Vilket minne du har, jag blir avundsjuk på dig-kan jag få lite av dig? 
Men du har helt rätt i det-livet är inte slut vid 50+. Dock verkar det som om ingångslönerna är lägre än den lön jag har som spårvagnsförare idag (och det är jag inställd på och har redan mentalt accepterat. Jag har ca 39k idag med OB osv), och jag vet inte hur många år det tar att arbeta upp lönen till något som blir välbetalt. Men oavsett så kommer en stor del av lönen sväljas till att betala CSN. Deras “såhär mycket kommer du betala när det är dags” är inte att leka med, tror det var ca 8500 kr i månaden de första åren, för att sen stiga till ca 10k. Men det är ju också om jag har ett välbetalt jobb. Under de första åren kommer jag få nersättning av inbetalningen om jag har en låg lön-vilket gör att framtida inbetalningar kommer öka istället (mer än de 8.5-10 om jag förstår det rätt). Så jag kommer inte få behålla mycket av lönen tror jag. Men det var vi medvetna om innan jag började studera, så det är också “inprisat”.
Men det var inte för att kunna investera mer som jag funderar på att jobba, pengarna skulle bli en bonus. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här med tanke på hur stressad jag var av mitt jobb innan jag gick på studieledighet, men mitt jobb var en ren “walk in the park” i jämförelse med studierna med tanke på stress. Nu har jag visserligen läst tekniskt basår, och de säger att det är mycket intensivare än själva civilingenjörsstudierna. Det kommer vara minst lika svårt (eller kanske ännu svårare) nu när de “riktiga” studierna börjar, men de flesta som gjort resan som jag nu gör verkar vara samstämmiga i att intensiteten minskar. När jag nu sommarjobbade så kändes det som rena rama semestern, jag förstod inte hur jag kunde tycka det var stressigt innan 
Jag vet inte om det var fel studieteknik, eller om det faktiskt var nödvändigt att jag gjorde som jag gjorde-men jag kan räkna på ena handens fingrar hur många dagar jag sammanlagt tog ledigt under det tekniska basåret. Det var julafton, och en helg som jag tvingade mig själv då jag var nära att gå in i väggen, och två söndagar som var efter sista tentan (som alltid var på lördagar) i varje läsperod. Tredje läsperioden blev det inte ens en ledig söndag, eftersom jag hade kuggat på en tenta och behövde direkt begrava näsan i böckerna igen inför omtenta 
Jag vill inte hamna där igen, för då kommer jag inte orka 5 år. Jag vet det var inför flera helger när jag sa till mig själv “nu måste jag banne mig lägga undan böckerna för att orka”, men jag hade inte den disciplinen, jag var rädd för att inte klara tentorna “om jag inte gav allt”. Även fast jag egentligen vet att jag mår så mycket bättre av att ta ledigt nån helg emellanåt, så hade jag svårt att unna mig det. Och då är min tanke “men om jag skriver upp mig på att jobba extra emellanåt, så blir jag tvingad att ta ledigt från studierna” och man får en pengabonus av det. Men jo, jag ska skrinlägga de planerna den första tiden, men jag har det som ett framtida verktyg för att se om det kan hjälpa att disciplinera mig 
Jag är (och har alltid varit) en on/off människa, jag vet inte hur man hittar mellanläget eller hur man är lagom. Och ibland har jag såna svårigheter med vissa saker att jag tror att det där on-läget är nödvändigt.
