Detta kanske framstår som både en oerhört korkad fråga och förmätet påstående från min sidan:
Finns det någon poäng att behålla sin SGI när man tagit ut ALLA föräldradagar samt inte planerar ha fler barn?
Visst man kan bli sjuk, men oftast är man borta nån dag max en vecka.
Och ja man kan ju bli jättesjuk (typ gå in i väggen), men då får man ju inte 80% av lönen för alltid.
Och skulle jag bli dödssjuk är nog pengarna minsta problemet.
Orsaken till mitt resonemang är att jag vill vara hemma med sonen så länge jag bara kan (han är 1 är nu). Funderar på att sonika säga upp mig från mitt jobb och jobba t ex som timmis så småningom.
Varför? Jo, jag tänker att jag/vi har hyfsat med andra skyddande faktorer för ekonomin än SGI:
Jag är utbildad inom ett bristyrke med skyddad yrkestitel = det finns jobb i överflöd.
Jag har inga studielån = jag skulle kunna plugga ytterligare om jag vill/behöver i framtiden.
Jag och min man har ett litet bolån och är lågt belånade + låga fasta kostnader som kan betalas av en lön (makens á 19k efter skatt).
Vi har startat vår(a) pengamaskin(er).
Vår sparkvot är 30% på en lön och nu 60% med föräldrapenningen.
Tror det här är mycket en personlighetsfråga. Vi hade en diskussion för ett tag sedan om att fimpa barnförsäkringen. För vissa var det höjden av oansvarighet och för andra tvärtom.
Det som stack ut för mig spontant är just att SGI:n styr sjukPENNING och sjukERSÄTTNING. Dvs. så länge man är frisk så är det inte ett problem att göra som du säger. Men säg att man blir påkörd av en bil och inte kan jobba med det man kan jobba med nu, eller än värre. Då är man nog inte lika nöjd.
Så det kommer ner nog till värdering av den risken / sannolikheten och konsekvenserna.
Längre frånvaro; buffert och man får ju inte pengar av Försäkringskassan för alltid, redan efter 90 dagar minskas det om man inte är tillbaka på jobbet i någon form.
Dödssjuk; buffert samt att pengar blir nog det minsta problemet
Om jag blir ensamstående, som jag skrev så har jag goda chanser till jobb samt möjlighet att plugga igen.
Upplever att här finns ett mellanscenario. Säg att du bara kan jobba 50% fram till pension. Dvs inte dödssjuk men sjukare än ett år. Typiskt trafikolycka.
Blir jag påkörd av en bil kickar även försäkring in förvisso. Absolut att det har med riskvärdering att göra.
Men att jobba och pussla med familjelivet bara för att upprätthålla för något som kanske kan hända, känns lite som att gräva sin egen grav. För då lär jag med största sannolikhet bli utbränd (statistiskt sett) och behöva sjukpenning.
Nja. SGI är en riktlinje för sjukpenning.
Vid sjukersättning så går Försäkringskassan efter senaste årens inkomster och väljer därefter en lämplig nivå man får 65% av. Så om man blir långvarigt sjuk, eller funktionshindrad som gör att ens arbetsförmåga är helt nersatt och man inte haft en inkomst senaste åren. Då sitter man lite i skiten och får den lägsta nivån.
Sen, jag vet att som gift så räknar man med att vara tillsammans tills ålderns höst, men dödsfall, skilsmässor, arbetslöshet, sjukdom, mm kan drabba alla förhållanden. Då kan man också hamna i skiten.
Så mitt råd är räkna ordentligt på olika scenarier och räkna också på uteblivna pensionsavsättningar.
Precis. Och eftersom det ofta tar år att få igenom en sjukersättning så hamnar de flesta(?) på låga nivåer eftersom de varit sjuka så länge innan.
Finns väl dessutom ett tak på ca 20’ brutto avseende sjukersättning, oavsett tidigare inkomst.
Jag säger kör! Jag struntade i min sgi och var hemma i 4år och tre månader. Fick barn först vid 35 och aldrig sjukskrivit mig i hela mitt liv innan, inte ens enstaka dagar, så satsade på att jag nog skulle klara mig några år till gick fint. Man kan inte hålla på och leva sitt liv med utgångspunkten att allt ska skita sig. Och som du säger, blir du så sjuk att du inte kan jobba så lär du inte kunna göra så mkt annat heller så vad ska du då med alla pengar till?
Så är det ofta, så hamnar man på lägsta nivån utan kompletterande ersättning så blir man extremt begränsad.
Jag är nära lägsta nivån, då min utredning drog ut över flera år. Men får lite livränta från AFA och LÖF, så klarar mig ok. Men har man ingen anställning, så har man inte rätt till AFA och de flesta med sjukersättning har inte felbehandlats.
Så jag hade inte chansat, med så stora insatser. Men vi är alla olika.
Jag tycker inte om det här som tyvärr är så vanligt, att hålla på och skrämma upp kvinnor och försöka stoppa dom från att göra vad de helst skulle vilja göra.
Hon ska alltså både bli långvarigt sjuk och ensamstående under den här ändå relativt korta period hon tänker ta ledigt. Hur stor risk är det egentlgen?
Hur ska hon klara sig om det skiter sig? Det är en bra fråga att ställa sig om man ska välja att avstå försäkring i form av sgi innan man gör det valet.
Blir hon långvarigt sjuk så kan problemet med att bli också ensamstående komma senare.
Risk för skilsmässa är ca 50%, dödsfall är såklart mindre. Men nära 50% av oss får ju cancer någon gång i livet.
Min mamma var i liknande sits som TS, hemmamamma på heltid. Min pappa gick bort när min lillebror var 8, kvar var mamma med fyra barn och fick ta låginkomstjobb. Hon går i pension först i år, för att få råd. Hon är 72.
Skit händer hela tiden, har man tur så händer det inte en själv. Men livet kommer inte med några garantier.
Så det är vettigare att räkna på sina alternativ än att ta beslut utan fakta.
Ja, det är lätt att känna sig osårbar i 30-årsåldern. Bra relation, småbarn, jobb. Hur skulle livet någonsin kunna förändras när allt känns så självklart?
Det kan det göra, och ibland på ett sätt man inte kunnat se komma.
Olycka = oväntat
Långvarig sjukdom = oväntat.
En relation som inte funkar längre = otänkbart när det fortfarande funkar.
Allt detta händer varje dag, hela tiden, för människor som inte trodde att det kunde hända.
Jag tänker att vinsten här ju är stor - att kunna vara hemma längre/mer med barn. Jag valde att spela md min SGI under småbarnsåren just pga vinsten i mer tid med mitt barn. Den är ju inte borta för alltid utan du återfår den vid ny anställning, och den är ju inte borta om du ändå jobbar, bara lägre.
Det är ju därför man har byggt sin pengamaskin…?
Har redan kunnat tillämpa 12/12/12 regeln så skalar jag upp den nu mha föräldrapenning och sen lön så kommer vi kunna jobba max 50% båd två och klara de fasta kostnaderna
ärför tror jag att man behöver satsa på familjen när det är som mest intensivt för att inte bli sjukskriven/sjukskrivna och/eller få äktenskapsgnissel.
Och skulle jag å maken gå isär så blir det än lättare att flytta där ett förmånligt jobb finns
gick fint. Man kan inte hålla på och leva sitt liv med utgångspunkten att allt ska skita sig. Och som du säger, blir du så sjuk att du inte kan jobba så lär du inte kunna göra så mkt annat heller så vad ska du då med alla pengar till?