Aha, huvudet på spiken där tror jag. Det är ett känslomässigt problem mer än ett pekuniärt (“matematiskt”) för dig/er. Jag har tvärtom, är uppvuxen med total frånvaro om tjafs/bråk om pengar. Min sambo är annorlunda där, med kraftig friktion runt pengar och konceptet “leva över sina tillgångar” i kombo med “locket på”: sånt pratar man inte om. Så hon är allergisk mot det men jag är rätt frugal i min attityd runt prisvärdhet (jag ärvde detta från mina föräldrar), så vi passar rätt så bra ihop med detta. Inga problem, eftersom min inkomst är ca 650% högre än hennes så betalar jag mer för div saker som vi gör och köper tillsammans. Speciellt om det är jag som vill ha el ha hittat på det s.a.s. – kan vara en dyr resa, fint hotell e.d. För det allra mesta är vi överens om vad definitionen av prisvärt är och vilken nivå vi vill ligga på, både som “special spend” och på sikt. Ibland bjuder hon mig helt och hållet på saker, bara för att hon vill. Mestadels är vi ute efter upplevelser, god mat dryck och resor.
Min poäng är mest att om man är överens om nivå på livsstil och har liknande attityd runt prisvärdhet samt vad för typ av spend som är mer OK att vara stor så spelar det mindre roll hur gemensam ekonomin är. Det flyter på ändå.
Det underlättar såklart väldigt mycket om man är två personer som har väsentliga besparingar och inte är i början av “bostadskarriär”.
F.ö. instämmer jag med @Michael_Andersson1 att om en är en “Spara” och den andra en “Slösa”, alltså riktigt stora skillnader där, då blir det mycket problem. Sådan friktion kan bli för mycket för ett förhållande.
Verkar som jag beskrivit exemplet dåligt för den ena parten tjänar 10 ggr mer men det är inte intressant utan;
Jag hoppas få synpunkter på förslaget att koppla inkomster, tid i förhållandet och familjesituationen med barn/företagande till hur stor del som skall tillfalla var och en.
Tillgångar före förhållandet och pensionsförsäkringar hålls helt personligt utanför “bodelning” dvs under förhållandet så behöver ingen uppdelning ske. Om den ena parten är slösa kommer säkert förhållandet sluta med skillmässa men då delas tillgångarna enligt detta redan fastslagna beräkningssätt som är ganska rättvist, tycker jag.
Jag tror det skulle bli mycket bra om spelreglerna var mer “rättvisa” beroende på inkomster då jämlikhet genomsyrar dagens samhälle vad gäller utbildning, arbete som anställd, inkomster, företagande, barnledighet etc.
Jämlikhetssamhället med många skillsmässor gör att generell 50/50-delning är otidsenligt, orättvist med annat ord.
Samma situation här. Jag tjänar dock mycket mer än 10k mer (än henne) i månaden. Allt som blir över sparar jag, sen ~10 år nu, till mig just för att jag ska kunna gå i pension samtidigt som min sambo, som är 9 år äldre. Detta är nåt jag funderat på en längre tid så det är inget ogenomtänkt – har jobbat väldigt mycket i mitt liv. Många långa perioder med 60h vecka etc.
Livsstilsmässigt ligger vi nånstans mellan den nivån jag skulle kunna ha själv och den hon måste ha om hon var ensam. Vi har kommit överens om nåt som känns “lagom” och OK för oss båda. Vi har flera gemensamma intressen och gillar liknande saker/områden i livet. Det underlättar förstås att vi båda har väsentliga besparingar sen långt tillbaka och att vi också båda har en Die With Zero attityd.
Du tjänar alltså 720.000 om året, då förstår jag inte begrepet “har inte råd”,
Frågan verkar ju inte handla om din partner utan om dig, du anser inte att pengar ska spenderas utan ska sparas. Tycker man en middag för ett par hundralappar är dyrt om man nu hittat en trevlig resturang så verkar du inte vara kompatibel med din partner, själv tycker jag det lät billigt och att man allt ska få unna sig lite gott ibland.
mmm fast nu pratar vi mer om (min uppfattning) en trevlig restaurang som kostar 2500,- per pers. Om detta är prisvärt eller ej, kräver litegrann av den som äter. Rätt stor erfarenhet, bl.a. Så om det är prisvärt eller ej beror på gästen lika mycket som kocken och (kök)spersonalen.
Att uttrycket “har inte råd” är något väldig relativt, tycker åtm jag inte är konstigt alls. Det är helt enkelt en av de saker här i världen som människor ofta säger som är allra mest relativt av allt…!
