Jag och min fru har varit tillsammans i 12 år. Då var jag redan etablerad och tjänade 30K och hon vad tycker den här var student. Hon betalade 1000kr för hyran och en procentuell andel för mat och andra gemensamma utgifter. Fast forward så tjänade hon fram tills den här månad några tusenlappar mer än mig och nu har jag gått om henne pga byte av jobb. Räknar fortfarande procent.
För att jämna ut det så får löpande gemensamma utgifter delas procentuellt, dvs tjänar frugan 50% mer än såg så får hon betala 50% mer.
Med tanke på att ca 2/3 av alla som läser på universitetet numera är kvinnor så lär det ”nya normala” vara att kvinnor tjänar mer än män på sikt.
Blir intressant att följa hur det kommer påverka dynamiken i förhållanden, där mannen historiskt sett varit den som ansetts ska bidra mest till hushållets försörjning. Det har även varit en del i parspelet, där mannen uppvaktar kvinnan och bjuder på middagar etc.
Kommer vi få se omvända roller framöver, så kvinnan uppvaktar mannen genom att ge presenter, betala för bjudmiddagar, osv?
Tycker det låter rimligt. inga konstigheter. vi har samma problem hemma där min sambo får 35 o jag 95. vi delar boendet o mat men alla resor, restaurangbesök, båda bilar, osv osv. Det jag har märkt är att det oftast är ok att göra så när mannen i förhållandet är den som tjänar mer, men omvänt tycker folk det blir konstigt…
Min högst anekdotiska betraktelser är att yngre kvinnor inte vill bli uppvaktade som äldre kvinnor. Låter man en Gen Z tjej gå före i kön /öppna dörren åt de så får man ju en ”Death stare”.
Människor med erftertraktade egenskaper kommer alltid bli uppvaktade. Om det är så att kvinnorna har pengar så kommer de ju förstås använda det.
Jag och min sambo gör likadant, förutom boende som vi äger 50/50. Det funkar väldigt bra för oss men innan vi bytte till det så var vi i exakt samma sits som TS där jag ville spendera lite mer och min sambo hade svårt att täcka 50% av alla våra kostnader.
Kostnadsfördelning efter nettolön är bra.
Jag tror att om man har stora skillnader i inkomster och väljer att ha separat ekonomi, för att få det att funka måste man nog lägga sig på en utgiftsnivå som passar den med minst.
Bli bjuden på saker i förhållandet stup i kvarten är säkert charmigt i början, efter ett tag så tror jag inte det känns lika kul, varken för den som bjuder eller den som blir bjuden.
Vill man lägga sig på en utgiftsnivå som är högre än den som har minst inkomster, då tror jag det är bättre med gemensam ekonomi.
Den får väl göra vad den vill med de, om den nu har en hobby som inte involverar partnern kan den väl sätta sprätt på pengarna där, eller samla de på hög. Min poäng var att saker som involverar partnern bör ligga på en nivå som passar den med minst inkomster.
Personligen tycker jag nog gemensam ekonomi passar bäst om man har väldigt skilda inkomster, så gör vi, men alla behöver inte tycka så.
Det här är lite OT, men jag tänkte bidra med en verklighets-check här; jag gissar att ni är i 30-års åldern (med era löner, är ni yngre så grattis - bra jobbat men kanske någon annan läsare behöver höra detta).
När en kvinna är 30 år gammal är hälften av äggen slut. När hon närmar sig 40-årsåldern har fertiliteten sjunkit rejält och sannolikheten för ofrivillig barnlöshet är överhängande. Efter 45 är chansen att bli gravid i princip obefintlig.
Så om ert anskaffande av barn inte innefattar adoption skulle jag råda er att sätta igång nu.
Sparas till ett gemensamt konto, eller till ett som endast tillhör den som tjänar mest?
Om kontot är endast till den som tjänar mest, så skjuter man ju bara upp ”problemet”. För någon gång i framtiden ska väl de sparade pengarna konsumeras upp. Och då är ju frågan om de ska konsumeras upp lika mycket till båda, eller om den som kontot tillhör ska använda det för att lyxa till det för sig själv?
Kontot tillhör bara mig. Pengarna ska användas för att jag ska kunna gå i pension samtidigt som henne. (Hon är åtta år äldre än mig.)
Om man inte har någon åldersskillnad och det syftet med pengarna kan man kanske dela de extra pengarna till varsitt konto eller ha ett gemensamt konto.
