Vi har varit öppna mot barnen sen unga år för att dom ska förstå och förhoppningsvis lära sig. Så jag uppdaterar dom löpande kring hur det går och diskuterar även allmänt om hur det kan hjälpa dom i livet. Och hur mycket pengar det kan bli på sikt.
Pengarna är från en släkting med villkoret att dom ska stå i barnens namn. Så det har från start inte funnits några alternativ annat än att dom tillfaller barnen vid 18. Så det var bara att göra det bästa av det.
Det finns inga särskilda pengar, utan hela grejen med dem är att de är totalt utbytbara.
Därför har vi inget “barnspar”. Vi sparar allt på det sätt som är effektivast för oss, i en klump. Denna klumps storlek får man då enklare översikt över och behöver inte veta vad som är öronmärkt till vad. Istället kan man pytsa ut pengar när de behövs, dit de gör som mest nytta, när de gör som mest nytta.
Vi sparar barnbidraget - men - om jag har förstått det rätt så får barnen själv bidraget utbetalt i gymnasiet, så rimligt så bör vi sluta spara när de börjar gymnasiet.
Har sparat sedan barnen föddes men har fått en liten ändrat syn på ämnet. Ex. så sparade jag inte i augusti när skolan började utan det blev kläder, skor, väskor och annat dylikt de behöver för pengarna. Och det är ju det pengarna är till för egentligen.
Jag kommer dock fortsätta spara, de har redan en hel del pengar som jag anser redan i dagsläget är tillräckligt. Dessa pengar är enbart märkta med kontonamn “barnspar” och finns på ett KF i mitt namn.
Så var det för mina barn oxå. Där en del av kapitalet bestod av ett större arv från en nära släkting. Jag lät inte mina veta om dessa pengar innan de fick tillgång till dem, rätt eller fel kan man diskutera men det var mitt val. Arvet stod under överförmyndarnämndens kontroll och jag skötte redovisning årligen. Inget som var direkt svårt då jag aldrig tog ut nåt från deras fonder så det fanns inga uttag att redovisa, bara tillgång/värdeutveckling vid årets slut.
När gymnasiet var avklarat med gott resultat och universitetet väntade i augusti så fick de under den sommaren både vetskap och tillgång till sitt sparkapital inkl arvet. Det gjordes via personlig genomgång tsm med min bankkontakt och de fick då en kopia på testamentet där det var tydligt utskrivet vad givaren önskade att pengarna skulle användas till.
De fick mao ingen “investeringsutbildning” som barn (annat än rent vardags-sunt-penga-förnuft under uppväxten) men de fick direkt på banken en egen personlig bankrådgivare som de kontinuerligt träffar 2-3 ggr/år och därmed hjälp att successivt ta ökat->fullt ansvar för sina egna pengar. Det har funkat utmärkt och arvet är fortfarande orört.
Så har man tur så blir det bra, även i de fall där andra har bestämt åt en hur tidpunkten för tillgång till pengarna kommer att se ut.
Vi har i nuläget sagt att vi inte sparar särskilt till barn. Presenter från släktingar etc går självklart direkt till ett konto i barnens namn men vi gör inget utöver det. Vi sparar ordentligt i en gemensam pott och vi kommer försöka använda pengarna så det gynnar våra barn på bästa sätt om det så är upplevelser under uppväxten, ett bra hem när de är små eller hjälpa till med kostnader när de blir äldre (körkort, bostad etc).
Jag och min man fick en hel del ekonomiskt hjälp inför vårt bröllop och hjälp med till exempel köp av barnvagn vilket har varit oerhört tacksamt så vi kommer nog försöka göra liknande åt våra barn. Men då kan man anpassa summorna utefter hur ens totala sparande ser ut just då.
I Stockholm är det ”omöjligt” för ungdomar att få tag på en rimlig lägenhet utan någon form av stöd till kontantinsats. Hyresrätt finns att få med kort kötid i utsatta områden eller till orimlig hyra. Kvarstår att föräldrar lånar ut eller bidrar till kontantinsats, eller att barnen lämnar staden.
