Spännande tråd, många som lever annorlunda än jag det ger alltid lite food for thought.
Jag och min fru har varit gifta i 8 år. Vi har våra egna konton och sen har vi enats om lite olika fasta utgifter den ene respektive andre tar. Jag har mer lön och tar fler. Handla gör vi från egna konton.
Sparande har vi separat.
Vi är dock gifta så egentligen e ju allt gemensamt. Även sparandet. Mer viktigt så är det även så vi känner.
Sen tycker vi det är skönt att tex hennes och min ströshopping inte ska behöva ställas mot vår totalekonomi/sparande. Vi tar x antal fasta utgifter och sen köper vi det vi vill gemensamt, egna grejer efter fritt huvud och sen bjuder vi varandra på olika saker osv.
Det verkar som om typ ingen här har det så jag tror att alla sätt där båda går in i förhållandet fullt ut, har gemensam färdriktning, pratar med varandra på resans gång - dom funkar.
För vår del ändrar vi om/när vi behöver. Enkelhet spelar in, tex känns det enklare med gemensamt matkonto kör vi på d men det gör det inte (nu). Vi har liksom våra konton som vi fick när vi va tonåringar fortfarande och sen delar vi våra liv med varandra
Vi gör exakt så, över 10 år tillsammans, skapade ett gemensamt konto för att dra bolån ifrån. Nu används inte ens det.
Jag sköter mitt företag min ekonomi och gör med dessa pengar som jag vill frun likaså.
Av någon anledning betalar jag för landställe och 75% av boendet samtidigt står frun för mer mat, förskola, städning osv.
Handlar gör vi själva, gemensamt kreditkort som betalas av mig (jag använder detta till 90%)
Självklart delar vi på allt vid en eventuell separation och tanken med det är att barnet ska få det så bra som möjligt. Företagen behåller vi själva.
Fördelen med detta är att vi blir mer självständiga, jag investerar/slösar på mitt håll och hon likaså.
Vi har till och med 2 separata sparanden till vårat barn😂 hur mycket respektive sparar balanserar vi själva.
Känslan av att kunna uppskatta att bli bjuden på resor/middagar av varandra då någon prioriterar ”sina” pengar på sin partner gillar vi.
Självklart är vi ett vi och skulle vi hamna i ett läge där vi måste prioritera eller ena partens inkomst sänks så täcker vi varandra. Det är en nobrainer och det visste vi båda två väldigt tidigt i relationen (under dessa 10-12 år har vi båda två i perioder levt mer eller mindre på den ena parten)
Det måste väl ändå finnas gränser där? Om den ena en dag sparat ihop nog för att gå i pension medan den andra ströshoppat upp alla sina pengar blir det la knepigt?
Ska försöka ge ett svar, har ju en annan utgångspunkt så kanske ger det en blick?
Jag sparar inte till min egen pension och det gör inte hon heller. Vi är en familj och sparar till vår pension. När den ene eller andre sen slutar jobba styrs av många fler faktorer än när vi har råd att sluta.
Om jag sparat mest och hon shoppat mer ok vad gör det? Om hon varit egoistisk under resans gång då är det problemet, inte att hon shoppat. Och likadant omvänt, om jag trygghetsknarkat in i absurdum för “vår pension” och blir sur på pensionsdagen för att hon bidragit mindre då har vi ett problem, men saldot på kontot är inte problemet.
Och vi lever ju med varandra varje dag, vi gör planer för vad vi har råd med vad vi ska köpa, vad vi vill göra i våra liv, hur vi tänker kring det osv regelbundet. Ekonomin är sen en underavdelning och besluten konsekvens av vårt förhållande.
Det här blir väldigt off topic men är ändå en väldigt intressant fråga, tycker jag. Gäller det verkligen att allt är gemensamt så länge man är gifta? Finns det någon möjlighet för den som har minst tillgångar att tilltvinga sig tillgång till den andras konton? Rent hypotetisk fråga men vet någon svaret?
