Utifrån många av diskussionerna kring rikedomstrappan så börjar jag landa i ett något kontroversiellt - även för mig - påstående:
Gemene svensk - som är OK med att ha ca 60% av sin slutlön i pension(*), som arbetar som snittet, har en snittlön, följer av samhället utstakade vägen, äger sitt boende, amorterar i linje med amorteringskravet, har kollektivavtal, är okej att gå i pension vid riktålder etc - måste / behöver inte ha något sparande (förutom för att köpa boende, kanske liten buffert).
Det känns sjukt att skriva det, men jag kan egentligen inte - om jag lägger bort min egna åsikt och känslor om det - argumentera mot ovan. Och ja, det känns också sjukt för då kan man ifrågasätta vad man själv håller på med.
Jag tänker ju att ovan stöds av t.ex. FI-rapporten om att 50% av alla svenskar med bostäder har besperingar mindre än 50.000 kr och vi har generellt väldigt låga sparandet i andra tillgångar.
Vad tänker du?
*) Dessutom överskattar många sina utgifter i pension. När man går i pension, har amorterat, har utflugna barn etc har lägre kostnader än när man är 40-60-års åldern. Dvs. de där 60% av slutlön motsvarar inte en 40% försämring i livskvalitet.
Den delen kanske fungerar bättre på mindre ort där priserna inte rusat. En del pensionärer flyttar ju från Stockholm delvis för stt få pengarna att räcka längre.
Jag tycker att det låter okontroversiellt och ganska självklart. Ingen jag känner har mig veterligen något signifikant sparande för pension. De kommer att klara sig fint. Svenska samhällsmodellen går ju i mångt och mycket ut på att människor inte ska behöva ta ansvar för sitt eget välstånd, utan kan förlita sig på att staten tar hand om det, så länge man följer den av staten utstakade vägen. På gott och ont.
Min mor i pension var upprörd över att hon förväntades ta egna beslut om hur hon ville att pensionen skulle betalas ut. Det där ska man inte behöva bekymra sig om! tyckte hon.
Hela Sverige är konstruerat så, det finns en härlig fin utstakad väg för alla om man gör det som förväntas av en i samhället!
Jag känner mig som ett svart får bland alla som lever den utstakade vägen.
Jag gjorde Föräldra- FIRE vid 35 och det finns inte en möjlighet att gå tillbaka till ett inrutat liv.
Jag tycker det är imponerande av de som orkar gå till ett vanligt jobb varje morgon och leva för helgen, sina fem semester veckor och pensionen, speciellt nu när det finns så många olika alternativa vägar att gå.
Kan man verkligen lita på att pensionssystemet håller om 30+ år med dagens demografiska utmaningar?
Vid långtidsarbetslöshet är även Svensson utsatt när a-kassan & ev inkomstförsäkring börjar trappa av. Tex för folk som ej lyckas skola om sig eller hitta annan edge. Gäller väl också till viss del vid sjukdom.
Det kan ske olyckor i familjen där det finns poäng att ha ordentligt kapital. Tex fastighet skadas för försäkring bara delvis täcker, dödsfall av huvudförsörjare, etc.
Egentligen inte så kontroversiellt… Jag tycker såklart att man borde spara/investera men väldigt många lever ju “lön till lön” och har det ganska bra ändå.
För de flesta betyder nog sparande att man spenderar det på semestern istället (och sedan är bufferten slut).
Det är inte självklart att alla former av medicinska behandlingar kommer att täckas av det offentliga. I många andra länder är behovet av att finansiera olika behandlingar ur egen ficka något mer självklart.
Med högre livslängd ökar också behovet av olika medicinska insatser. Möjligheterna att behandla olika åkommor blir samtidigt bättre.
För det första är ingen gemene svensk, utan individer. Så att ens tänka i banorna kring vad som eventuellt skulle gälla på gruppnivå för att dra slutsatser kring hur man bör agera som individ blir dikeskörning direkt.
Redan här faller det dock:
Blir du ex. sjuk är det rena lotteriet hur det kommer gå med försörjningen. Är man okej med att potentiellt inte äga ett skit och (tillsammans med sina eventuella barn) leva på existensminimum i ett utsatt område där grannarna för oväsen dygnet runt - absolut, du behöver inte spara i Sverige.
Lägg sedan till annat som kan kosta stora summor även i Sverige. Om tex. ditt ex drar med barnen är du rökt om du inte antingen är utblottad sedan tidigare (och kan få rättshjälp från staten) alt. har ett kapital att använda. Men även om du har eller får pengar till advokatkostnader måste du kanske ändå flytta med kort varsel och ordna med lämplig bostad på en ort med potentiellt dysfunktionell och svindyr bostadsmarknad när dammet har lagt sig.
Medhåll. System kan förändras. Livet händer, man kanske blir långtidsarbetslös eller svårt sjuk, skilsmässa, får barn eller liknande. Jag sparar vidare.
Ser man till att få de essentiella grundläggande behoven uppfyllda, någonstans att bo, mat, kläder, sjukvård och en liten peng till guldkant då och då är det ju rätt. Vi behöver inte spara för att kunna finansiera våra behov för överlevnad och lite grädde på moset.
Det vi eventuellt behöver spara till är extra lyx och olika nivåer av vill ha.
FK är ofta hänsynslös och långsam, a-kassan är omständig och långsam, har man inte turen att födas av föräldrar som kan stötta med en handpenning, så kan man ha det tufft.
Så jag håller inte med, de flesta behöver spara, i någon form. Men sen kanske de upptäcker det för sent och får ta lån i stället.
