If you want an average successful life, it doesn’t take much planning. Just stay out of trouble, go to school, and apply for jobs you might like. But if you want something extraordinary, you have two paths:
Become the best at one specific thing.
Become very good (top 25%) at two or more things.
The first strategy is difficult to the point of near impossibility. Few people will ever play in the NBA or make a platinum album. I don’t recommend anyone even try.
The second strategy is fairly easy. Everyone has at least a few areas in which they could be in the top 25% with some effort. In my case, I can draw better than most people, but I’m hardly an artist. And I’m not any funnier than the average standup comedian who never makes it big, but I’m funnier than most people. The magic is that few people can draw well and write jokes. It’s the combination of the two that makes what I do so rare. And when you add in my business background, suddenly I had a topic that few cartoonists could hope to understand without living it.
och
Capitalism rewards things that are both rare and valuable. You make yourself rare by combining two or more “pretty goods” until no one else has your mix.
Det här låter rimligt och också som något som många de facto gör, även om det inte alltid är genomtänkt eller medvetet.
Jag vet inte själv riktigt hur man skulle mäta hur bra jag är på vissa saker eller i vilken jag är bättre än andra. Subjektivt kan jag förstås säga vad jag är bra och mindre bra på. Karriär handlar i min värld om att först förstå vad man är bra på och sedan försöka hitta ”optimerade” roller som innehåller så mycket som möjligt av arbetsuppgifter som matchar de starka sidorna och vice versa.
En grej jag själv varit och är bra på är kreativitet. Jag menar då att våga tänka på nya sätt och skapa lösningar på olika sorters problem. På de arbetsplatser jag varit på (10 st inkl. nuvarande) har detta ibland uppmuntrats och uppskattats och ibland har läget varit det motsatta. Det har funnits ett samband med ”hur bra det varit där i allmän mening” men inte helt och hållet.
En annan grej som jag är bra på är att skriva. Jag skriver bättre än de flesta. På min nuvarande arbetsplats finns några ”skrivande roller”. Jag har en tanke om att försöka knipa en sådan. Någon roll där jag på riktigt fått uppskattning för den biten har jag aldrig haft. Sedan har det ju ingått en del skrivande ändå i tidigare roller. En av mina hittills bästa chefer hade (såvitt jag förstår) dyslexi. Av henne fick jag särskild uppskattning och uppgifter som egentligen låg på henne som chef. Att kunna ordna så att chefen hade robusta underlag till chefsmötena var i grunden en trevlig uppgift.
Min bild är att svensk arbetsmarknad inte värderar färdigheter alls. Det är inte den som är bäst på något som får de bästa jobben. Det är snarare andra saker som påverkar, såsom personligt nätverk, tid i branschen/organisationen och social klass.
I Sverige skulle jag säga att det finns två vägar att lyckas:
Smöra dig till högre positioner i en större organisation.
Starta eget och sälj till den större organisationens chefer – som också kräver att du smörar för personerna i punkten ovan.
Frågan handlar rimligen inte specifikt om tillsättning av tjänster eller att klättra i hierarkiska strukturer. För det krävs rimligen en annan uppsättning förmågor och strategier än att ha specifika färdigheter.
Tänk hur världen skulle se ut om den totala samhällsnyttan skulle vara den primära drivkraften när folk drömde om vad dom ville bli och göra med sin arbetskraft.
Jo det har du rätt i. Jag menar mer i stil med drömmar och visioner. Sådant som påverkar samhället längre fram, kan man se redan i en tidig ålder.
Frågade du en unge 1990 vad den ville bli var det många som sade brandman, polis, läkare, Astronaut, pilot…
Frågar du en unge 2023 så får du nog svaret, influencer, youtuber, tiktokare, proffs gamer.
Vi kommer nog bli, åtminstone ser jag Sveriges framtid som ett hyperkonsumtions samhälle.
Där ytlighet och extremt slöseri kommer vara centralt i många barns framtid.
Alla barn drömmer nu om att bli bäst, vara vackrast, vara rikast. Ha mest saker.