Om man skiljer sig ska allt delas men hur är det innan?
Spännande tanke, undrar ifall man kan stämma sin partner man är gift med pga att den e snål och håller igen med “våra pengar”. Jag vill köpa en tesla men Leif den jäveln sittter med sitt isk konto och lf global och tvärvägrar. Hälften e ju mitt!
Nu vet jag inte 100% reglerna i Sverige, men om vi antar att de är samma.
Om man inte står som gemensamma ägare till tillgångarna så är ditt ditt.
Och nej, man kan inte tillförskansa sig kunskap om den andres tillgångar utan dens medgivande.
Detta kan först ske när man skiljer sig, eller den ene parten dör.
Man är skyldig att försörja sin partner, men det är mer på ett basalt plan, tillhandaha bilar ingår nog inte.
Just detta leder ju till det lite lustiga förhållandet att hushållets gemensamma inkomster tas till hänsyn när det kommer till bidrag, men vid skattning hanteras de separat.
Kom ihåg att om ni båda står på lånet, så är båda lika mycket ansvariga för lånet. Detta kan juridiskt anses som ett implicit dolt ägande. Vid en tvist kan man då argumentera att din partner har rätt till 50% av bostadens värde, oavsett hur ni själva skrivit ägandet och oavsett vad som står i ett samboavtal.
Det är osannolikt, men inte otänkbart, och det finns sådana rättsfall.
Mitt tips:
Fundera själv på hur du skulle vilja ha upplägget.
Prata med din sambo för att försöka komma fram till en lösning ni båda skulle vara bekväma med.
Var schysst. Om hon VABat och varit föräldraledig mer, dragit ett tyngre lass hemma, ja då räknas det lika mycket som ditt arbete och den tid du lagt på investeringar (när Carl-Henric Svanberg skilde sig för många år sedan fick frun hälften av några hundra miljoner, helt rättvist från mitt perspektiv). Sen så skall du ju ha en fortsatt relation med henne, även om ni separerar, med tanke på det gemensamma barnet.
Om allt varit lika, hon har brännt sina pengar på nöjen och fina skor, slappat i soffan med Netflix när du jobbat, ja då är det inte självklart att du delar, tvärtom tycker jag. Om det nu skulle ta slut, ja då måste du kunna gå vidare, ordna nytt vettigt boende, inte minst för barnets skull.
Ni har gemensamt barn, klart du skall fortsätta satsa på relationen (nytt hus), försöka få det att fungera, om du fortfarande tror det kan gå. Min inställning till separation när man har barn är att det gör man inte, om man inte verkligen måste (har alltså gjort det själv). Jobba på relationen, gå och prata med någon.
Sammanfattningsvis tycker jag det handlar om vad som känns schysst, du skall kunna se dig i spegeln efteråt. Och att få relationen att funka, långsiktigt. Sen så är det en praktisk fråga att skriva och göra rätt för att det skall bli som man tänkt (advokat?).
Åh vad skönt att vara särbo där vi båda äger det egna boendet. Suck för alla om och men i tråden och suck för ganska trist och dömande stämning åt alla håll.
Det är lika mycket känslor som ekonomi i varje pars enskilda beslut och det måste väl ändå varje par avgöra själva? (Retorisk fråga)
Utgå inte ifrån att en part är offer och en utsugare. Prata med varandra, hitta en form som passar er. Agera med kärlek.
Ni som kör någon slags procentuell fördelning från egna konton - det är bra! Men jag tycker det låter som en jobbig administration att hålla på med, då lär ni ju räkna om varje år efter eventuell lönejustering? Eller varje gång när någon byter jobb/inkomstkälla som t.ex studier eller föräldrapenning?