EDIT: jag läste igen och såg att det står ju om “middag på resa 200-800 per pers”. Jag instämmer i att 200 är ingenting, går inte att äta en god middag med god dryck som inte är vatten på en schysst krog ett västeuropeiskt land eller U.S.A./Canada för den summan. 800 är ganska mycket däremot, då blir jag betydligt mer kritisk till vad jag får för pengarna. Råvarorna t.ex. måste då vara verkligt högklassiga annars är det rip-off.
Eftersom du tjänar väldigt mycket mera än hon så förstår jag att ni har lagt er på en nivå som är högre än den nivå hon skulle kunna ha om hon var ensam.
Vi har båda relativt låga, hon väldigt låg, löner och ligger på en kostnadsnivå som är lite lägre än vad hon skulle kunna ha om hon bodde själv. Även hon med sin låga lön har ganska mycket sparat, en bit över miljonen.
Först och främst, undvik gärna begreppet “delad ekonomi” eftersom det lätt kan misstolkas. Använd hellre “gemensam ekonomi” eller “separat ekonomi”.
Mitt råd till dig skulle vara att först fundera ut vad som är det riktiga bekymret enligt dig @Balance.
Är det rädsla för att hon senare ska känna att hon slösade bort sina pengar på dig?
Är det en mindrevärdeskänsla från din sida? (Tex minskad manlighet som någon nämnde?)
Är det en rädsla för att vänja dig vid en högre standard som kan vara svår att upprätthålla om ni gör slut?
Är det känslan av att pengarna läggs på fel saker? Vad är i så fall rätt saker enligt dig?
Vilken standard i livet skulle du vilja att ni hade?
Vad skulle du önska att din partner gjorde med det som blev över?
Det finns 3 huvudsakliga sätt att fördela ekonomin. Antingen har man gemensam ekonomi där allt går in i samma pott och så väljer man tillsammans hur de ska fördelas på utgifter, sparande och eventuell lekpeng. Eller så har man en procentuell fördelning där den som tjänar mer också bidrar mer men samtidigt får behålla mer till eget sparande eller egna utgifter. Eller så delar man alla kostnader på 50 % och behåller själv allt därefter. (Sedan finns det ju varianter på detta så klart.) Vi har själva kört på alla varianter i olika stadier i vårt förhållande.
Kör man på 50%-fördelning är det viktigt att standarden sätts av den med minst pengar. Har man procentuell fördelning är det ju möjligt att höja standarden till ett mellanläge. Vid helt gemensam går det att ha ännu högre standard.
MEN, oavsett måste man ju ha samsyn om vilken standard man ska ha i förhållandet, annars är det nog svårt vilket sätt man än väljer.
Efter att du själv funderat ordentligt tycker jag att du ska boka in en weekend med din partner och diskutera hur ni vill ha det i livet. Det spelar ingen roll hur mycket ni tjänar eller vem som tjänar mest om ni inte har samsyn i vad pengarna ska läggas på.
Tänk också på att genom att inte tycka att det är ok att din flickvän bjuder dig på lyx så förvägrar du ju henne möjligheten att göra saker hon tycker om att göra med den hon vill göra det med. Visst hon kan bjuda en kompis på fin resturang om det känns bättre för dig men förmodligen går hon hellre med dig än med en kompis.
Det kan ju kännas rätt meningslöst för henne att tjäna en massa pengar men inte få möjlighet att spendera dem på det hon vill.
+1 på den.
Här är hela kärnan, och det hjälper ju mycket att ha gemensamma intressen och kunskap om vad saker kostar inom de områdena (pris vs värde) och världsbild runt “prisvärdhet” ö.h.t. Om man har det eller kan skapa det, så spelar det inte så jättestor roll exakt hur gemensam ekonomi eller inte man har.
Klart det kan bli obalans ibland och animerad diskussion om det ifall man har väldigt stor skillnad i inkomst (så är det för mig) – det kan hända jag glömmer bort mig ibland och jag kan bli för snål s.a.s. då och då. Och då blir såklart sambon inte glad.
Detta är också en viktig poäng, bra skrivet. Ifall den som tjänar mest och mycket bra inkomst ändå har ett gediget sparande – kanske t.o.m. stort sparande – vad är problemet med att hon/han bjuder sin partner? Alla måste äta och dricka, kan man göra det gott (och dyrt) iaf en period i livet när pengar rullar in, bara att köra! Det finns många saker runt mat och dryck som drar mycket pengar om man gör det ofta, en sådan sak är att äta på restaurang ofta och “bli gourmet” s.a.s. Eller vara intresserad av dyra drycker, där en flaska kostar 1000 och uppåt. Eller resor (upplevelser).