Har således sparat pengar ”öronmärkta” till att hjälpa barnen flytta hemifrån och bli självständiga. Det krävs ändå en stabil inkomst för att få lån, så de måste ha fått ordning på livet innan de kan få flytt-stödet.
Jag har sparat till barnen i mitt namn och gett till dem när de behövde och hade bra skäl (utbildning, hus mm)
men när de fick barn så slutade jag och har sedan dess sparat till barnbarnen på samma sätt:
Till husköp eller till deras pension och ämnar att de skall ta över pengarna/fonderna när jag bedömer dem mogna. Ganska små belopp då jag inte tyckt vi har haft råd, men nu när jag är på väg in i pension är planen att gradvis ge mer i form av tidigt arv. Detta är kanske inte barnsparande längre men liknar det i termer av pengaöverföring innan arv.
Ja det finns många vägar till Rom 
. Att vänta tills dom är myndiga kändes inte riktigt rätt tyckte vi pga. att släktingen kanske inte finns kvar då. Iaf inte för yngsta dottern.
Tre år kvar för äldsta så det börjar brännas!
VI har småbarn (2,5 och 4,5) och har sen start sparat barnbidraget + mindre gåvor från släkten på ett ISK i vuxens namn. Jag hoppas att det sak finnas 1-1,5 miljoner på det kontot när det är typ 20 år eller så. Vi kunde lika gärna lagt allt i vårta vanliga ISK, men kom fram till att mental bokföring/att låta det synas att det är deras har en poäng för oss. Detta för att själv se att det finns en bra slant till kontaktinsats den dagen det behövs (alltså inte nödvändigtvis vid 18-20 år).
Jag fick själv inte den nivån av hjälp (fick ett lån på 100k som efterskänktes när jag 6-7 år senare erbjud mig att betala igen), men tänker att bostandspriserna kontra löner har skenat en del och vem vet hur det kommer se ut för mina barn.
Jag var själv länge anhängare av “en pott”-tanken, men tänker nu att det är skönt att se deras pengar på ett separat konto och då enklare kunna ta beslut över främst hur våra inkomster ska se ut framöver - alltså våga gå ner i tid i tid och inte vänta för länge med det.
Jag tänker likadant.
Det finns ett sparande i mitt namn som fylls på med lite spar från mig samt slantar barnen fått i present när de varit yngre. Jag ser inte framför mig en dag där beloppet bara kommer föras över till dem utan mer som en ”barnfond” öronmärkt till framtida körkort, kontantinsats och annat.
Jag fick aldrig någon större summa och sätter idag stort värde vid att ha byggt upp min ekonomi själv och kunnat skaffa bostad, rest mycket, studerat utomlands, tagit beslut som krävt större buffert utan att vara beroende av föräldrar.
Sen har jag en annan ekonomisk situation än mina föräldrar hade så självklart kommer jag vilja hjälpa mina barn om det behövs, men det ska inte vara något de tar för givet och jag vill att de ska ha förtjänat det.
Kom igång ganska sent med sparande till barnen då vi inte hade råd tidigare. Har inte bestämt någon exakt ålder då de ska få pengarna men troligtvis runt 23-25 år. Vill främst att pengarna ska användas till en insats när det är dags att köpa sitt första boendet. Jag sparar i mitt namn.
EXAKT så!
.
Vi har ett barnspar, 2 små barn båda < 5 år. Vi lägger undan en summa varje månad, planen är att göra detta tills barnen blir 18 år.
Några tankar som vi har :
Vi sparar till barnen men det är våra pengar.
Jag har redan under deras år nu ändrat strategi fler gånger så nu är planen att vi sparar barnbidraget till oss sjäv sen får vi se vad vi gör med det den dagen.
Men förhoppningen hade varit och resa massor med barnen för pengarna när de är äldre. Och istället för att ge pengar lära dem allt om pengar / jobb / leva livet / sparande i hopp att de ta bra beslut för dem själva i framtiden.
Sparandet varierar i belopp men har varit igång sedan förstföddes första levnadsmånad. Allt sparas i vårt namn på Lysa. Nu hinner saker säkert förändras men tanken nu är att göra något liknande som mina föräldrar gjorde.
