Alla som har rätt till en ersätning måste få den så snabbt så möligt. Och tvärtom, de som har inte rätt eller fuskar ska nekas ersättningen.
4 gillningar
Så förutom att donera njuren och ta de risker jag ändå gjorde för att rädda någon annans liv, och bespara samhället andra kostnader eftersom mottagaren behöver mindre avancerad vård och slipper dialys, samt att mottagaren slipper långvarig sjukskrivning och därmed också kostar samhället mindre pengar-så ska jag också indirekt betala för att jag gav bort njuren (det blir ju att jag får betala eftersom jag inte kunde gå till jobbet som planerat)? Vad är det mer du tycker vore tveksamt? Borde jag inte få ersättning för kostnader i samband med operationen, reseersättningar bla? Jag kanske rentav borde betalt för sjukhusvistelsen?
Ja, det kanske hade varit smidigare att bara skita i alltihop. Om det är såhär det ska sluta så kommer ännu färre vilja donera (de har problem redan idag att antalet levande donatorer sjunker, vilket gör att fler kommer dö) när det är såhär FK behandlar oss donatorer. Tänk den dagen du själv skulle råka vara där och behöva en njure eller en bit lever-men ingen vill donera eftersom FK kan sätta en i skiten ekonomiskt. Vill du då hellre dö, för att du inte tycker det är rätt att donatorer ska kunna vara sjukskriven från jobbet för att rädda ditt liv?
Även om jag är på nivå 4 (som jag skrivit om i tidigare trådar), så betyder det inte att jag har shitloads med pengar. Jag har räknat på vårt hushåll när det gäller nivån, och min man har en extremt bra pension. Skulle vi skilja oss imorgon så skulle jag inte ha en vidare bra ekonomi eftersom jag än så länge tjänar max medianlön. Vi har lite i huset, men det vet vi inte vad det är värt idag-det byggdes när huspriser låg på topp. Och som Rydan säger så är inte sjukpenning behovsprövat likt ett bidrag.
6 gillningar
Det är ju inte så att jag tycker jag förtjänar mer prio än någon annan sjukskriven. Men det finns ju en stor risk att antalet donatorer fortsätter sjunka än mer (än vad det redan gör idag), om det i framtiden blir ännu jobbigare för att få ut sin rätt till ersättning. De som är sjuka har ju inget val än att tröska fast i systemet (vilket jag önskar att det såg annorlunda ut för de också)-men vi som är donatorer har ju ändå ett val-att avstå. Vi behöver ju inte bli sjukskrivna om vi inte vill. Jag hade donerat ändå, men jag förstår andra som hade avstått av ekonomiska skäl. Det är en farlig väg att gå om man inte rättar till detta för donatorer. Inte för att jag tycker jag har mer rätt än andra, utan för att människor riskerar dö om vi inte har råd att donera när vi i övrigt inte har några problem med det.
Jag hade hoppats på det när jag kontaktade kuratorn. Då meddelade jag att jag hade väntat länge på pengar, och visste inte om jag skulle överklaga beslutet om SGI:n. Men då sa kuratorn “du behöver inte överklaga, region Stockholm kommer se till att du får 100% ersättning för förlorad arbetsinkomst oavsett vad FK betalar. Bara du fixar intyg från arbetsgivaren”. Men först måste FK betala ut så vi vet vad som saknas. Men jag kanske ska kontakta kuratorn igen med en explicit begäran om just kontakten med FK? Tack för tipset!
1 gillning
Själva beslutet om SGI är iaf fattat (det skickade de till mig), det fattades den 25 september. Ett par veckor innan dess så fick jag ett brev om det där jag fick chansen att överklaga om jag ville. Men kuratorn sa att det inte hade någon betydelse, region Stockholm skulle betala mellanskillnaden upp till 100% oavsett vad FK sa.Så därför lät jag det bero och inväntade att beslutet skulle fastställas. Det som dock gör mig fundersam nu är att efter det att beslutet fastställdes, så har jag fått nytt meddelande med samma frågor som jag fick i somras när det skulle påbörja utredningen. Betyder det att de börjar om, att de inte var nöjda med sin egna utredning? Vänta ytterligare några månader igen? Och sen när det fastställs- så ska det tas ett ytterligare beslut då ovanpå det (om jag förstår dig rätt?) på själva förmånen (det är sjukpenning ja!)?
I mitt fall så är ju tom SGI beslutad. Men inget händer efter det. Det hade inte ens någon betydelse på vad min SGI landar i. Kuratorn säger att region Stockholm ersätter 100% förlorad arbetsinkomst oavsett vad FK anser min arbetsinkomst (SGI) vara. Dock måste FK betala ut innan jag kan ansöka om förlorad arbetsinkomst, eftersom jag måste veta vad som saknas. Det hade varit mycket lättare och snabbare om FK bara sagt rakt av “du har inte rätt till SGI”-region Stockholm hade ändå betalt med hjälp av intyg från arbetsgivaren.
Men helt sjukt det du beskriver. Det hinner hända mycket på 17 år ja 
Skyddsnät är ju till för behövande.
“För mig och min man är det ett extra belopp att skjutsa in på börsen för en guldkantad ålderdom.”
