Vid barn är det väl en annan sak, så fort man börjar uppoffra saker för familjen ser jag inga konstigheter med gemensam ekonomi. Jag kommer nog ha möjlighet att hämta och lämna mer då jag jobbar mindre och inte knappt reser i jobbet.
Du tjänar alltså 720.000 om året, då förstår jag inte begrepet “har inte råd”,
Frågan verkar ju inte handla om din partner utan om dig, du anser inte att pengar ska spenderas utan ska sparas. Tycker man en middag för ett par hundralappar är dyrt om man nu hittat en trevlig resturang så verkar du inte vara kompatibel med din partner, själv tycker jag det lät billigt och att man allt ska få unna sig lite gott ibland.
Nu missuppfattar du mig lite, jag sa att upp till 800kr för en middag är väl rätt standard, det är när det börjar bli dubbla det och det ska vara flera stycken på varje resa som det tar emot. Klart jag har råd, men jag har hobbies och vill spara ganska mycket.
Ja så har vi gjort i alla fall . Vi poolar rubbet. Även med arv , bonusar och liknande. OCH eftersom vi är gifta kan man föra över PPM inbetalningarna till den som tjänat ihop minst pension.
Min minskade med ca 2000 och hennes ökade ungefär lika mycket livsvarigt
Just detta är en av anledningarna till att äktenskap utan äktenskapsförord är självklar för oss. Maken har i alla år tagit ut minimal lön och istället sparat i företaget. Jag har arbetat deltid och tagit hand om hus och hem samtidigt som vi båda levt på min lön. Hade blivit knasigt om han vid skilsmässa fått hälften av allt gemensamt plus allt sparande i företaget.
Nu när jag också är företagare (i ett företag som förmodligen kommer att ge både högre lön än maken och större utdelningar) kör vi självklart vidare på samma spår.
MEN företagen är startade under vårt förhållande och ingen av oss hade klarat det utan den andras stöd.
Det här är lite OT, men jag tänkte bidra med en verklighets-check här; jag gissar att ni är i 30-års åldern (med era löner, är ni yngre så grattis - bra jobbat men kanske någon annan läsare behöver höra detta).
När en kvinna är 30 år gammal är hälften av äggen slut. När hon närmar sig 40-årsåldern har fertiliteten sjunkit rejält och sannolikheten för ofrivillig barnlöshet är överhängande. Efter 45 är chansen att bli gravid i princip obefintlig.
Så om ert anskaffande av barn inte innefattar adoption skulle jag råda er att sätta igång nu.
Hehe, hon är 33 om 5 år. Är ingen stress.
Mitt råd till dig skulle vara att först fundera ut vad som är det riktiga bekymret enligt >dig @Balance.
Är det rädsla för att hon senare ska känna att hon slösade bort sina pengar på dig?
Är det en mindrevärdeskänsla från din sida? (Tex minskad manlighet som någon nämnde?)
Är det en rädsla för att vänja dig vid en högre standard som kan vara svår att upprätthålla om ni gör slut?
Är det känslan av att pengarna läggs på fel saker? Vad är i så fall rätt saker enligt dig?
Vilken standard i livet skulle du vilja att ni hade?
Vad skulle du önska att din partner gjorde med det som blev över?
Hmm klurig tåls väl att ta ett varv till med psykolog och prata om. Just nu har vi väl inte riktigt hittat rätt med hur vi vill spendera våra pengar. Våra utgifter har välsprungit iväg rätt kraftigt och sparandet har hamnat efter lite. Vi har rest väldigt mycket och det har blivit lite ångest av det för att det helt enkelt är för mycket. Förra året var det 6 veckor utomlands och sista resan kändes för saftig och kostade typ 30000 per person, hade svårt att njuta av det.
Det som hände nu senast var att jag inte kände att jag hade råd med en resa med polarna i höst. Det som tar emot är väl att jag känner så medans hon går och köper en märkesväska för rätt mycket pengar. Just nu sparar jag till köksrenovering som hon känner är väldigt viktig och det gör att jag inte kan resa med polarna. Vi har dock kanske 4 veckor resor planerade för året så det är inte synd om mig, börjar väl mest bli väldigt tydligt att vi tjänar olika.
Vi har dock lagt upp en sparplan nu för bröllop och nästa bostad, så vi har en plan framåt med ekonomin.
Ni måste reda ut det där. Annars kommer ni inte klara av äktenskapet. Ekonomi är en hörnsten där ni måste vara överens. Annars blir avsluta förhållandet och leta vidare.
Skulle inte säga att vi inte är överens, jag sparar 20-30% av min nettolön och reser mycket per år, oj va synd om mig som inte kan dra på en spontan golfresa med polarna, dags att dumpa världens bästa tjej! (NOT!)
Jag måste reda ut mina känslor bara och vi behöver prata mer om det. Jag tycker jag får väldigt bra svar här med olika perspektiv och jag ska reflektera och fundera och prata med min sambo.
Du hade aldrig skapat den här tråden om du inte verkligen ha försökt att jämka. Hur är hon världens bästa tjej för dig när ni inte är överens?! Hon tjänar 50% mer än nu redan nu. För många är det här ett i-landsproblem när ni har en månadsinkomst på 150k/månad.
Du är inte ”brödvinnaren” i förhållandet och som man så måste man inte vara det. Bygg självkänslan att du har annat att ge utöver vad du tjänar.
