Jag och min fru står inför en möjlighet att köpa en bostad. Vi har idag inte tillräckligt med egna pengar för att betala för insatsen utan en släkting till min fru har erbjudit sig att stå för insatsen som ett förskott på arv. Det bör handla om 8-900 000kr.
Släktingens önskan är att min fru ska stå som ägare för 60% av huset medan jag får 40%. Vi försöker nu klura ut vad som är rimligt. Om vi ska tacka ja till erbjudandet eller hur vi ska göra. Skulle gärna vilja höra hur ni resonerar.
Skälet till att jag överväger att tacka nej är att jag vill samäga till 50%. Dels för att det ökar mitt engagemang.
Men också eftersom det är jag som till stor del har försörjt vår familj de senaste tio åren. Sedan vi började för bok över inkomst och utgifter 2018 har jag bidragit med drygt 850 000kr mer än in fru till hushållet. Även de sju åren av partnerskap innan vi började föra bok har jag stått för en övervägande majoritet av vår försörjning. Min fru har studerat utan CSN (CSN-åren slut efter tidigare studier) ett antal år medan jag jobbat, det blir en del skillnad över åren. Gissningsvis har jag totalt petat in 1-1,3 miljoner mer än henne under vårt förhållande, Kostander för vårt gemensamma liv, inklusive allt med barnen.
Vi beslutade oss för länge sedan att dela på allt. Allt som kommer in tillhör båda. Det har båda varit nöjda med. Jag vll gärna betala för min familj och nu när hon examinerats börjar hon bidra. Hon kommer nog gå om mig i lön och lagom till pensionen har vi nog tjänat lika mycket. Det här bidraget från släktingen skulle lite ställa omkull den överenskommelsen.
Samtidigt är det här förskottet på arvet vår möjlighet att komma in på bostadsmarknaden nu, istället för om 5-6 år av sparande nu när vi har två löner. Och bo kvar i en dyr hyresrätt. Om vi tackar ja behöver vi klura ut hur vi gör med privatekonomin, hennes lön (34000) räcker inte för att betala 50% av ränte-, amortering- och övrig boendekostnad. Det räcker verkligen inte för att betala 60%. Medan jag skulle få mycket över om jag skulle betala 40% med min lön (52000).
Det här är väl en ganska personlig fråga och relationen är viktigast. Men skulle ändå uppskatta att höra era reflektioner. Tack. / Erik!
Initialt var vi överens om 50-50 och det är det hon vill. Det är ett villkor från släktingen och nu velar vi båda två. Vi vill gärna flytta och har drömt om ett hus tillsammans.
Förstår även släktingens perspektiv, att vilja bidra till sin släkt med enskild gåva. Det kanske är mest i min och min frus relation vi behöver komma överens. Främst hos mig faktiskt, jag är rädd att jag kommer se det mer som hennes hus än vårt om vi inte samäger 50-50. Att vi skapar en förutsättning för framtida bråk.
Om du och din fru är överens om att ni vill äga 50/50 hade jag bett henne förklara detta för din släkting och att hon endast tar emot gåvan på de villkoren.
Det är vad jag hade gjort i din frus situation iaf
Den anhöriga förvaltar ett arv från tidigare generationer och som jag uppfattat uppskattar hen den rollen, att få dela ut till släktens medel till yngre släktingar.
Jag förstår att det är en oerhört priviligerad situation vi är i. Att kunna följa sin passion och studera utan CSN, men ändå få hjälp att nå samma liv med hus som lönearbete och sparande hade gett. Men även priviligierade omständigheter kring pengar kan ibland innebära oävna känslor.
För att utöka lite: Det låter som att den anhöriga vill ha någon form av trygghet för din fru med avseende på dessa pengar. Kanske finns det andra sätt att uppnå detta, till exempel genom att använda juridiska dokument? Har du äktenskapsförord?
Kanske finns det andra sätt som kan göra er alla glada.
Kanske börjar med 55/45 men ändrar det till 50/50 genom högre amortering från dig? Uppdelningen i ägandet innebär inte att du ska betala amorteringen i den splitten.