Ingen drömmer om att hjälpa dom svaga och utsatta, ingen vill lära sig bli en bättre vän/medmänniska, ingen vill göra något för någon annan, utan att få betalt.
Gör man något för någon annan, så måste det filmas, uppmärksammas, skrivas upp på karmakontot, det ska synas att man är ödmjuk och givmild.
Människors spirituella värde har drabbats av inflation.
Vad man drömmer om när man är ung och naiv behöver inte vara det man väljer i slutänden. Att man drömmer om att flytta in i bollhavet på IKEA och äta godis till frukost, lunch och middag vid en viss ålder innebär inte nödvändigtvis att man sedan gör slag i saken.
Det är faktiskt de som är bäst på något som får jobbet – det kan vara så att de inte är bäst på vad jobbet innebär, men de var bäst på att få jobbet. Arbetsgivarens förlust.
Är du verkligen säker på det här? Hur många unga har du pratat med? Var alla unga på 50-, 60-, eller 70-talet (när nu det var som bäst) fyllda av medmänsklighet och solidaritet?
På frågan om jag är säker på det här, Det är personligen vad jag ser runtom mig. På den andra frågan om hur många barn jag pratat med så är svaret att jag läser mycket och lyssnar på diskussioner gällande samhällen och utveckling, har ingen direktkontakt med barn där jag söker svar på saker jag undrar på skolor eller i forever 21 butiker., om jag är säker på att människor var som mest solidariska och medmänskliga på 50 60 70 talet, nej. Det är ingenting jag någonsin tänkt att så skulle vara fallet.
Självklart kan du tycka annat, men varför ställa en fråga efter varje mening, är du så kunskapstörstig ? Jag innehar inte direkt så mycket lärdomar, men kul att du frågar.
Har du någon personlig åsikt i ämnet ?
Kina har fler språk än vi har i Europa… och de lär sig alla engelska i skolan. Den påtvingade officiella ”kinesiskan” är allt annat än uppskattad ute i landet och kan komma att ersättas om/när de byter ledarskap. Så bli bra på engelska lär man komma längre med även framöver.
http://webb.folkbildning.net/kina/kina-folk-kinesiska
”Kinesiska” talas alltså av den övervägande delen av befolkningen, 90-93 procent. Men kinesiska består av flera starkt avvikande dialekter, vilka kan skilja sig åt lika mycket som t.ex. svenska och tyska.
Min åsikt är att är människor alltid drömt om att vara bäst, vackrast och rikast, samt ha mest saker. Detta är inget nytt, och inte heller någoting som har blivit sämre eller bättre mellan generationer. Idén om att nästa generation är sämre, latare, mer ytliga eller mindre moraliska är lika gammal som mänskligheten.
Det var därför jag undrade hur många unga människor du faktiskt har pratat med, för jag tror att man då märker att dom i grunden är precis likadana som unga människor förr i tiden.
Att dom äldre alltid tyckt dom unga är lata och ohyfsade är alltför simpelt. Ponera att helt ta bort oss enskilda människor i ekvationen, och se bara det som leder oss små människor, dom sakerna vägleder oss, samhällen, kulturer, utbildning, media, internet, klasser och ekonomier.
Oavsett om barn är födda på medeltiden i svält eller som vanligt, lyssnar på dålig musik, så tror jag att vägledningen unga människor påverkas av. leder dom in i en väldigt, för samhället i helhet, en dålig utveckling. Alltså i vår tid, nu.
Ekonomi är alltid en bra tanke, oavsett om man samlar på nötter eller pengar, så är syftet att stärka sin framtid. Problemet jag personligen ser, är att alla jagar lyckan ensamma. Det finns mindre incentiv att vara en del av ett kollektiv, när alla har en egen ö.
Sen så har jag noll koll på hur många jag pratat med, allt jag sett påverkar mig. Men för att förklara det simpelt, En gång var det Stephen Hawking som pratade, sedan blev det Jerry Springer.
)
)