Sätt er ner i början av året och planera tillsammans vad ni minimum vill hinna göra och köpa under året. Räkna på ungefärliga kostnader för det och ha en diskussion om hur det ska finansieras.
Gifta och gemensam ekonomi. Två barn som nu är 19 och 21. Min fru har jobbat 75% under alla år. Jag har tjänat mer hela vårt förhållande. Helt gemensam ekonomi rekomemderas. Olikheter eller olika förutsättningar i ett förhållande tror inte jag är bra.
Hur mycket tycker du är rimligt att spendera på en middag, och varför reser ni så mycket om du har svårt för att spendera pengar när ni väl nått resmålet?
Om man inte följer Sambolagens regelverk utan försöker hitta lämplig fördelning är min tanke att man registrerar samtliga inkomster/intäkter personuppdelat för att därigenom veta hur fördelningen över tid ser ut och sedan ha tiden kopplad så eftwr 20 år är det 50/50 oavsett olikheter där endast företag och pensionsförsäkringar inte ingår i förhållandets gemensamma tillgångar. Möjligen skulle man ge sambon extra pensionsförsäkring med lika eller liknande fördelningen för annars blir det inte bra vid pensioneringen. (Mitt eget företagande gav möjlighet till bra avsättningar men skulle min fru bara ha sitt eget sparande skulle det bli katastrof när jag avlider och tiden för efterlevandepension går ut så tänk på att statliga kattetröskeln drabbas man av om man inte jämnar ut pensionerna)
Jag förstår. När man har småbarn är nästan all vaken tid att betrakta som arbetstid och det är svårt att prata om vem som arbetar mest. Vi övergick till närmast gemensam ekonomi när vi fick barn, poolar inkomsterna och delar gemensamma utgifter 50/50 med eget ansvar för personliga utgifter och sparande.
Jag tycker dock att en seriös samborelation som man tänker ska hålla “för alltid” bör gå in för att skapa ett gemensamt liv vilket såklart innebär kompromisser. Poängen med att fördela utgifter procentuellt utifrån inkomst är att båda då betalar lika mycket i arbetstid för utgifterna, vilket ju i slutändan är det relevanta.
Spontant måste du prata med din partner, att du väljer att omprioritera era resor så du hinner med dig själv och sparande är inget konstigt.
Om något tycker jag din partner är ganska oförskämd som kör på och förväntar sig att du ska hålla jämna steg.
Lever själv i en relation med stor inkomstskillnad, det är inget problem men självklart får parten med större resebehov och inkomst stå dom kostnaderna.
Läste något exempel med en lampa för 30000kr, i min värld mer av ett personligt intresse än en nödvändighet för hushållet. Kort och gott, är väl bara köpa ifall man verkligen vill men att lägga en del av den kostnaden på sin partner känns fel.
Exemplet om var/hur man handlar sin mat är väl det enda jag tycker är rimligt att ni delar, ett grundläggande behov där man ibland får betala lite extra för sambons val.
Var lite skeptisk i allt jag skriver och va inte så hård mot henne, jag överdriver nog lite i hur jag skriver. Tycker inte hon är orimlig. Som kontext tjänade jag 50 för 2 år sedan och hon tjänade 35. Hon har alltså gått från 35 → 90 på 2 år genom att byta jobb. Det är ju rätt klurigt att hantera det.
Att nästan tredubbla lönen på 2 år är ju ingen liten förändring. Kan inte låta bli att undra hur det här med “dyra saker” hanterades för 2 år när lönen var 35 kkr? Har hela livsstilen ändrats och följt med lönen uppåt på kort tid?
Eller var det så tidigare när du tjänade mer än henne att hon ville hålla tillbaka utgifterna mer än dig, så rollerna nu är ombytta?
Undrar själv hur jag skulle gjort om min lön tredubblats… kanske också hade ökat mina utgifter en hel del…
Jag ser egentligen inte riktigt problemet. Vill hon ha lyx så får hon bekosta det. Hon har ju uppenbarligen råd. Det hade varit värre om hon hade haft sådana krav med en lägre inkomst och med dig som sponsor. För det är ju i så fall mer “vanligt”, åtminstone har det alltid varit så för mig.
Generellt är det alltid olyckligt med så stora inkomstskillnader. Delad ekonomi är min lösning.
Tror inte hon själv vet hur hon ska hantera det. Vad gör man när man får en bonus på 200 första gången? Våra utgifter har absolut ökat, men vi pratar om det och försöker aligna. Blivit lite väl mycket. Vi är överens att vi sparade för lite förra året, tror det blev typ 80k var. Målet nu är 10/mån var i aktier minst.
Kommer ihåg första utdelningen från egna AB som låg där i krokarna. Jag kände ett större ekonomiskt lugn, köpte en elgitarr, och investerade resten.
Det är ju som att få ett gäng månadslöner fast på en och samma gång. Summan i sig förändrade inte synen på pengarna. Jag använde dem till något som skapade värde i nuet (pryl/upplevelse) och ökade valmöjligheterna framåt (investeringar).
(NOT!)
Våra utgifter har absolut ökat, men vi pratar om det och försöker aligna. Blivit lite väl mycket. Vi är överens att vi sparade för lite förra året, tror det blev typ 80k var. Målet nu är 10/mån var i aktier minst.