På mitt jobb får vi jobba hemifrån några dagar i veckan och jag trivs med det. Min fru skulle nog kunna göra samma sak men hennes chefer sätter ett symbolvärde i att inte tillåta distansarbete för någon i verksamheten sedan covid-restriktionerna togs bort. Min fru är uppriktig med att detta känns orättvist. Vi jobbar inte i samma bransch men har båda lång akademisk utbildning och är väldigt självgående. Hon är även introvert precis som jag och skulle nog få mer balans och andrum av att få vara i en tyst miljö hemma någon dag i veckan och arbeta fokuserat på sätt som inte alltid är möjliga på hennes arbetsplats.
När jag jobbar på distans hugger jag i mer i hushållet så att livet ska bli enklare för henne också. Jag sätter igång diskmaskinen på pausen när jag annars bara hade gått och snackat med en kollega. Jag stämplar ut och går och handlar på tiden jag sparar på att slippa pendla. Hon vet det och försöker att inte vara missunnsam, men jag förstår att kontrasterna mellan våra villkor blir stora de dagar hon har tusen praktiska saker i huvudet som att sminka sig, packa väskan full med matlåda och mellanmål och passa en buss, medan jag lugnt kan sitta kvar och dricka kaffe och slippa logistik.
Är någon annan med om de här skillnaderna hemma, eller har insyn på annat sätt? Hur hanterar ni dem, och vart tror ni distansarbete kommer ta vägen? Jag har mycket svårt att se att min arbetsplats skulle försöka insistera på att gå tillbaka till hur vi arbetade före pandemin och jag undrar om det skapas någon sorts ny form av hierarki i samhället när yrken med liknande uppgifter har olika grader av frihet och arbetsgivare kanske har olika människosyn. Nu har jag svårt att tänka mig att någonsin ta ett jobb där jag alltid måste befinna mig på en specifik plats.
(På min arbetsplats behöver vi vara vägledande och pålästa inom AI och jag tror att många enklare uppgifter på i synnerhet hennes arbetsplats kommer automatiseras relativt snart och minska behovet av bemanning och fysisk närvaro. Då tror jag att tongångarna måste bli annorlunda även i hennes bransch men vi är väl inte riktigt där än.)
Om jag utgår från mina egna erfarenheter så liknar de dina, TS. Jag tror att många med kontorsjobb önskar kunna arbeta hemifrån flera dagar i veckan. Högst personligt givetvis vilken preferens en individ har, men jag har svårt att se ett läge där möjligheten till distansarbete på bred front stryps.
Att livspusslet blir lättare att lägga med större inslag av distansarbete tror jag stämmer för de flesta. Personligen tar jag en betydligt större del av vardagsinköp/ärenden/VOB/barn till tandläkare etcetera då mitt jobb är mer flexibelt än min partners. Detta kan diskuteras im absurdum vad som är rimligt men på samma sätt som inkomster i ett äktenskap delas kan bördan av vardagen delas så att familjen/förhållandet mår så bra som möjligt.
Samtidigt kan behov finnas för den som arbetar hemifrån att skapa tydliga gränser, exempelvis kan det finnas dagar som det inte fungerar att vobba trots arbete från hemmet. En lösning som vi i mitt hushåll (med små barn) har är att jag vobbar så långt det går men går det inte är det min partner som vabbar. Allt för att maximera hushållets inkomster.
Tack för ditt inspel! Ja visst ger det nya möjligheter när plats blir mindre viktigt för att verksamheter ska fungera. Jag är rätt ung och nu med den här måttstocken har jag som sagt svårt att tänka mig att ta ett platsbundet arbete i framtiden. Det är en tillräckligt komplex vetenskap att hitta fin bostad och bra vardagsrutiner utan att dessutom ta med i beräkningen att rent praktiskt kunna och orka ta sig till en specifik arbetsplats fem dagar i veckan bara för att sitta i samma hus som andra.
VÄLDIGT många måste alltid åka till sitt jobb och kan aldrig byta dagar med jobb på plats mot dagar med jobb hemifrån. Som lärare kan jag göra en del jobb hemma om jag vill men jag kan inte byta hela dagar på jobbet mot hela dagar hemma.
Om hon jobbar i en bransch där det går att göra måste hon hitta en arbetsgivare som tillåter det.
Uppenbarligen, det intressanta som jag ser det är de stora skillnaderna i attityd från olika arbetsgivare. Jag arbetar inom utbildning som du och mitt jobb som är väldigt komplext och omväxlande går att sköta helt och hållet från en laptop, vilket restriktionerna under pandemin bevisade. Men det tycks handla om att ha en arbetsgivare som vill tillgodose önskemål för att underlätta livet i övrigt och bryr sig om att verksamheten fungerar som den ska, inte var anställda rent fysiskt befinner sig. Sådana här diskurser har pågått på min arbetsplats i flera år nu och vi landar aldrig i något annat än att det i grunden handlar om människosyn. Vad som har gjorts tidigare (ofta oreflekterat) är ganska ointressant - vad är lämpliga former för det vi ska göra här och nu?
Jag tror distans är här för att stanna där det är möjligt. Jag har full frihet och cyklar ner till något möte då och då eller då jag finner det lämpligt.
Dock vill jag säga att distansarbetet passar mig bättre för att jag kan fokusera mer, sova längre och att det får mig att allmänt prestera bättre. Det är inte för att jag kan starta diskmaskinen och handla och fixa andra vardagssysslor som jag tycker det är bra. De sakerna skötte jag lika mycket förut också, och har och ska inte ha någon betydelse.
Om din fru är missnöjd får hon försöka hitta ett arbete som kan utföras på distans.
Jag kanske förstår dig fel men det är väl självklart att mer tid och mindre logistik har betydelse för livskvalitén? Det låter mest som att vi använder den större friheten på olika sätt. De dagar jag arbetar hemifrån sparar jag in över en timme pendling och lite till som jag annars lägger på praktiska förberedelser. 40-timmarsveckan utformades inte i en tid då personen som arbetade dessutom förväntades sköta ett hushåll och uppenbarligen är friheten mer mänsklig.
Det här handlar inte om att lösa ett problem genom att t.ex. byta jobb, det handlar om att reflektera över praktiker i förändring och vad som får vissa kulturer att tänka utanför boxen medan andra inte gör det.
Jag jobbar på distans helt, I samma företag som jag tidigare jobbat 100% på kontoret.
Jag upplever det mesta som positivt.
En sak som jag har märkt i efterhand
att jag saknar är “nedvarvningstiden” som en pendling hem efter jobber erbjuder.
Nu har jag 10s efter jag stänger av datorn två barn som springer emot en och man förväntas ha slagit av alla jobbtankar och vara fullt närvarande. Detta är extremt krävande tycker jag.
)