Gäller inte bara Star Wars när barn växer upp, blir köpstarka och nostalgiska så blir barndomens bästa minnen av samlarvärde. För min generation är det He-man, Transformers, My little Pony, Tv- spel ( NES och SNES), Turtles, Barbie, M.A.S.K för att nämna en del. Finns ju specifika föremål som i nya, inplastade och högt graderat skick gått för miiljonbelopp.
2 gillningar
De var hemma hos en My little pony samlare i Antikrundan och jag blev förvånad att värderingen blev så låg.
Star Wars var förstås ändå bara ett exempel, det finns också annat som har varit ute och sedan kommit tillbaka.
Men då är de inte leksaker längre. Det är ju de bortglömda och oälskade som uppnår riktiga samlarvärden.
2 gillningar
Instämmer i princip, jag menade bara att det är en svår balansgång i den sociala jämförelsemiljö barnen befinner sig i. Korridoren är rätt smal
1 gillning
Jag tycker den här frågan känns svår som helhet. I tråden verkar det iallafall finnas olika delfrågor:
- Är det möjligt/rimligt att inte ge barnen samma/lika mycket prylar som kompisarna?
Mitt svar: Det beror på. Om man bor i en miljö där alla eller nästan alla familjer har stark ekonomi så blir det förmodligen svårare. I sådana miljöer formas lätt en konformism. I miljöer med större mångfald/skillnader är det lättare att sätta gränser. Det måste inte enbart handla om ekonomiska skillnader utan även om livsstil, politisk inriktning, religion etc. Jag menar alltså att om några är tydligt vänster, miljömuppar eller frireligiösa skapar det mer utrymme för att göra egna val.
- Är det möjligt att sätta stopp för alla släktingar som vill köpa plastleksaker i prisklassen 200-300 kr?
Mitt svar: Det borde inte vara så svårt men förutsätter förstås viss styrning. En bra modell kunde vara att skicka ut ”inspirationslistor” när det är bokrea. Då kan de köpa både julklapp och födelsedagspresent på en gång. Pengarna räcker också bra här. Det kräver förstås samordning av föräldern för att få ihop det. En effektivare variant vore förstås att föräldern lägger en stor beställning på rubbet och låter släktingarna betala. Då blir frågan löst på enkelt sätt.
För egen del menar sig de äldre släktingarna dels inte veta vad de ska köpa dels ha svårt att genomföra själva inköpet. De brukar alltså själva vilja skicka pengar och att vi sedan skriver deras namn på någon lämplig present.
Frågan vad man kan köpa mer än fysiska leksaker och datorspel tycker jag också är intressant. Ritmaterial har kommit upp som förslag. Inredning såsom inramade affischer är något annat. Merch med favoritbandet är reko.
Vilka fler uppslag finns?
Visst skulle jag kunna vägra ta emot presenter till barnen från släktingar, men det skulle bli en del diskussioner. Morsan min skulle till exempel inte alls tycka om att ge mindre till mina barn än vad hon ger deras kusiner.
Ett rimligt alternativ då är att leja bort de bästa idéerna till släktingar och helt enkelt ge mindre själv.
Är det här ett nytt fenomen, förresten? Som jag minns det brukade mina mor- och farföräldrar ge oss en slant eller kläder i present, inte en hög med plastleksaker.
1 gillning
Jag vet inte men ser ingen press från äldre släktingar att ge specifikt leksaker. Det är förstås det enklaste om man saknar vägledning om annat.
Jag tipsade tidigare min pappa om vissa teman på barnböcker som var gångbara. En bok av rätt sort hittade de också. Den har också blivit läst mycket. Hade inköpet gjorts på bokrean istället hade det blivit 2-3 böcker.
Kanske inte specifikt leksaker, men jag upplever att dagens mor- och farföräldrar är mer måna om att ge nånting “roligt” till barnen, det duger inte med t.ex. lite pengar. Men jag kanske är ute och cyklar.
Vi önskar ofta upplevelser som present. Biobesök, besök på Leos lekland, biljett till teater/sommarteater/höghöjdsbana, museibesök, go-cart, simhall, mm har varit populärt.
2 gillningar
This is the way…
1 gillning
Barnen och deras ”leksaker” blir inte billigare med åren. Det är ett som är säkert i alla fall.
Jag menar att det där “nejet” tidigt gagnar hela resan… Har man sagt nej till en femåring så vet en femtonåring också att nej finns på svarsskalan. Har man bara sagt ja till femåringen så vet inte femtonåringen vad nej är heller.