Jag tror att det är bra att leva på en nivå som passar den med sämst ekonomi eftersom det är den lönen den ska klara sig på om man skulle skilja sig.
Det vore lite intressant att få input i såna här frågor, från personer som haft gemensamt ekonomi med stora löneskillnader, om det slutat med separation, tycker jag.
Att gå från en viss standard som familj, till att bli ensamstående, med lägre inkomst, alltså.
Det är dock off-topic men vore intressant ändå.
Hoppsan, var inte meningen som ett svar till dig @esko , skulle svara allmänt i tråden.
Har inte denna fråga skapats pga att 50% av alla förhållanden slutar i skillsmässa ?
Varför diskuteras inte detta i klartext ?
Är det verkligen rimligt stt ena parten vid en skillsmässa ska ha 50% av alla tillgångar, även företag t ex.
Naturligtvis kan äktenskapsförord användas men det uppstår nog i de flesta fall en mycket dålig stämning om detta förs på tal, konstigt nog. Det är ju enbart vid en skillsmässa detta skall användas.
Det är ju egentligen en märklig reaktion då det oavsett förhållandets varaktighet och vem som vill skilja sig så skall samtliga tillgångar delas lika. Idag lär det vara mycket stor övervikt för kvinnors önskemål att skilja sig så frågan är om detta har betydelse för lagens fortlevnad?
Kanske det är dags att införa något slags “råd till par” där råden skapats genom logiska resonemang och inte känslomässiga.
Jag själv har inte ställts inför dessa frågor efter 50 år med samma fru men har kommit i kontakt med dessa frågor där ena parten tjänar 10 ggr mer och den andra jobbar deltid trots att inga barn finns. Mycket dyr lägenhet köptes helt för den enes pengar.
Kanske livet skulle bli lättare för alla förhållanden om det fanns tydliga regler ?
50%-regeln (lagen) tillkom under en tid när kvinnor ofta inte hade varken egen inkomst eller bra utbildning samt skillsmässor var mycket ovanliga, troligen pga kvinnors ekonomisks situation.
Idag är kvinnor i stort sett helt jämställda med möjlighet att studera, arbeta och starta företag så varför skall inte denna regel ersättas med något mer tidsenligt ?
Kanske det vore rätt att ta hänsyn till inkomst, tid ett förhållande varat, företagande kräver ofta stor arbetsinsats vilket innebär att den andra parten får dra ett tyngre lass hemma men ska det ge 50% oavsett förhållandets tid ?
En annan aspekt är ju att inkomsten kan vara kopplad till risk vilket gör att den med hög inkomst pga omständigheter plötsligt blir arbetslös, skall denne då vid skillsmässa bli av med 50% av tillgångarna?
Förslag kan t ex vara: Tillgångar när förhållandet inleds måste värderas. Företagande skall nog lämnas utanför förhållandets tillgångar. Pensionsförsäkringar bör nog behandlas som företagande. Har själv inte tänkt igenom detta fullt ut. Den med företagande skall absolut ge den andre högre andel av tillgångarna för det påverkar absolut arbetsbördan på hemmaplan.
Summera alla (stora) intäkter så andel av totala intäkterna går att beräkna. (Mycket lätt med Excel)
Bestäm att tillgångarnas värde efter t ex 20 års förhållande skall fördelas 50/50 dvs 5% per år blir helt gemensamma trots inkomstskillnader. Har ena parten tagit mer ansvar för barn kan det t ex göra att 5%/år ökas till 8-10%.
Genom detta sätt att se på fördelning så blir inte eventuella börs/bitcoinaffärer något problem. Alla tillgångar delas efter tid och intäkt.
Detta förslag är ganska rättvist tycker jag.
Det gör dessutom att det kan bli mycket lättare att lösa en skillsmässa oavsett vem som vill ha det och oavsett tid i förhållandet.
Tyvärr tror jag detta förslag kan innebära ett ramaskri från kvinnor men jag är kanske för gammal för att inse att dagens kvinnor känner sig helt jämställda. (även i logiskt tänkande höll jag på att tänka)
I det specifika fallet så är det fördel för mannen att INTE ha ett äktenskapsförord. Hon tjänar ju 50% mer än snubben med chans på ännu högre andel. I mitt äktenskap finns det ingen giftorättsgods. Det som är frugans är frugans och det som är mitt är mitt. Har några miljoner mer än henne, men hon är 12 år yngre. Så hon kommer bräcka mig i slutändan pga ränta-på-ränta effekten.
