Hej
Jag vet att inte alla har möjlighet eller vill spara till sina barn men jag gör det.
Men ni ni som sparar månadsvis hur länge hade ni tänkt hålla på eller hur länge höll ni på.
Vi diskuterade det i helgen med bekanta och kom fram till att vi alla tänkte lite olika…
-Sparar inte alls, har inte råd typ.
-Sparar tills de är 18.
-Sparar tills de går ut gymnasiet.
-Sparar till så länge de pluggar.
så hur resonerar ni andra?
Mina barn fick tillgång till sitt sparade kapital den sommaren de gick ut gymnasiet innan de började på universitetet.
Efter det har det inte förekommit något sparande. Däremot lite gåvor i olika form och storlek, störst har varit slutbetalningen av hela deras CSN ett par år efter slutfört läkarprogram.
Har en femåring. Sparar barnbidrag tills att hon gått ut gymnasiet och då får hon allt (om hon inte verkar helt oförmögen att hantera pengar).
Dock kommer jag även ge henne av mitt övriga kapital vid behov likt jag fick av mina föräldrar. Men det blir någon gång mellan 20 och 40. Och inte allt på en gång heller.
Jag sparar i mitt namn på ett eget avanza konto för dottern. Hon kommer få reda på/få pengarna när jag anser att hon behöver dem, tills dess så kommer jag inte erkänna dess existens. Jag har ingen horisont, inget enskilt mål. Det är en summa pengar som är mina och som jag kommer ge dottern om hon är kapabel att hantera pengarna.
Ser det inte som en självklarhet att hon skall få dem vid en viss ålder eller målstolpe i livet. Dom skall användas för att bekosta tråkiga måsten så som fordon och bostäder. Vill hon leka på krogen och resa så får hon arbeta eller hushålla med studiemedel som de flesta andra.
Jag vill inte att hon skall gå och vänta på en utbetalning eller känna att hon får saker bara för att hon existerar. Hon kommer vara omhändertagen och stöttad i allt, men jag kommer kräva att det finns en vilja och ett driv från hennes sida att förbättra sitt liv och samla upplevelser/erfarenheter.
Jag tror jag har svårt att få ner mina tankar i ord. Men jag hoppas att det går fram ungefär hur jag tänker kring det 
Sparar inte alls, men har råd. Ser ingen poäng med det. Vi sparar till oss själva. Skulle vi vilja ge barnen pengar någon gång i framtiden så kan vi göra det.
Nu är inte barnen särskilt gamla, så vi har inte bestämt något slutdatum. Kan mycket väl vara så att vi behöver ta pengar från sparandet för att finansiera typ A-traktorer eller körskola till dem när de blir äldre, eller andra dyra nöjen efter behov. Cirka 18 låter rimligt att sluta spara åt dem, men vem vet hur situationen ser ut för dem så långt fram?
Jag tänker såhär. Jag har ett sparande. Jag delar inte upp mitt sparande utifrån semester, renovering eller barn. Sedan avgör jag där och då vad jag tycker är rimligt att ge eller använda. Om mina barn behöver ekonomiskt stöd när de flyttar hemifrån så kommer jag lyssna in och fundera på vad och hur mycket som är rimligt att bidra med. Men förstår inte riktigt varför ett barn som tagit studenten eller blivit 18 ska få en större summa pengar.
Jag arbetade och bodde hemma året innan jag flyttade och kände en stor stolthet över att klara och spara till detta. Så gåvan jag fick från mina föräldrar va gratis nyttjande av bil i ett år, gratis mat och boende. Det va mer värt än en klumpsumma pengar
Exakt så tänker även jag. Den här fixiden med att det prompt ska sparas till barn förstår jag inte. Det är som att man nästan tävlar mot andra med att framföra hur mycket man sparat åt sina barn. Det är inte heller ovanligt att den här frågan lyfts redan innan första barnet lämnat livmodern, som om det är bland det första man tänker på när kan ska bli förälder.
