. Och tack så jättemycket (även till @tankespjarn) för väldigt hjälpsamma råd, jag tar till mig det!
Jag har ofta samma problem. Jag försöker intala mig själv att det är naturligt att inte alltid veta svaret. Senaste månaden har jag fått så sannslöst mycket och bra feedback, men känner ändå som dig.
Du känner till begreppet så du vet ju att du inte är ensam om det i världen
Nja, jag har nog aldrig sett det som ett problem. I alla jobb jag provat på så vet jag att jag inte “är” den rollen, utan att det är just en roll. Det är naturligt att vara en imposter, så ingen kan “avslöja” dig. Du förväntas lajva kontorsarbetare om du jobbar på kontor.
Sedan får man väl anstränga sig mer för att passa in i vissa roller än andra. Jag skulle vara bartender en gång. Alltså proffessionell. Det är verkligen ingen roll jag trivs i. Det var helt nytt. Då fick jag fejka mycket för att fylla rollen.
Jag antar att det är naturligt att fejka mer om man är ny och ovan.
Intressant. Det du känner är nog vanligare bland dom som verkligen inte! borde behöva känna så.
Obefogad prestationsångest tror jag. Din feedback från chefen skall du ta till dig.
Det låter som det kommer gå bra för dig framöver. När chefen går på FL bör du kunna få en vettig roll.
Det är inte ovanligt på BRA företag att även unga personer kan få chansen till tunga uppgifter. Ålder är ibland bara en siffra bra chefer snabbt kan se förbi.
Håller med övriga här; ta åt dig vad chefen sa och börja öva på att lita på dig själv och det du gör.
Läser mellan raderna lite och ser att du gör som många andra juniorer, du jämför dig med seniorer, vilket du såklart inte ska göra.
Chefen vet och ser detta och hans omdömme baseras antagligen på att han jämför dig med andra nyexade juniorer.
Självskattning är skitsvårt även om man jobbat 40 år, det enda man har är att tolka de signaler man får av omgivningen och anpassa sig därefter. Får du positiv feedback så sträck på dig och väx, negativ feedback så justera och prova igen.
Jag har fortfarande problem med detta, särskilt lönemässigt, men min fru har hjälp och peppat mig väldigt mycket. Utan henne hade jag hade jag fortfarande lidit av imposter syndrome OCH haft hälften så mycket i lön.
Kan säga följande angående imposter syndrome efter ett antal år i näringslivet som förhoppningsvis får dig att må bättre:
Det finns galet mycket inkompetent, slött, oengerat, knäppt folk i alla möjliga olika positioner. Man blir helt förstummad ibland. Dyker man bara på en helt vanlig, engagerad och trevlig person så är man mer än nöjd i de flesta fall, så risken för att nån ser dig som bluff är minimal. Förhoppningsvis kan du också börja se detta och därmed bli lite lugnare och inte vara så orolig för att säga fel sak nångång ibland.
Av alla dom jag jobbat med så är det ytterst få som bryr sig så mycket om sitt jobb. Det lär märkas i hur du agerar varje dag, utför dina uppgifter och lär dig. Detta är långt mycket viktigare än hur du uttrycker dig i nåt möte. Så chefen har säkert helt rätt nör han säger positiva saker om dig. Ta till dig och kör på. Har själv haft liknande känslor och det var först när jag blivit headhuntad till ett annat jobb som jag insåg mitt värde och kunde släppa egna pressen lite. Viss press är extremt bra och ger raketbränsle men det är jobbigt i början när bränslet nästan exploderar. Eller imploderar beskriver känslan bäst. Så håll ut, det blir bättre för varje månad du bevisar för dig själv och andra att du tillför. Under tiden bygger du fint cv o nätverk.
Hej, vad fint att du öppnar upp och delar med dig till andra.
Som andra föreslagit så är även mitt råd att ta professionell hjälp av en psykolog. Jag skulle börja med att titta in på psykologen Sofia Viottis instagramkonto. Hon är väldigt duktig och välrenommerad, hon hade nyligen ett tema du kan läsa mer om som handlade just om självkritik och förminskade beteenden som hon pratade om på sin insta ”psykolog_sofiaviotti”
Söker du terapi sedan finns det olika former, hon tillämpar bla compassion fokuserad terapi, en ”uppdaterad version” av klassisk KBT brukar man kortfattat beskriva det som.
Om du söker terapi har du 3 vägar, antingen att betala det själv. Då är det lättare att välja inriktning själv. Eller så söker du via din vårdcentral, de flesta landsting erbjuder upp till 10 st 30 min samtal. Du börjar med att boka ett besök hos din husläkare där du beskriver dina problem (förminska inte problemen, utan berätta som du skrev innan och hur de påverkar dig).
Alt så kan du fråga HR på ditt jobb om de är anslutna till Företagshälsan, då kan du komma i kontakt med läkare och psykolog där. Jag är osäker på om du omfattas av det ifall du är vikarie men om du känner förtroende för din HR person så skulle du kunna fråga allmänt (eller ringa facket och höra om de vet).
Slutligen kan du ha en försäkring om du får tjänstepension, det kanske du inte börjat med ännu men kan vara värt att kolla upp. Då brukar man ha ett par samtal som man kan få därigenom.
Ett sidospår är att delta på en av Sofias online kurser, jag gick en i höstas och de håller hög kvalité. Det i kombination med ”självstudier” kan ta dig en bit på vägen. Jag uppskattar att hon inte förenklar hur svårt det är att skapa förändring. Det finns inga snabba lösningar men det går absolut att förbättra! Ett litet steg i taget bara.
Jag jobbar inte inom vården själv utan detta är baserat på mina egna erfarenheter och kunskap.
Tänk såhär: Det gör alla andra i mötet också. Men precis som att inte du visar det så visar inte de heller detta. Tvärt om är de jätteoroliga för att denna nya unga talang verkar kunna lika mycket som de själva, fast de varit där i 5+ år
Nu vet jag inte vad det är för bransch du är i, men jag med 10+ års erfarenhet av en bransch som för det mesta består av välutbildad högkvalificerad arbetskraft noterar det är lätt att känna sig “dålig” just för att alla andra är så “bra”.
Såg idag ett tips till alla som lider av Imposter Syndrome - ta en titt på USAs presidentkandidater och speciellt senaste debatten. Jämför man sig med de herrarna behöver man aldrig mer känna sig som att man inte har koll