Men för att gå tillbaka till ditt förslag (som inte alls är tråkigt utan tänkvärt): ja alltså-tankarna har varit att spara det jag kan från CSN. Det skulle innebära att jag och min man gemensamt sparar 35k i månaden. När jag enbart sommarjobbar så ger det ca 75k efter skatt på 2.5 månad. Det blir en genomsnittlig inkomst på ca 24 500 över året, även om jag inte jobbar extra-och det klarar vi oss bra på (med min mans inkomst då också så klart. Min man får ut ca 50k i månaden efter skatt). Vi hade tom klarat att han tappar sin inkomst helt och hållet-det skulle bara inte bli något investerat. Så det vi gamblar med egentligen är ju “hur mycket vågar man riskera låna för att använda som hävstång, och ändå klara oss på en inkomst”. Om värdet går upp och ner gör oss inte så mycket, för jag tror att i det långa loppet av 20-25 år kommer det att återhämta sig någon gång. Och 20-25 år var ju ändå vår ursprungliga plan, men då med ränta istället för avkastning (innan jag började hänga på rikatillsammans). Skillnaden blir att vi har en chans att uppnå målet efter 10 år istället. Risken är att det kan ta 20-25 år om det går illa. Om vi inte belånar huset så tar det 2 extra år innan vi uppnått målet (om man räknar med genomsnittlig avkastning på 7%)-men risken är ju egentligen densamma eftersom det är samma mängd pengar investerade på börsen- Det har “bara” tillkommit en räntekostnad under tiden för att göra det. Den räntekostnaden skulle dock försvinna inom 5 år, för då har vi amorterat av den delen av lånet igen. Den delen av räntekostnaden under 5 år är ca 88 200 kr (efter ränteavdrag). Uppnår vi målet efter 10 år så kan vi få ett räntetillskott på 105 000 netto om året om räntan ligger på 3%. Det motsvarar ungefär inbetalningarna till CSN. Låter vi en del av pengarna ligga kvar på börsen så blir det ännu mer (men vi kommer dra oss ur innan vi riskerar förlora allt, eller omfördela så att en del är riskfritt och en del ligger kvar i globala indexfonder). Men vi kommer break even förr eller senare ändå. Eller det vet jag egentligen inte-det var nog det som mina funderingar handlar mest om, hur stor risk tar man om man har en sparhorisont på 20-25 år?
Jag vill bara tillägga när jag pratar utgifter: Vår nuvarande storlek på lån ger en ränta på 6700 kr (4690 efter ränteavdrag) i månaden, drift inkl allt (bredband, sopor, vatten, uppvärmning mm) ligger på 3400 kr. Mat och hygien kostar 5-6000 kr i månaden (eftersom vi är självförsörjande på grönsaker). Bilen ligger på ca 800 kr (skatt, försäkring, service) exkl bränsle och värdeminskning. Perosnliga försäkringar, fackavgifter och mobilräkningar ca 1200 kr. Totalt ca 16k efter ränteavdrag för det absolut mest nödvändiga för 2 pers, det är det som det går att skära ner till med en gång om skiten träffar fläkten. Vi har inga bundna abonnemang eller andra tvingande kostnader annat än serviceavtal på bilen. Men vi har givetvis större utgifter än så, vi har ju tandläkare, månadspeng, födelsedagspresenter nära och kära, sjukvård och mediciner, glasögon, träningskort, tidningsabonnemang, studielitteratur, välgörenhet mm som alla andra. Men det är ju sånt som går att skjuta upp i kristider. Därav att vi inte budgeterar att spara mer än 35k trots att man kan tro det finns utrymme till det med tanke på våra inkomster.
Men ja, du har fullständigt rätt i att det kanske vore bättre att lära sig gå innan man försöker sig på att springa. Jag har hittills inte varit risktagande alls, och nu vill jag helt plötsligt springa rätt in med pannan i kaklet även i det här, och jag undrar vad det är som lockar och om detverkligen är nödvändigt. Egentligen kommer vi ju uppnå våra mål ändå. Men vi har ju en längre lista på sånt som också hade varit trevligt om vi skulle lyckas skrapa ihop lite till. Inte sånt som är nödvändigt, men ändå drömmar. Det andra är ju inte heller egentligen nödvändigt, men ett “minimum” för framtiden är att jag skulle vilja ha råd att gå på restaurang oftare om kanske 5-10 år. Nu går vi kanske 2 ggr om året. Jag vill även resa lite mer igen. Det har legat lite halvt i träda sen jag träffade min man. Han älskar att fjällvandra så vi har alternerat mellan det han och jag vill. Han introducerade mig för fjällvandring, och jag gillar det absolut-men får lite abstinens av att resa mindre än jag gjorde innan, jag kan sakna det (nä, här finns tyvärr ingen flygskam. Däremot gjorde jag alltid en ordentlig flygresa istället för att resa flera gånger om året). Vi har pratat om att ta en extra månad ledigt om året (om vi var mer ekonomiskt oberoende) för att kunna göra just det här. Nu har vi ju också minskat resandet för att kunna spara lite mer till pensionen, så det är inte enbart för att jag träffat honom. När jag träffade honom så slutade jag också helt att jobba övertid-jag vill ju ha tid att umgås med honom 
Men vi har även andra drömmar som vi pratat om, men som inte riktigt får plats i nuvarande “mål”. Men som skulle kunna få plats om vi vågar ta en högre risk. Det är väl lite därför jag funderar som jag gör nu.
