Vet att ämnet kanske redan tagits upp, men tycker ändå att det är värt att diskuteras mer.
Är det många av er som upplever ekonomisk oro/ångest? Tänker dela med mig av mina tankar och tror att fler kan känna igen sig.
Vill även tillägga att jag är väl medveten om att folk kan ha det betydligt sämre ställt och det är inte på något sätt meningen att ”trampa dom på tårna”, utan det här baseras helt på mina egna känslor, oavsett om dom är helt rationella eller inte.
Bakgrund:
25 år, utbildad statistiker. Jobbade under studietiden för att kunna spara så mycket som möjligt trots låga CSN/bidrag. Har inte fått någonting ”gratis”, mina föräldrar har inte haft möjlighet att ha ett sparande för mig under uppväxten, så alla pengar jag äger har kommit från mina egna jobb, försäljningar, besparingar och investeringar.
I mitt fall började jag investera redan som 11-12 åring utan att jag egentligen visste om det. Köpte hästar som var svårsålda pågrund av att de var svåra att hantera/rida etc. Jag la sedan ner ca 1 år på att jobba med hästen tills den blev lättare att hantera och hade då också ökat i värde. Många i min ålder ville behålla sina hästar sålänge som möjligt, men jag var tvärtom. Jag såg uppåtsidan i att sälja hästen när den var på ”topp”, dvs när den var mest värd. På det sättet kunde jag gå plus i mina hästaffärer redan som tonåring.
Sammantaget med tidig företagsamhet, jobb + studier parallellt, helt utesluta resor/evenemang/nöjen, aldrig dricka alkohol/gå på krogen/gå ut och äta - helt enkelt leva så billigt som möjligt, har lett fram till att jag idag har ungefär en miljon på kontot/i aktier/fonder.
Har utöver mitt ekonomiska och statistik intresse (älskar att nörda ner mig i tabeller, grafer, kurvor etc) gjort en satsning på lvg cykel på elitnivå. Därför skulle jag så gärna vilja köpa bra grejer för att ha möjlighet att fortsätta utveckla den karriären. Och då ställs det en del svåra frågor i mitt huvud… är jag värd en bättre cykel? Kan jag lägga 150.000 på en cykel utan att känna dåligt samvete, oansvarig etc…
I andras ögon kan det låta som lyxproblem men min erfarenhet är att det ändå kan vara svårt att tänka att det faktiskt är ”normalt” att ibland behöva använda sina pengar till något som får en att må bra (i mitt fall cyklingen). Hur tänker ni?
Och är det en hyfsad bra summa att ha tjänat/sparat ihop till (800.000-1.000.000) som 25 åring.
Har liksom tappat greppet på vad som är normalt och jag klandrar mig själv heeela tiden för att jag inte gör tillräckligt.