Jag har flera drivkrafter för mitt sparande. Dels handlar det om trygghet och dels om att möjliggöra större ekonomisk frihet (behöver inte betyda sluta jobba tidigare, mer att ha fuck off kapital vid behov). För mig är det en hobby, jag tycker det är hemskt roligt och känner inte att jag försakar något i livet. Jag finner inte värde i att köpa dyra saker eller ägna mig åt dyra upplevelser. Jag tar mig råd att leva och har förmånen att ändå kunna spara pga. min relativt höga inkomst som också kommer medföra att jag kommer få en helt ok pension som jag klarar mig på.
Jag är också en person som är ganska driven. Jag trivs med att jobba även om det inte alltid är roligt när klockan ringer.
Jag känner inget behov av att göra av med pengarna jag sparar och kan snarare känna en motvilja mot det, jag drivs av att det växer mer än tanken på att använda dem.
Om det är en känsla som fortsätter följa mig och jag har förmånen att fortsätta vara frisk kan det ju i praktiken innebära att min hobby blir till ett stort arv. Jag har två barn i tonåren varav den ena är en kopia av mig och har ett eget Avanza konto sedan 4-5 år tillbaka och en som är helt ointresserad än så länge.
Finns det någon som känner igen sig i ovan? Hur tänker ni kring sådana frågor?
Well, jag har gått från en hårt skuldsatt, överviktig, aggressiv och deprimerad man, utan trygghet och hopp om livet, till 35-årig miljonär med 3 barn, aktivt liv och hårt arbete.
Sparandet för mig är just Trygghet och Frihet, med allt vad det innebär och det får mig att må bra. Det gör mig lycklig att spara och se någonting växa, som jag själv kämpat mig till och som ger även mina barn en trygghet som många barn saknar idag. Jag hämtar dessutom energi och lycka från saker som inte kostar så mycket, som sport, umgås med barnen, naturen med mera.
Sparandet är därför inget straff, utan en belöning, så mycket av det är ett emotionellt band till pengar, som jag inte ser ett problem med, så länge du lever ett liv som du är stolt och lycklig över.
Det som jag behöver tänka på för framtiden är det motsatta. Hur kommer jag att känna och hantera dagen jag slutar spara och tar ut pengar?
Nu har jag ju iofs kommit ett steg längre än dig då jag faktiskt hoppat av ekorrhjulet men omställningen från spara till förbruka är inte så enkel.
Jag har som du alltid tyckt att jag unnar mig det jag vill men i praktiken är förbrukningen ganska modest jämfört med den gamla inkomsten. Har fortsatt på samma nivå efter FIRE.
Försöker jobba lite mentalt för att bränna mer pengar på något vettigt sätt men det går sådär. Det känns fortfarande mer motiverande att pyssla med kapitalet än att bränna det. Min nuvarande mentala kompromiss med mig själv är att leva på avkastningen utan att röra baskapitalet. Det går hyfsat hittills.
Summering: Om man sparat länge och gillar sin livsstil så är det SVÅRT att koppla om till en kanske mer sund/realistisk syn där kapital är uppskjuten konsumtion som borde ske förr eller senare. (Vad pengarna ska användas till är en annan fråga)
I-landsproblem de luxe men jag tror en del här kan relatera