Jag gjorde en större operation 21 maj där jag donerade en njure till en släkting. Jag hade precis avslutat studierna 17 maj (då sista tentan var), och jag skulle gått på och börjat sommarjobba direkt på det jobb jag är studieledig från (schemalagd 100% under hela sommaren)-om det inte varit för operationen. Jag har en säkerhetstjänst, så det gäller att man inte får vara trött och därför var jag sjukskriven i 2 månader efter operationen (men hann att jobba drygt en månad innan jag började plugga igen). Jag jobbar på ett seriöst och stort företag, och fick sjuklön från dag 1 (21 maj) efter operationen-inga problem där inte. 2 veckors sjuklön-sen är det ju försäkringskassan som ska ta över.
Och så kommer det då till försäkringskassan. De säger att pga min huvudsakliga syssla är studier så måste de göra en utredning av SGI. Det tar lång tid och jag ringer och påminnner dem hela tiden under sommaren-de säger först att det tar lång tid pga semestertider. Därefter tar det lång tid pga utredning osv. Jag ringer många gånger under sommaren. Efter ett tag lackar jag ur, men påtalar noga till personen jag pratar med att det inte är personligen mot denne att jag spyr lite galla för tillfället. Att det är situationen, att det inte ska behöva ta många månader att få ersättning man har rätt till. Personen lovar att ta över och se till att det görs så snabbt som möjligt. Detta är i mitten på september. Jag tar det lugnt, för nu har jag blivit lovad att en person ska sköta det och ta hand om hela ärendet själv så det inte bollas runt mellan flera personer.
25 September fattar FK beslut om min SGI, och jag tänker “nu äntligen kanske det kommer hända grejer”. Drygt en vecka senare (2 oktober) får jag ett mail, med frågor som de ställde mig om och om igen i somras: “hur såg dina studier ut under sommaren, och vad har du för krav på att klara av studierna”. Jag svarade med vändande mail som jag sagt flera gånger tidigare: det var INTE planerat några som helst studier under sommaren, jag skulle ha JOBBAT. Därefter har jag inte hört ett knyst. Det är den 11 oktober idag.
Det har de lovat mig redan innan jag donerade: att jag kommer inte förlora ekonomiskt på det. Man får ersättning för förlorad arbetsinkomst av region Stockholm (där operationen utfördes. Det är där släktingen bor), men för att jag ska kunna ansöka om mellanskillnaden från det FK betalar ut upp till min 100% lön, så måste jag ju veta hur mycket som saknas. Och det är försäkringskassan som schabblar och gör en massa misstag. De har sagt jag ska få ersättning, men inget händer. Och nu ställer de samma frågor som de gjorde i somras när det skulle till en utredning vad gällde SGI:n. Börjar det om från början nu igen?
Jag har kontaktat kuratorn på sjukhuset (det är de som hanterar de ekonomiska frågorna och administrerar och hjälper en med ansökningar om förlorad arbetsinkomst osv), och de har sagt att jag inte behöver bry mig om resultatet på SGI:n, oavsett vad den säger kommer Region Stockholm betala ut så jag får 100% ersättning av förlorad arbetsinkomst (oavsett vad FK betalar mig). Men de behöver ett underlag på vad FK betalar mig för att jag ska kunna ansöka-så de vet mellanskillnaden. När jag fått från FK så ansöker jag hos region Stockholm-och det i sig brukar ta ytterligare en månad säger de. Dessutom ligger jag ute med reskostnader (har åkt till Stockholm några vändor i samband med utredning och operation, även om den största delen av utredningen skedde i min hemma-region). Det rör sig om ca 50k netto för 6 veckors lön samt olika reseersättningar. Om FK hade sagt “du har inte rätt till ersättning från oss” så hade region Stockholm betalat ut 100% ändå och allt hade gått snabbare. Men nu säger de att jag har rätt till ersättning, och då måste jag vänta på FK:s beslut för att det ska bli korrekt 
Så nu är vi här, nästan 5 månader efter operationen och jag väntar fortfarande på ersättning från FK (har inte fått en krona ännu, och inget på väg heller), och ingen indikation på att det verkligen kommer betalas ut-det ser snarare ut som om de börjar om från början med sina frågor igen. Jag har börjat fundera på om det är värt att fortsätta banka pannan i kaklet för 6 veckors förlorad arbetsinkomst. Jag och min man har det gott ställt och har klarat det bra ändå (men de kan ju inte veta att min man har en inkomst som täcker våra utgifter. Tänk om det hade varit en ensamstående?). Ska det vara en klassfråga att kunna donera en njure? Ska folk behöva dö, för att det kanske finns anhöriga som inte har råd att donera en njure-fast de inte har något emot i övrigt att donera? Finns det någon journalist härinne som kan vara beredd att ta sig an frågan, för såhär ska det banne mig inte vara? 
Folk hamnar i skiten trots att man försöker göra gott (vill betona att jag inte hamnat i skiten, men det finns ju andra som också donerar), och dessutom sparar in en massa pengar till samhället när mottagaren inte behöver lika avancerad sjukvård och dialys längre. Jag mailade DN för en vecka sedan, men ingen respons så det är nog inte intressant för en tidning ändå. Det här är privatekonomi, men ändå inte-så RT kanske inte är rätt forum för en sån här fråga. Men nu känner jag att jag måste få kräka ur mig offentligt någonstans, och vet inte vad mitt nästa steg ska vara, vad ska jag göra-någon som vet? Folk råkar ju illa ut ekonomiskt av sånt här.