Vi bor inte i ett u-land, slappna av! Sköt din ekonomi som vuxen, se till att ha marginaler/sparande och släpp planeringen av barnens ekonomi två decennier i framtiden.
Sparar varje månad. Barnen idag mkt små. Beslutet att göra det har varit självklart precis som annat spar men här med eget sparmål. Jag har själv fått hjälp med körkort samt en mkt liten kontantsumma vid 18 års ålder. Själv vill jag ta de lite längre och tänker typ kontantinsats till första bostaden.
Jag tycker i grunden att det är en fin idé att få ge en bra start i livet till barn. Tanken är väl att pengarna ges runt 20 års ålder, men under förutsättning att dem har ekonomisk kompetens och kanske med nåt villkor (typ nu ska bostad köpas).
Ja vi lade ner en klumpsumma i college savings när barnen föddes eftersom vi inte visste att vi skulle flytta till Sverige då. Men annars gör vi som @Gabriel, vi har sparat nog med pengar att ta av till utgifter för barnen om det behövs.
Vi fick vårt barnspar när vi var 18 (sparat i våra namn). Min syster festade i princip upp sina och det är väl risken när man ger en 18 åring sådana belopp.
Personligen tänker jag att vårt nuvarande barnspar går till något vettigt. En kontantinsats till första boendet är ett exempel. Själv använde jag mitt barnspar till en 6 månaders resa. Något som senare blev grunden till en 15 årig karriär utomlands. Något jag absolut skulle stödja med.
Så jag tänker att de får tillgång till en mindre belopp när de flyttar hemifrån och ett större när de faktiskt är i behov av det. Tiden på studentboende under universitetstiden är ju inte ett sådant.
Sedan har jag inte tänkt i antal år som vi sparar. Snarare i så fall hur stort beloppet hinner bli. Jag sparar hellre för mycket än för lite. Blir beloppet allt för stort är det ju bara att hålla inne en del. Svårare om det gått andra vägen.
Flera som sparar till barnens eventuella kontantinsats här i tråden, och i min närhet. Jag resonerar att, precis som att det finns ett värde i att arbeta och känna att man står på egna fötter, så finns det värde i att klara av att hitta boende själv. Jag har lagt många timmar på ett leta hyresrätter, ringt och mailat och köat, och det var tillfredsställande att lyckas till slut. Sedan spara hårt och kunna köpa mindre bostadsrätt själv, senare större och sedan hus. Detta trots föräldrar med stora tillgångar även i RT-sammanhang (vilket såklart bidragit med en trygghet i att våga klara sig själv). Jag har dock aldrig bott i Stockholm där det kanske är annorlunda.
Jag planerar inte att hjälpa mina barn med kontantinsats. Sparar inte heller separat till barnen, utan om de behöver stöd så tar jag av mina pengar.
Tanken är att spara till dem så länge de beter sig vettigt och utbildar sig.
Utbetalning vid behov och på prov med en större klumpsumma exempelvis efter studenten eller inför flytt hemifrån. Det återstår att se när det närmar sig.
Resten av pengarna? Beror kanske på mängd pengar det är om ungefär 20 år. Men börjar vi prata nån form av pension så borde ungarna kunna få nånting ihop med det också
Sparar i två delar. En mindre del i barnens namn som dom får tillgång till när dom fyller 18. Där lägger vi månadssparande, pengar från släkt mm. Där slutar vi sätta in pengar när dom blir myndiga och då får barnen själva hantera sin ekonomi och sparande.
Sen en större del där vi sparar i vårat namn men i en KF med barnen som förmånstagare. Den större delen skall kanske mer ses som förskott på arv egentligen. Vi tänker att det är lämpligt att dom kan få dom pengarna när dom skall köpa sin första bostad eller liknande. Det sparandet fortsätter vi med tills vidare.