Gör som mig och frugan istället:
Skaffa ett gemensamt konto
Se till att bådas inkomster landar på gemensamma kontot
Se till att alla gemensamma utgifter dras från det gemensamma kontot
Låt ett par tusen ligga kvar tills nästa lön (eller annan inkomst) kommer in så det räcker till löpande gemensamma kostnader under veckorna t.ex mathandling
Var och en plockar ut hälften var av det som kvarstår på gemensamma kontot förutom dom reserverade tusenlapparna (även fast jag tjänar betydligt mer än min fru delar vi lika)
Skaffa ett varsitt kontokort kopplat till det gemensamma kontot för mathandling etc under veckorna
Bra lösning med en stor nackdel. Skulle en av de två som äger kontot plötsligt avlida, kommer banken låsa kontot. Vi har varsitt lönekonto med automatisk överföring till det gemensamma konto som räkningar dras från (alla räkningar). Vi för över lite mer än våra månatliga utgifter, resten ligger på våra egna lönekonton. Vid större inköp ser vi till att bägge bidrar efter förmåga. När det väl är inköpt är det ju fördelat 50/50 i ägande vid eventuell delning.
Alla mottagare kan redigeras och där välja vilket konto deras fakturor och autogiron skall dras ifrån. Vilket underlättar om man helt plötsligt skulle förlora sin partner.
Det där blev blev vi aldrig upplysta om från banken! Tack för tipset! Men som tur är ligger våra buffert sparanden på våra egna konton så blir det gemensamma kontot låst råder det ingen akut kris direkt. Då är det bara att be arbetsgivaren gå tillbaka till att betala ut lönen till det gamla privata kontot igen
Ja? Det är väl inget konstigt med det? Jag och min partner har visserligen ett gemensamt konto där 80% av våra gemensamma utgifter betalas från, men känner jag starkt för att gå mer på restaurang/dricka öl ute/uppgradera semestern/uppgradera bilen så är det jag som står för större delen av fiolerna då jag tjänar mycket mer än min partner.
Det tar ju kanske femton minuter två gånger per år? Det tycker jag inte är så farligt.
Att då och då behöva fundera “Hm, köper inte min partner lite för mycket grejer?” tror jag tar lika lång tid och/eller lätt leder till övertramp (oavsiktligt eller inte, åtminstone jag och min partner har vääldigt lätt för livsstilsinflation… Vi behöver system för att hålla oss i schack!).
För mig låter det som ni borde haft denna diskussion innan ni skaffade barn.
Jag tänker att om den ena i relationen har mycket större kapital när man träffas är det rätt att man skriver äktenskapsförord om detta.
Att man skall ha ensam rätt till pengar man dragit in under tiden man bott ihop och fått barn tillsammans låter helt verklighetsfrämmande för mig.
Väldigt lätt för mig att säga dock som gifte mig med en kvinna med samma ekonomi (obefintligt kapital) och sedan har vi båda bidragit till familjen och delar på allt. Jag har periodvis jobbat mycket o tjänat en del men det är ju i alla fall delvis för att hon dragit ett större lass hemma. Men även vi jobbat exakt lika mycket men jag tjänat mer eftersom mitt yrke betalar mer hade det varit konstigt för mig att behålla dom pengarna. Man är ju en familj, en enhet. Om jag hade blivit sjuk och tjänat mindre än henne hade det känts lika fel att inte dela på det vi lyckas dra ihop tillsammans.
Vet inte om jag skulle kalla mig för ungdom riktigt men idag och hos yngre är det ju allt vanligare med mer jämställda förhållanden där båda försöker göra mycket i hemmet, ta lika mycket ansvar för barnen osv. och då blir det kanske också mer naturligt att ha separat ekonomi.
Hade inte riktigt fungerat för mina föräldrar eller farföräldrar att köra på helt egen ekonomi då kvinnan i respektive förhållande jobbade halvtid i lågelöneyrken samtidigt som männen jobbade heltid(+mycket ob) i medelklassyrken.
jag tror att alla sätt där båda går in i förhållandet fullt ut, har gemensam färdriktning, pratar med varandra på resans gång - dom funkar.