6 gillningar
Det hände ganska tidigt hos våra barn, typ slutet låg/början mellanstadiet. Problemet när det händer är att släkt&vänner fortfarande vill komma med presenter, så då kommer det en massa grejor som aldrig ens packas upp. Dessutom fattade inte våra riktigt att övergången skett själva heller, så när någon bad om önskelistor fick de halva leksakskatalogen inringad, men när de grejorna sen kom som present var de kul i ungefär tre minuter…
Vadå prylbehov? Det är väl du som bestämmer hur stor högen med leksaker ska bli.
2 gillningar
Jag blir gång på gång förvånad när jag läser här på forumet hur uppenbarligen välutbildade, kapabla människor är så osäkra och rädda för för att inte passa in. Jag har ofta fått känslan av en enorm ängslighet från den gruppen människor som ”lyckats bättre ” i livet men alltid trott att jag läser av det fel.
Men jag får gång på gång det snarare bekräftat i liknande inlägg. Rädda för att inte passa in, göra annorlunda och sätta gränser till personer i sitt liv.
Det pratas om frihet i livet oftast från ett ekonomiskt perspektiv men att det spelar ju ingen roll hur mycket pengar man har om förhåller sig till sin omgivning på det här sättet. Man kommer alltid vara en slav under de bojorna. Är vi som ras verkligen så veka och fega i lite större utsträckning?
Jag vet att mitt liv varit annorlunda och att det gett mig perspektiv och härdning på många sätt. Men den här rädslan och ängsligheten som vissa ger uttryck för kan jag inte förstå hur det är möjligt att leva med och fungera väl i, varför sätta de här begränsningarna på sig själv som egentligen inte existerar?
4 gillningar
Håller med dej. Ett överflöd av saker man inte vill ha, som skall underhållas, förvaras osv, det är ingen frihet. Att förvara den där fula gamla vasen man fått flera år sedan, men som aldrig används, orsakar bara stress och ångest. Samma sak barnens leksaker som de vill äga men inte leka med. Frihet är att kunna säja nej, att välja vad som finns i ens hus. Frihet att följa sina egna värderingar och inte andras.
Sedan tror jag barn och vuxna överskattar hur stor inverkan det har att äga det som kompisarna äger. Det ger en känsla av samhörighet de fem sekunderna du kan säja “en sådan har jag också!”, men inte längre än så. Och “alla andra” är oftast max 3-4 stycken.
1 gillning
Nu gällde det ju inte personen själv, utan barnen. Jag tycker själv det är väldigt lätt att bli (onödigt) ängslig när det handlar om mina barn, i alla möjliga sammanhang: Leker de för lite med kompisar? Spelar de för mycket tv-spel? Läser de för lite? Äter de för lite? Äter de för mycket godis? Tjatar jag på dem för mycket? Tjatar jag på dem för lite? Och så vidare.
Det är ju skillnad på att vilja ta egna bra beslut för sina barn och vara rädd och ängslig att ta beslut som andra tycker är konstiga, eller inte tar ett specifikt beslut man borde/vill ta av rädsla för vad andra ska tycka och rädslan att inte passa in.
Självklart borde man utvärdera alla de sakerna du nämnde både för sig själv och sina barn. Att låta andras gillande vara drivande eller kanske överhuvudtaget en faktor i vilket beslut som fattas är fegheten, vekheten och ängsligheten jag pratade om.
Sen förstår jag absolut att man kanske inte ser det på samma sätt, upplever det på samma sätt när man är i det. Det är min subjektiva åsikt/ uppfattning av vad jag observerar. Känner man en oro för vad man andra tycka, rädsla för att inte passa in och låta de känslorna på riktigt påverka vad man säger och gör anser jag det vara handikappande ängslighet, vekt och fegt. Det är ju dock ingen naturlag utan just en subjektiv åsikt.
Jag känner inte riktigt igen att frågan skulle handla om det du beskriver. Jag tycker att forumet är en bra plats för att få en bild av hur andra gör, och främst då mer ekonomiskt stabila personer som kan välja mellan olika alternativ.
Jag har själv ingen önskan att anpassa mig till någon norm eller problem att göra egna bedömningar. Däremot är det värdefullt att få höra olika exempel på erfarenheter.
Jag håller på med en mer långsiktig planering av livet just nu och det här var en pusselbit i det bygget, alltså att få ett hum om vad jag ska förvänta mig.
Detta gäller många av de frågor jag ställer om allt möjligt och jag ser forumet som användbart till just detta. Det handlar inte om att jag är osäker eller ser något behov av att följa andras exempel.
Jag kanske misstolkade dig. Tolkar dock det du skrev här som upplevda problem och svårigheter att ta vissa beslut för att det inte går i linje med omgivningen. Jag tolkar det som att du absolut har en önskan/behov att anpassa dig efter norm och problem med att göra egna bedömningar. Men jag kan absolut ha tolkat fel eller så ville du som jag vissa på ett beteende som finns.