Om inte röker eller tar narkotika innan 15 så får en valfri moped. Alternativt annat som är populärt då om moped är helt ute.
Om inte röker eller tar narkotika innan 18 så får körkort och eventuellt billigare bil (inget jag fick).
Månadsbidrag om pluggar vidare på universitet.
Där i mellan klumpsummor för kostnader förknippade med positiva saker. Jag höll tex på med idrott som innebar en del resor nationellt men även internationellt vilket de betalade.
Tror inte jag kommer ge någon klumpsumma då jag inte fick det och upplever inte att jag missat något av den anledningen. Fått hjälp med insats till bostad men det var ett lån som skulle betalas tillbaka. Visserligen ingen ränta alls och väldigt förmånligt gällande amorteringsfritt när det underlättade vardagen vid t.ex. föräldraledighet. Men ändå ett lån som skulle betalas tillbaka.
Genom att deras första lärdom I vuxenlivet är att de kan leva över sina medel genom att pappa betalar, så lär du dem självständighet?
Du känner dina barn. Jag ser en generell överhängande risk i ett sådant scenario för att den primära lärdomen blir något annat.
Jag har också stått i lägret att spara till barnen, framförallt bostad.
Men sedan för någon vecka så slog det mig. Jag hade ju inte råd till en bostad, så jag bodde på korridor och andrahand när jag pluggade. Korridoråren var de 2-3 roligaste åren i mitt liv och jag träffade Caroline där.
Även om det var ball hos min kompis som hade egen lägenhet, så tror jag inte han hade lika kul som vi andra…
Våra tonåringar har egna konton och kort på en traditionell bank samt sparar och investerar på Avanza. De har själva full kontroll och kan spendera, investera och spara som de vill. De pengar som hamnar i detta kretslopp är månadspeng, presenter, lön.
Utöver detta har vi föräldrar ett sparande i vårt eget namn som vi mentalt vikt till barnen. Det är på 500 kr/barn/månad. Vi har investerat åt dem nästan sedan de föddes, samma summa hela tiden.
Tanken är väl att sätta in pengar på det kontot tills de tagit studenten. Sedan funderar vi över vad vi vill att pengarna ska gå till beroende på situation. Om vi vill ge dem mer pengar än vad vi har på det kontot så finns det gott om pengar på andra konton. Om vi vill ge dem mindre gör vi det. Barnens konto som vi sparar till är bara mental bokföring ändå. Så på det sättet spelar det ingen roll om vi slutar nu eller när de är 30. Den 1000-lapp som nu går till “barnens konto” skulle ju annars gå till vårt konto. Same, same.
Det viktiga beslutet är ju snarare när barnen ska få pengarna och vad de ska gå till. Och där är vi inte ännu.
Precis så tänkte även jag med mina barn, de bodde i studentboende där alla i husen var i samma situation. De fick ta fullt CSN båda två, även om det formellt sett inte hade varit nödvändigt. Men jag ville att de skulle lära sig att rätta munnen efter matsäcken på riktigt. Där de själva var helt ansvariga för att debet och kredit skulle gå ihop varje månad, med ett samtidigt litet månatligt sparande på ngn hundralapp.
De klarade det utmärkt och hade superroliga år med mkt kåraktiviteter och annat, fick flera nära vänner som de fortfarande träffar och umgås/reser med. Visst fanns det några kursare till dem där föräldrarna köpte attraktiva centrala BR åt dem, men de hamnade tveklöst lite utanför den gängse studentgemenskapen då boendet av naturliga skäl inte låg i närheten av campus.
CSN var krasst sagt en ren praktisk lärpenning för dem och ett par år efter de slutfört sina långa studier och hunnit få känna på att betala av på studielånet varje månad, då överraskade jag dem med att slutbetala hela deras CSN.
Alternativet är att de får flytta långt bort till obygd eller bo på en plats med överhängande risk för hälsan. Som tur är känner jag mina barn bättre än random person på internet. Jag är dessutom mer mån om deras välmående.
Viss skillnad på att bidra till kontantinsats och köpa ett helt boende.
Var och en blir salig på sin tro.