Dubbel självuppoffring kan man säga. Dubbelt så fint. Då slipper man dessutom frustrationen.
Jag tror det ligger lite i det du sade; krånglar de tillräckligt är det bara de verkligt behövande som orkar kräva ut några pengar.
Ja, det är vad jag kommit fram till också. Incitament formar utfallet.
Grundprincipen idag är att agera utifrån solidaritet och självuppoffring, vilket blir anti-incitament precis som du beskriver. Förmodligen kommer sådana system få problem tids nog. Tyvärr kan dysfunktionella offentliga system inte gå i konkurs.
Marknadspris för kroppsdelar hade nog skapat andra problem, iofs. FK och organdonation ser jag som separata frågor, men just donationer bygger väl på ren självuppoffring?
Är det konstigt att jag vill ha en guldkantad ålderdom? Utan det så kommer jag nog sluta med att få leta efter pantburkar istället. Min man har en bra pension, men det har verkligen inte jag. Skulle vi skilja oss så sitter jag i skiten likt alla andra fattigpensionärer- om jag inte lyckas ro hem ett bättre betalt jobb efter studier. Jag har aldrig någonsin varit långtidssjukskriven, det längsta jag varit sjukskriven i mitt liv var under covid när jag blev riktigt dålig. Men då dog också min pappa i covid, så det var extra tufft att komma tillbaka till arbetet. Men då var jag borta en månad totalt. I övrigt har jag jobbat arslet av mig i hela mitt liv (i genomsnitt över 100%) och har aldrig varit arbetslös, aldrig varit föräldraledig eller på något annat sätt varit frånvarande på arbetsmarknaden. Trots det får jag “fattigpension” pga yrke inom handel och välfärden. Vi är inte mycket värda trots att vi får samhället att gå runt. Därför har jag börjat studera (och det är det enda jag varit frånvarande från arbetsmarknaden, nu under ett års tid) för att förhoppningsvis hitta ett jobb jag kan jobba med tills jag är 70-80 år, så jag slipper panta burkar. Om nu någon vill anställa nyutexaminerade efter de är 50+. Vilket jag hört alla inte är så villiga till. Jag har aldrig tidigare förstått min potential. Jag växte upp i en familj där föräldrarna inte ens hade gymnasieexamen, så inget stöd hemifrån för att kunna studera vidare. Inte ens förstå att jag borde studera vidare. Det var fullt fokus på att hitta ett jobb efter studenten för att ha tak över huvudet, för det gjorde mina föräldrar klart för mig: det är bara att flytta ut på en gång efter studenten. Sen har det bara rullat på med fokus på överlevnad, och tiden springer iväg snabbt. Jag har jobbat hårt istället för smart kan man väl säga.
Men vartenda extra belopp jag kan skjuta in på börsen för en guldkant, är också x antal burkar mindre att panta. Det är det jag kallar guldkant. Jag vet inte hur ni andra tolkar guldkant. För er kanske det är en vistelse vid rivieran varje sommar-för mig är det att äntligen kunna ta det lite lugnt i livet. Jag förtjänar att få sjukpenningen precis som alla andra får, även om jag lever i ett nivå 4-hushåll. Jag ÄR behövande i framtiden. Jag kan inte förlita mig på att jag och min man kommer alltid kommer leva tillsammans, även om det är så det känns. Det finns alltför många kvinnor som förlitat sig på det, men lärt sig den hårda vägen att det inte slutade lyckligt. Jag fortsätter jobba på att kunna vara självständig, även om jag lever med min man.
Ja, det är klart det är självupoffring. Och människan jag räddade betyder så mycket för mig att det var en del egoism i det också. Jag vill ha honom kvar i mitt liv. Men det betyder inte att jag inte förtjänar sjukpenning som alla andra. Som de som väljer att åka snowboard mitt i vintern för nöjes skull och bryter benet. Eller drabbas av njursvikt pga sjukdom. Vi har gemensamt via historiska val kommit överens om ett system som ska gälla för alla, en grundnivå. Då kan man inte godtyckligt gå in och säga att vissa är mer verkligt behövande än andra och att det då är tveksamt om jag moraliskt sett har rätt till det. Hade du sagt det till mig “in my face” om du träffat mig IRL?
4 gillningar
Jag fattar inte ens att jag sitter och försvarar min rätt till sjukpenning.
10 gillningar
Uppdatering: idag, bara några dagar efter detta inlägget så kom nu äntligen beskedet- det blir preliminärt utbetalning av hela beloppet på torsdag. Jag tror ju oftast på slumpen, men om någon haft ett finger med i spelet så vill jag bara tacka av hela mitt hjärta <3 Tack för all pepp och fina kommentarer när jag vart uppgiven tidigare <3
10 gillningar
Åh så skönt! Väl värt att fira! 
2 gillningar
Har rensat ganska hårt i tråden.
Finns ingen anledning att göra detta till en politisk diskussion.
7 gillningar
Det ska jag definitivt göra Genom att unna mig något jag inte brukar göra när jag studerar- en ledig dag från böckerna 
5 gillningar
Jättebra.
Nu är hälften löst.
Fint av dig att göra det du gjorde.
Det krävs mycket mod.