Ok min kommentar på det här är att detta som du beskriver redan finns. Den s.k. “sol-och-vår” regeln vid skilsmässa. Fast den är 5 år, inte 20 år som du föreslår här. Det blir komplext när barn och “projekt hushåll” ska tas med i bilden. Bara för att hemarbete inte ingår i BNP innebär inte det att det inte har ett värde. Det där med barn och tillväxt i samhället p.g.a. dem är viktigt, men ändå räknas hemarbete, att ta hand om och uppfostra barn, inte in i BNP. Det är där det hela fallerar om du frågar mig.
Man kunde fila på en modell där hemarbete, ifall man har barn (annars är det inte värt nåt, ur ett samhällsperspektiv s.a.s.) ger “lönerätt” i likhet med hur man får “pensionsrätter” som redovisas som Monpol-pengar som egentligen inte existerar, inte är fonderade nånstans.
Problemet är förstås att det bleve hart när omöjligt att komma överens om hur det ska räknas. Och om inte BNP räknas likartat i olika länder blir det mätetalet meningslöst och det vill vare sig nationalekonomer eller politiker som måste lyssna på dem för att fatta iaf någotsånär vettiga beslut.
Hur man än vrider och vänder på detta problemet, så blir det så komplext och svårt att det blir ungefär lika lätt att leta upp en partner som är såpass jämbördig med en själv ekonomiskt och på andra sätt att det funkar rakt av som det är med reglerna.
Det enda man kunde göra tycker jag, är att vända på regeln: vid äktenskap är allt enskild egendom (inget giftorättsgods) utom bostad man köpt i syfte att bo i tillsammans. D.v.s. samma som Sambolagen säger i princip. Vill man ha giftorättsgods för att skydda varandra mot gemensamma barn vid dödsfall (“orubbat bo”) får man skriva äktenskapsförord. Om det är åt detta hållet, skulle det bli betydligt lättare att ta upp frågan och skriva det dokumentet, tror jag.
Hur värderar du att den ena kan stötta med diskussion m m? Är den som tjänat mest beredd att stå tillbaka för att lämna utrymme till den andra att utveckla ? Annars blir det så att den som har högst lön på början kommer att ha kvar sitt försprång.
Rent ekonomisk är det bättre att få upp bådas lön.
Och till sist kan det vara bra att fundera på varför man är tillsammans. Har man en projekt, ett mål?
Då har du inte rest så mycket…
En liten pizza och två öl i Singapore kostade mig 800 Kr för några månader sen. Tänk på att svenska kronan inte är den starkaste. Det är inte heller orimligt att tro att någon som har den lönen kanske är intresserad av exempelvis goda viner, då kommer notan för vinet att bli 2.500 eller mer. Fast detta är rätt OT från TS inlägg
Ditt sista påpekande angående sambolagen är ju riktigt tänkvärt
OCH
som du nämner skulle det nog underlätta, speciellt om det blev ett slags praxis. Det borde innebära mer “rättvis” uppdelning vid skillsmässa men naturligtvis uppfattas negativt av “dagens vinnare”. Om företagande redan finns vid förhållandets början bör nog ändå någon form av delning ske för ofta krävs samarbete för att kunna vara företagare och då måste kompensation utgå till den som sköter “marktjänsten” och det skulle ju kunna kopplas till tid.
Jag tycker din idé att använda sambolagens “spelregler” även efter äktenskap är en mycket bra start på förändrat tänk då vi idag drabbas av så många skillsmässor och ibland kan man nog konstatera att ena parten efter mycket kort äktenskap kan göra en verkligt lönande klassresa.
Ibland kan man också undra om “delad vårdnadsskillsmässor” lockar för att halvtid kunna njuta av kaffe latte och tonårsliv efter 30.
Tycker du “Balance” ska göra upp om ingångsvärden idag enligt sambolagen så är det gjort sedan är det bara att köra på och ha ett gemensamt liv och gemensam ekonomi. Om du upplever att din sambo inte har samma känsla för “pengars värde” kommer nog ert förhållande inte fungera i långa loppet och då är det bättre att det visar sig så fort som möjligt.
Fungerar det och äktenskap kommer på tal så föreslå sambolagens regler i ett äktenskapsförord (det måste gå att utföra eftersom ni redan har gjort värdering vid början av ert förhållande)
Lycka till
Det är ju inget motsatsförhållande om de gemensamma tillgångarna ökar.
Det blir ju mer och mer jämnt fördelat över tid så även det skulle förenkla förhållandets eventuella ekonomidiskussioner.
Jag tycker det ökande antalet skillsmässor gör att bodelningsreglerna måste ändras och göras rättvisa. Det skall inte vara möjligt att få ta del av samtliga tillgångar till 50% så fort äktenskapet är ett faktum.
