Om jag förstått allt rätt har riksdagen beslutat att införa ett tiogradigt betygssystem, där eleverna får ämnesbetyg istället för kursbetyg.
Finns det några ämnen som är ”mer värda” än andra och finns det några som är ”mindre värda”. I tidigare läroplaner har exempelvis idrott inte behövts räknas med om det dragit ned snittbetyget. Vill även minnas att någon läroplan gjorde så att språk och matematik fick extra meritvördespoång så tillvida att ett högsta betyg i engelska var värt mer än högsta betyg i historia.
Finns det något sätt som är mer taktiskt att tänka kring betygen för skoleleverna?
2 gillningar
emilv
(Emil Vikström)
delade upp denna diskussion i ett nytt ämne
2
Jag är inte insatt i det nya systemet specifikt men kan nämna några sätt att vara taktisk som fungerade även med det gamla systemet, som försvann i mitten av 90-talet.
Välj en socioekonomiskt svagare skola. Den som är duktig har lättare att få toppbetyg i en skola där denne sticker ut tydligt jämfört med en skola där nästan alla elever är på toppnivå. Detta var enklare förr men kan fungera på sina håll, beroende på lokala förhållanden.
Taktikvälj kurser inom elevens val, skolans profilämnen och liknande. Hur stor chans man har att få toppbetyg inom de mer flummiga ämnena beror mycket på ens hobbies, nivå av nördighet etc. Främst är det bra att välja en skola där rätt kurser finns att välja. På större skolor är det lättare att hitta kurser som är enkla för att de matchar egna intressen.
För den som har ett större främmande språk som modersmål finns möjlighet att välja detta som språk i skolan. Man tentar direkt av det med toppbetyg och får genast en stor fördel. Dels får man ett svårt ämne (med ev. bonuspoäng) avklarat med högsta betyg, dels får man mer tid för att fixa höga betyg i andra ämnen.
Du har definitivt misstolkat TS frågeställning, vilken jag skulle sammanfatta som “Hur kan man som enskild gymnasieelev game:a det nya betygsystemet?” snarare än “Vad är de strukturella felen med intagningsprocessen till högskola?”.
Tyvärr har jag inga insikter att själv bidra med annat än att det fortsatt är bra att ha gjort högskoleprovet, oavsett poängen man får. När jag har kommit in på högskoleutbildningar så har det alltid varit i högskoleprovs-kvoten snarare än gymnasiebetygskvoten trots att mina gymnasiebetyg hade betydligt högre resultat än provet. Så att öht ha ett högskoleprovs-betyg gör att man kan falla in i den kvoten, om den inte är full. Så tror jag det funkar iallafall
Höll folk på så? Att välja en skola där möjligheterna att få studiero och faktiskt lära sig saker är lägre, för att maxa sina betyg?
Sen fick man väl inte välja fritt på den tiden heller? Eller var det mest att det typ fanns en skola på min ort och att välja över kommungränsen var bökigt?
När jag gick i gymnasiet var det en etablerad praktik att välja Tensta gymnasium av detta skäl. Vi pratade om det hemma som en potentiell möjlighet för mig också. Jag har flera vänner som gick där.
Tensta gymnasium kollapsade senare under trycket från lågnivåinvandring + ambitionen att vara en bred skola för alla + ökade möjligheter att söka till centralt belägna friskolor. Det är inte lika enkelt idag när den socioekonomiska uppdelningen är så tydlig. På 90-talet var Tensta gymnasium en etniskt blandad skola.
Jag känner personer som jobbade på Tensta gymnasium på den tiden och det var inte en skola med dålig studiero. Det är det här jag menar med att det har blivit svårare. När de grupper som är utpräglat problematiska inte är marginella är det lätt att det tippar över.
