Jag kan förstå hur du känner och jag tänkte nog något liknande i din ålder.
Jag tyckte nog lite synd om mig själv när jag kom ut från universitetet 1991 till en arbetsmarknad som inte fanns och tjatade mig till ett vikariat med 9000 kr/månaden samtidigt som vi hade 500% reporänta och en bomarknad i kaos där bankerna krävde 15% ränta. Så även om bopriserna var lägre så var man ändå utelåst. Sverige var i ett stort hål, faktiskt nära konkurs, och med mycket samhällsspänningar. Börsen gick kräftgång i flera år. Arbetslösheten var skyhög och svenska kronan kallades ”peso” av en anledning. Det enda positiva jag kan komma ihåg från de åren på 90 talet var Fotbolls-VM och den magiska sommaren 1994.
Min far, född på 20 talet, däremot bara skrattade åt mig, till mitt stora förtret, och berättade igen hur han fick sluta skolan efter 6 år för att börja jobba som springpojke, hur han brände en stor del av sin ungdom i armén under kriget och hur hårt och dåligt betalt skogsarbetet var efter kriget när det inte fanns bättre jobb.
Hardship ser olika ut för olika generationer och jag förnekar inte att det ÄR hardship för unga idag, om än på lite olika nivåer.
Med sådär en ytterligare 25-30 års erfarenhet än dig så har jag sett domedagsprofetiorna komma och gå …jag sammanfattade det här i en annan tråd som döpts till allmänna Doom & Gloom tråden 
Så försök se förbi de hoten som målas upp, lyft blicken, för det blir sällan så illa som vi människor har en förmåga att måla framtiden. Varför? Jo därför vi människor är fantastiska på att lösa problem vi står inför som individer, som en grupp, som ett land och som en art på en planet.
Hoppas något av tankarna hjälper dig på traven 