Vi har upplägget där jag äger 75% och sambon 25%. Det är inte optimal fördelning för oss.
Nästa gång vi flyttar kommer vi se till att fördelningen blir 50/50. Vi får se till att vi köper det som hon har råd att äga 50% istället för att vi fortsätter öka skillnaden.
Ja, då blir det omvänt. Bra påpekat!
Jag tycker snarare att det är trams är att vara en naiv romantiker. Något sådant vill jag aldrig vara eller framstå. Jag vet många som åkt på rejäla näsbrännor just pga att de varit naiva romantiker. Dessa människor är väldigt bittra flera år efteråt. Bättre att ha fötterna på jorden så man kan gå ur ett förhållande utan att behöva känna utnyttjad, förnedrad och blåst.
Det normala i sådana här situationer är att den fattige sambon drar kortet:
“du tänker ju bara på pengar”
medan vederbörande självklart är moraliskt högtstående och “värderar kärleken högre än pengar”
Personligen förstår jag inte detta tankesätt öht. Livet händer och en stor del av äktenskap slutar inte i glädje, mycket mer intelligent att säkra upp juridiskt när man fortfarande tycker om varandra.
Skulle svara. Precis, jag tänker på pengar nu så vi slipper bråka sen om förhållandet mot förmodan skulle krascha.
Det är lätt att vara moralistisk med andras pengar 
Det är lite märkligt att man är sjukt noga med riskspridning och risktänk kring sina investeringar men sedan kör ekonomisk rysk roulette med sin partner
Rent krasst så spricker de flesta äktenskap idag, och det är oftast kvinnan som tar det beslutet. Att därför gifta sig utan avtal med en person som har betydligt svagare ekonomi är inte så klokt. När man är ung och naiv är det kanske lätt att tro på detta men efter att ha varit med om det så inser man nog att det varken var smart eller rättvist.
I praktiken kan detta leda till problem. Jag gjorde det med en tjej längre tillbaka i tiden, ägde 50/50 trots att hon inte hade ekonomi för det. Det slutade med att jag betalade ombyggnationer, underhåll och mycket annat själv och att hon fick ta full del av värdeökningar som berodde på mina investeringar i huset.
I en senare relation och en annan bostad köpte jag den istället kontant med egna pengar och ägde 100%. Mycket lättare och mer okomplicerat. Jag hade då inget emot att betala mer för drift och underhåll trots att det egentligen är en kostnad som båda konsumerar lika oavsett ägarandel.
För att en relation med två parter med helt olika ekonomier ska fungera tror jag att den starkare behöver ta en större del av utgifterna. Hur ska den svagare annars ha råd att leva på samma nivå? Så att ta större del av utgifterna tycker jag är helt okej, men jag vill inte finansiera en bostad som min tjej tar halva av vid en separation.
Av dessa erfarenheter tror jag att det är olyckligt att låta partnern finansiera 50% och äga 50% om denne egentligen inte har råd med det. Det kommer sluta med att man måste hjälpa denne med räntan, antingen direkt eller indirekt genom att betala mer av alla andra utgifter. Då betalar man i praktiken mer är 50% av bostaden men äger ändå inte mer av den. Man tar även större risk, för om det går dåligt och bostaden måste säljas med förlust kommer man behöva hjälpa partnern med den förlusten. Inte juridiskt sett, men i praktiken.
Håller med om att 100/0 är allra enklast, en betalar allt alltid och tar all risk samt vinst/förlust/underhåll, i teorin.
TS skriver inget om sämre ekonomi för den ene utan bara att en av dem saknar en större kontantinsats. Det betyder inte man har sämre betalningsförmåga på inkomstsidan - bara att man inte samma kapital tillgängligt. I själva verket kan den som lånar mer ha större inkomst - men självklart måste banken säkerställa att båda har rimlig betalningsförmåga för sina respektive lånenivåer.
I praktiken tror jag att andra upplägg än 50/50 riskerar att leda till en känsla av underlägsenhet för den ene i olika situationer - t ex att hen har mindre att säga till om vid en renovering eller att den som äger är den som nästan automatiskt är den som skall bo kvar vid en separation.
Den praktiska lösningen här är då att den som är ekonomiskt starkare anpassar sig till en nivå där båda är jämbördiga. Då slipper den ena gå runt och känna att man har mindre inflytande över sitt boende.
Men visst, är skillnaden i ekonomi enorm kan det så klart också bli knepigt 
Om man nu verkligen tycker om varandra, så tycker jag inte man kan förutsätta att man ska separera i framtiden. Om man är tveksam, så ska man nog inte investera i en gemensam bostad.
Bara saken att diskutera betalningen till bostaden är för mig helt sjukt.
Vill man starta ett liv med sin livskamrat så får man vara beredd på att det kan skita sig någon gång i framtiden. Det är en risk som jag tror de flesta tar. Man kanske får gemensamma barn. Och så vidare.
Att vara så extremt inställd på sig själv är helt otroligt. Då kanske man inte ska flytta ihop med den andra partnern.
Ledsen men det känns som en väldigt naiv inställning att blunda för vekligheten på detta sätt. Ungefär som att säga att man inte behöver en bilförsäkring, för om man är inställd på att krascha ska man inte köra bil alls. Eller att man inte behöver riskspridning i sin portfölj, för om man är inställd på krasch ska man inte investera.
Tycker heller inte att man är “extremt inställd på sig själv” om man vill ha en rättvis fördelning av ägandet. Det är tvärtom den som inte vill ha rättvis fördelning som är inställd på sig själv. Det kan möjligen även öka risken för att relationen spricker om den ena gynnas på ett orättvist sätt av en skilsmässa.
Alla relationer går in i jobbiga perioder och verkligheten idag är att många bryter upp då, oftast efter kvinnans beslut. Om det dessutom finns en belöning ekonomiskt av att bryta upp (orättvis fördelning) ökar riskerna för det. I detta fall verkar det dock vara kvinnan som har bättre ekonomi och därmed skulle inte hon gynnas av en orättvis fördelning. Detta har viss betydelse då det rent statistiskt oftast är kvinnan som tar beslutet om separation.
Nu verkar också TS och hans partner vilja ha ett rättvist upplägg vilket är bra, det är en sund start av relationen tycker jag. Det tar bort motivet (medvetet eller omedvetet) att gå in i relationen delvis av ekonomiska skäl.
Varför skulle kvinnorna vilja skiljas? Berätta mer.
Det är statistik att par skiljer sig ofta och att det vanligtvis är kvinnan som tar det beslutet. Vad det beror på kan vi förstås spekulera om, i en tråd där detta är topic, men det är sunt att förhålla sig till verkligheten.