Kanske 50/50 delat, men du får ett privatlån av den här personen som du betalar tillbaka till dem?
Det kanske blir en liknande sån lösning. Den anhöriga vill att släktens pengar går till sin släkting (min fru) som individ, oavsett hur släktingens äktenskapsekonomi ser ut.
Även vid 50-50 ägande hade jag betalat en majoritet av kostnaden eftersom det är min lön som är större. Idag sätter vi in båda lönerna i sin helhet på samma konto så betalar vi räknar därifrån. Har inte särskiljt vem som betalar vad. Gemensamma pengar in, gemensamma pengar ut.
Så en 60-40 eller 55-45 lösning skulle i praktiken vara att vi gör precis likadant som om vi ägde 50-50. Min inkomst bidrar med mer, men till skillnad från nu så kategoriserar vi en del av det jag ändå skulle betalat som att jag köper in mig i huset. Tills jag äger 50-50. Efter det fortsätter jag betala som innan, men vi kan återgå till att inte hålla koll på varifrån pengarna kommer. Eller tänker jag rätt?
Vi har inte äktenskapsförord. Vi funderade på det när vi gifte oss, men såg inte poängen då. Vi har hittills inte haft några tillgångar att tala om. Vi började dela ekonomi när båda var studenter och knappt var goda för en månadshyra tillsammans.
Jag vet att man i andra länder kan skydda ett arv genom att skriva en undantagsklausul, även om pengarna går till någon gift med delad ekonomi. Kanske kan du göra något sånt?
Hon lägger pengarna i huset, och du “köper tillbaka in i det”. Om splittringen är verklig (d.v.s. på huset som 60/40, faktiskt registrerad på Lantmäteriet) eller fiktiv (50/50 registrerad på Lantmäteriet, men du är skyldig din fru pengar på papper som ett privatlån som du “betalar av”) spelar ingen roll.
Jag skulle föredra att äga 50/50 (för det känns rätt) och göra upp resten på papper. Fråga en advokat och fråga den anhöriga vilken lösning han skulle acceptera.
Om det hade varit oss hade vi presenterat resonemanget du för här, för att visa att 50-50 är det som blir mest rättvist, och rent krasst kommer din fru inte förlora arv på det då du ju möjliggör för henne att bo i huset, och om ni skulle skilja er etc får ni ju hälften var. Exakt rättvisa är omöjlig att räkna ut, men jag hade hellre väntat med att köpa bostad än att behöva leva enligt någon släktings anvisningar. Om släktingen inte ändrar sig menar jag. Just FÖR att det är ER relation och ert liv tillsammans som är det viktiga.
Funderar på det här. Men då blir det lite som att jag sätter mitt namn på ett stort lån. Som jag behöver betala ränta på och amortera, men utan att ha rätt till den större delen av pengarna vid eventuell försäljning. Banken tar det stora lasset, min fru får hela insatsen. Jag får bara ett stort lån. Och kanske tillbaka det jag amorterat under tiden.
Din släkting ger din fru (och bara din fru) pengar, din fru lägger dem i huset. För att undvika en ojämn uppdelning av huset lånar din fru dig hälften av handpenningen, som du måste betala tillbaka till henne. Om huset säljs får du 50 % av handpenningen och betalar den till din fru för att betala av lånet.
släkting → fru (present/arv): (undantagsklausul)
fru → du (lån):
Du och din fru lägger varsin i huset, som ni båda äger 50/50.
Husägande: | |
fru | du | Bank
Om du säljer huset får du tillbaka:
Du: (och du är skyldig din fru )
Fru:
Bank: resten
Du ger till din fru för att betala av lånet.
Så nu har din fru igen och du 0, precis som det var nu.
Hur du ordnar betalningen av lånet internt är bara mellan dig och din fru…
Kanske får förklara för släktingen att detta upplägg sår osämja. Om man nu vill sina släktingar väl ska väl även detta vara på deras villkor, annars känns det mest som någon sorts maktutövning.
Inte som att din fru tänkt ta pengarna och spela upp dom på kasino.
Alternativt ta emot en mindre peng till insatsen och att ni gemensamt täcker upp resten så att det blir 50:50.