Vi har valt att endast spara en hundring per månad i barnets namn för att ha en startpott när det blir dags att börja lära barnet om börsen (vilket är några år fram i tiden). Vi tänker att vi kommer fortsätta med det tills barnet klarar själv att hantera kontot.
Men i övrigt är vi inne på samma spår som några andra här att vi sparar i våra namn och skulle behovet dyka upp så får vi diskutera det då.
Vi har tänkt samma. Ett sparade i deras namn som jag tänker de ska få vid 18. Ev tänkte jag berätta om det några år tidigare så de hinner planera och själva se hur det växer på några år istället för att få en klumpsumma på 18 årsdagen. Förhoppningsvis har vi lyckats lära dem om ränta-på-ränta effekten och fördelen med sparade/investerande. Sen har vi en större summa som vi spara i KF med dem som förmånstagare. Detta är pengar som vi kommer skjuta till vid behov te x lägenhetsköp. Typ att vi betalar halva kontantinsatsen så de får kämpa lite själv.
Jag fick inte direkt några pengar när jag fyllde 18 och kan inte säga att jag direkt saknade det. Hade varit trevligt såklart men började jobba tidigt och det har gått bra ändå. Hade en vän som fick typ 300 000 när vi fyllde 18 i slutet av 90-talet och jag minns att hon hade lite perioder där hon inte jobbade utan levde på fonderna. Då var man lite avundsjuk men samtidigt så har jag lärt mig att stå ut med jobbiga saker på ett annat sätt när det inte finns någon backup att falla tillbaka.
Våra barn är rätt små fortfarande men vi sätter in pengar i varsitt fondkonto för dem varje gång jag får bonus (en gång per år).
Om vi bor kvar här utomlands så får det bli till college, bor vi i Sverige så kan det komma väl till pass till kanske en kontantinsats. Eller lite guldkant på tillvaron.
Det är ett slags konton som tillhör dem men förvaltas av oss. När de fyller 21 blir de automatiskt sina egna förvaltare.
Det jag tycker är bra med att det står i deras namn är att jag inte själv kan nalla på det. Sonen är snart 5 år och börjar närma sig ett betydande belopp. Så om det hade det stått i mitt eget namn hade det kanske varit frestande att se det som vår egen net worth och kanske hade det känts surt att släppa det till honom så att säga. Nu slipper vi ens tänka på sådant utan det vore rent av olagligt om vi använde pengarna, det tillhör honom.
Själv fick jag i princip inget. Det enda var väl ett körkort. Jag tänker definitivt se till att mina barn får en bra start i vuxenlivet däremot. Slutar nog spara åt dem när det blir deras egna pengar vid 21. Eller om vi får sämre ekonomi själva en dag.
Vi gjorde på följande sätt.
Spara barnbidraget sedan födseln i våra namn och inte dotterns, vilket visa sig vara rätt.
Hennes ekonomiska mognad med jobb, studier och pojkvän vid 23 års ålder, blev då vi förde över aktieportföljen, det blev cirka 200K.
Utöver det fick hon 100K i ädelmetaller av mig.
Lycka till 
Så har jag med tänkt och gjort… Men nu är 18 år fyllda och grabben fått sitt 18årskonto. Men KF ligger kvar ett tag till med månadssparande och tanken är nog nu att spara så länge han pluggar men det lutar åt högskola i 4-5år och lumpen… O en annan måste ju börja se om sin pension med lite 
Men instressanta synpunker i denna tråd jag skall ta med mig o fundera över
Vi sparade barnbidraget så när det tog slut vid 18 år och gick direkt till barnet i stället så slutade vi. Det var egentligen bara mental bokföring men det kändes som ett rimligt tillfälle att sluta.
Däremot har jag ett annat sparande som är tänkt att användas som reserv just för att lösa bostadsfrågan, det pågår fortfarande. Det är inte lika tydligt barnens utan vårt fram till dess att det ev behövs. Men öronmärkt som en extra pott.