Jag gjorde typ så. Hade tre olika gymnasieskolor inom samma avstånd från hemmet, men med olika rykten i spannet “bra skola med duktiga elever” till “någon blev knivhuggen och dog här förra året”. Då valde jag den i mitten. Rent krasst så hade jag antingen haft lägst intagningspoäng i klassen i den bättre skolan, eller bland de högsta i mittemellan-skolan. För egen del hade det inte sporrat mig till att bli bättre om jag gått runt och känt mig sämre än de andra hela tiden, så jag valde det alternativ som var bäst för mig. Sen gick jag ut med bäst betyg i klassen
Nya systemet justerar elevernas poäng mot skolans avvikelser från nationella proven. Vet inte om det ger fördel längre att välja en skola som avviker stort.
Handen på hjärtat kanske denna mekanism är varför jag fick betyg överhuvudtaget. Negligerade gymnasiet totalt och öppnade knappt en bok utanför skolans väggar. Att sitta och lyssna på lektionerna var nog för att få hyffsade betyg inklusive en lång rad av MVG. Lärarna kanske fick moderskänslor för den lilla nörden utan social status
Jag har mest jobbat på lågstadiet och det är inte riktigt samma sak som högre upp men principen är ändå samma: resultaten på de nationella proven är bara en liten del av det som ska bedömas och man kan alltså visa kunskaper vid andra tillfällen.
Det gör det möjligt att få ett högre betyg än vad resultatet på nationella prov visar. Som betygssättande lärare måste man förstås kunna visa varför ett visst betyg har satts, vet inte om såna kontroller görs.
Jag sökte och kom in på den skolan i stan som hade högst betygssnitt. Att jämföra mig med de duktiga eleverna där gjorde att jag gick ut med bra betyg och kom in på en av Sveriges mest eftertraktade universitetsutbildningar, som jag dessutom klarade, inte med bravur men mer än bra.
Nätverket från skolan ska inte heller underskattas. Jag har många vänner kvar 20 år senare och det har hjälpt mig på många sätt. Det kommer hjälpa mina barn också när de ska söka sommarjobb osv.
Man ska alltid söka upp ett sammanhang där man inte är bäst.
Man kunde välja program/linjer där det var “mindre begåvade” elever och på så sätt sticka ut och bli värsta snillet trots att man har helt normal. Har märkt det väldigt tydligt hos andra som gått sådana program/linjer och som fått bättre betyg än jag trots att deras kunskapsnivå är på en betydligt lägre nivå
Påminnelse: Tråden handlar alltså om vilka val man kan göra för att optimera sina meritpoäng. Detta är inte en tråd om politik. Om din spontana tanke är “Det är fel på systemet” så kan du hålla det för dig själv. /Mod
Jag läste all tillgänglig matematik, fysik och data för det intresserade mig och blev då enkelt att motivera sig till att plugga. Viss matematik fick jag även läsa på universitetet och då räknades klarad tenta automatiskt som högsta betyg i motsvarande gymnasiekurs. Att göra sådant man är bra på och tycker är roligt är definitivt en väg att gå.
Om man har siktet inställt på en specifik universitetsutbildning som inte kräver full behörighet så går det ju även att välja program för att få ”enklare” kurser eller jämföras med klasskamrater med lägre snitt.
Sen bör ju ett 1-10 system bli mer utslagsgivande än G-MVG var och som varit ambitionen med E-A men som inte riktigt blev så. Att få högsta i allt kanske inte längre är realistiskt utan istället att inte få lågt i något är det viktiga. Arbetsinsatsen för att höja en fyra till sjua i ett av sina sämre ämnen kanske är jämförbart med att höja en nia till tia i ett starkare ämne.
Tänker spontant att det handlar om antagningssystemet till universitetet, inte betygssystemet i sig. Eftersom äldre generationer kan/kunnat göra det är det sannolikt att det består. I annat fall skulle yngre personer missgynnas.
Jag hoppas att du har rätt, men visst har det även varit så under högstadiet också att idrottsbetyget inte behövts räknats med om det drog ned snittet?
