Det låter som att du omger dig med fel personer. Helt fel. Folk som är avundsjuka, inte säger något positivt, tar sig friheten att tycka saker i tid och otid skall du inte umgås med. Du skall lägga din tid och energi på annat.
En sak är dock intressant. Det verkar som att du gärna och ofta diskuterar lön och löneutveckling med andra. Gör inte det. Av flera anledningar. Lycka till
Tycker inte att detta rör sig om jante, men att diskutera löner så öppet med andra i samma arbetsplats och yrke är sällan populärt. Dessutom är det svårt att jämföra sig med kollegor, Jag själv har taktiskt bytt jobb för att öka lönen avsevärt vilket säkert har stuckit i ögonen på vissa. Men då har jag egentligen fått betalt för att ta en risk, inte att jag är bättre än någon annan. Men så ser definitivt inte alla på det.
Men visst kan folk störa sig, tex när vi fick barn för några år sen tog jag hemstäd 2 gånger i månaden. Fick tex en kommentar från min mormor efter några månader “städar ni själva nu, eller orkar ni fortfarande inte?”.
Men jag tror att det har mer att göra med hur man ser på tid och pengar. Om jag tog hemstäd så sparade jag tid inför helgen vilket gav oss mer kvalitets tid när man slutade för helg.
Arbetar fackligt, där av att jag pratar mycket lön på arbetsplatsen.
På ett tidigare arbete, när det blev officiellt att jag hade fått nytt jobb hos annan arbetsgivare, fick jag en kommentar från en dåvarande kollega om: “Hur kunde du få en sådan roll?” (Och nej, det fanns ingen antydan i röst om att det var en nyfiken, positiv fråga…) Med tanke på kollegans generella attityd, har jag väl insett att all typ av missunnsamhet bottnar i avundsjuka, Jante, men också i många fall att man har väldigt mycket otur när man tänker…
Tydligt exempel på Jante i ett nötskal. Nåde den som har andra ambitioner än den gråa massan. Mycket lättare att ha (ofta starka) åsikter om de som vågar ta steget till något nytt. Oavsett ämne.
Påfallande ofta faller vederbörande också in i ett slags självtaget martyrskap. Det ska liksom vara lite slitigt, underbetalt (om vi nu pratar jobb specifikt), och allmänt småjäkligt.
du skulle svarat mormor med “vet du, det är så jäkla tillfredställande att pynta 4 lax i månaden för att Señorita Lolita vippar damm runt hela hemmet medan jag sitter i soffan och suger på en konjak och ser på…”.
Altid kul när de med förutfattade meningar tappar färgen i ansiktet.
Jag minns när det fanns de som tyckte att 32 tum var för stort för en platt-tv och man skulle ha 26 tum för annars fick man sitta för nära. Sista åren har 75 tum blivit något av den nya standarden. Det finns inte många modeller av tv som är mindre än 55 tum som var en ganska stor tv-för 10-15 år sedan. Så din kompis är inte bara onödigt avundsjuk, han har inte heller koll på vad som händer…
Min 75-tums tv är ett av mina bästa inköp de senaste åren. Det tycker till och med min fru….
Jag läste aldrig ut boken, men slutade inte “En flykting korsar sitt spår” med att jantelagarna var så inpräntade i Espen att han inte kunde fly från skuldkänslan över mordet, även om han flytt fysiskt?
Jantelagen är egentligen det egna samvetet som spökar alltså. Med den definitionen kan jag komma på många fler fall. Det känns fördjävligt att människor är gamla, sjuka, fattiga och fast i en tillvaro där de vantrivs när jag är i rakt motsatt sits. Det är svårt att acceptera livets orättvisa - trots att man själv är lyckligt lottad.
Samtidigt handlar det om en ytterst liten gåva per person om man skulle sprida allt man äger rättvist till var och en på jorden. Ören om ens det.
Men öga mot öga kan jag tänka att den där personen tycker säkert att jag borde gett den vad jag äger istället för att använda pengarna själv eller investera dem.