Som någon föreslog, i princip skulle sambolagen kunna användas även efter äktenskap med några tillägg/förändringar.
Hittills har vi bara pratat om fördelning/användning av förvärvsinkomst.
Hur ser ni på fördelning/användning av t ex utdelningar från företaget man jobbar i? Får de i samma pott eller borde de vara mer den som faktiskt fått dem om man har gemensam ekonomi i övrigt?
Jodå (rest), men “så mycket” är relativt Singapore var det längesen jag var i förvisso. Sen 2020 har jag inte rest utanför Sverige nästan alls – så det där med svag SEK har du rätt i att jag inte har koll på. London är IOFS rätt dyrt det med, om man går till den dyraste pizzerian
Om vinet: håller med dig, det är inte orimligt. Och en ståndsmässig avec till kaffet för 300 SEK / cl på det. På en restaurang med en bra vinlista, förutsatt att man kan läsa den, kan man få dricka riktigt gott vin definitivt. Om man har så mycket pengar att man s.a.s. “har råd” med det då och då. Vilket jag personligen tycker man har om man drar in 90+60 k/mån.
Det är ju också väldigt lätt att sluta gå på dyra krogar och äta och avstå från snordyrt vin (eller köpa samma/liknande hem istället från Systemet) på restaurang ifall inkomsterna skulle torka upp en del. Med drycker och mat finns “prisvärt” i alla prisintervaller, det är en av de roliga faktorerna med det tycker jag
Relevant citat ur den första länken:
“I t.ex. Norge gäller att föräktenskaplig egendom (egendom som en make äger vid äktenskapets ingående) samt vad som under äktenskapets bestånd har tagits emot genom arv eller gåva ska undantas vid bodelning, såvida inte parterna träffat annan överenskommelse genom äktenskapsförord.”
Vad gäller gåva måste man givetvis jobba med gåvobrev. Det är ö.h.t. en god ide för att undvika tvister och problem med förskott-på-arv tolkningar när givare senare dör. Det är så enkelt att bevisa när gåvotagaren har skrivit på ett papper i 2 ex att de tacksamt tagit emot gåvan ifråga…
Det man köper till hemmet eller till sig själv (såsom bilar, båtar, andra kapitalvaror) medan man är gift med någon är dock även i Norge giftorättsgods “by default”. Det fiffiga i Norge är att ifall man inte vill det för nån lös egendom, kan ena maken bara ge prylen till den andra maken (med gåvobrev, givetvis). Äktenskapsförordet behöver inte uppdateras. Det är så jag har förstått det iaf.
En sak man kan göra som svensk är att gifta sig i Norge och i samband med det skriva ett s.k. lagvalsavtal att det är norsk lag som ska gälla vid bodelning (se andra länken ovan). Klart.
EDIT: å andra sidan kan man i Sverige som gift bara göra bodelning under äktenskapet och sen skriva ett äktenskapsförord att inget giftorättsgods ska finnas. Vi är dock tillbaka till ruta ett då: någon av parterna kommer tjäna på detta och någon förlora (mer eller mindre) vid en framtida skilsmässa. Och då blir effekten att det liksom inte är nån ide att ingå äktenskap… Allt blir annorlunda ifall man har gemensamma barn förstås, för att inte tala om ifall det finns både gemensamma och särkullbarn. I den sistnämnda situationen begränsas makarnas möjligheter att äga något gemensamt rätt rejält, det är svårt att skydda varandra då och det tarvar eftertanke. Ska man optimera det blir det äktenskapsförord + ömsesidigt testamente allra minst.
Hmmm, fått vad exakt? Oklart vad som här menas med utdelning från företaget man jobbar i. Vad är definitionen av “jobbar i”, här? Ett företag som ena maken (del)äger? Eller bara är anställd i, optioner/aktier ex.vis som han/hon fått eller fått köpa?
Om din sambo t.ex. vill äta en måltid för 200-800 kr/person när ni reser så är det dels inte en överdrivet hög kostnad och dels något du rimligtvis har råd med. Om du vill leva med din sambo kommer viss följsamhet krävas för att det ska fungera mellan er.
Exemplet va alltså vad en normal middag kostar. Det är jag helt fine med att betala. Men när vi ska ha flera middagar som sticker iväg, typ en veckas resa med 3 middagar som kostar över 3000kr börjar det ta emot.
Det finns många saker runt mat och dryck som drar mycket pengar om man gör det ofta, en sådan sak är att äta på restaurang ofta och “bli gourmet” s.a.s. Eller vara intresserad av dyra drycker, där en flaska kostar 1000 och uppåt. Eller resor (upplevelser).
