Till alla er som tycker att man bara ska ha en fond (“Varför krångla till det?”). Eventuellt två om räntor ska vara med; Spiltan Räntefond Sverige och LF Global.
I det som närmast kan beskriva min mellanriskhink (jag kör inte hinkprincipen riktigt) prioriterar jag stabilitet och likviditet. Det är denna som ska användas om bufferten tar slut i värsta läge.
Det innebär att det inte går att ha vad som inom IT brukar kallas ett single point of failure. För mig har det inte räckt med “dual point of failure” här heller.
I portföljen har 8 olika räntefonder, av flera olika typer och i tre olika valutor. Utöver det ligger en tredjedel av “räntedelen” av portföljen kontant på räntebärande konto i två olika banker. Alltså två ANDRA banker än där jag har min normala buffert (bufferten finns också den i två olika banker, en svensk och en utländsk, i två valutor, med varsitt eget kort kopplat till dem).
Portföljen är dessutom spridd på både Avanza och Nordnet (där även guldet finns). Antalet aktiefonder är ännu mer än 8, och jag har mer än en global indexfond i den.
Krångligt skulle många säga. Men:
Oavsett vilken bank, nätmäklare, kort, eller fondbolag som går i konkurs, får IT-problem, drabbas av sanktioner, utsätts för brott, eller något annat otänkbart (svart svan?) så har jag alternativ och alla tillgångar låses / försvinner ej.
Möjligtvis blir det lite krångligare vid ombalansering, men det gör jag inte så ofta.
Klappar svenska banksystemet ihop har jag en del av kontanterna i en utländsk bank i annan valuta med eget kort. Nämnde jag att ett av korten är Mastercard, och den andra Visa? I portföljen har jag ca 5 års utgifter, utöver min buffert som säkert täcker första året om jag snålar lite. Så klart har jag alltid lite sedlar i plånboken också.
Med detta som grund vågar jag ta betydligt större risker i den andra delen, och sover fortfarande hur gott som helst om natten. Tvärt om tycker jag till och med att denna period är superspännande!