Det finns inget jag vill köpa för pengarna jag har.
Jag köper bara mat och kaffe – resten sparar jag. Jag har inga lån.
Det är så jag lever.
Jag tänker dels att det är en bra sits att vara i. Nästan en befrielse. Att vara nöjd ger ju en fantastisk frihet och ett gott förhandlingsläge.
Undrar lite hur det skulle bli om alla slutade motiveras av pengar och bara var nöjda. Skulle världen stanna och förfalla? Kanske. Tror dock inte det är ett problem än på länge.
Jag tror att det här är knäckfrågan. Jag spenderar själv mindre just nu än vad någon utomstående skulle tycka var rimligt. Det finns en oro i mig att min nuvarande situation inte kommer hålla i sig fast den gjort det i flera år. Att det bara är en tidsfråga innan allt kommer gå åt skogen så jag måste passa på att t ex bygga upp kapital inför pensionen, trots att det är många år tills dess.
Att man goda år sparar i ladorna för att klara år av torka är så klart i grunden sunt och något man önskar att våra politiker tog efter. Detta så länge som man fortfarande har viss livskvalitet tänker jag.
Farmor var sparsam hela livet och dog rik som ett troll. Men hon var aldrig glad. Så det har varit lätt att se att det beteendet i sig inte är eftersträvansvärt. Det känns trots allt möjligt att hon hade kunnat levt ett bättre liv om hon använde lite av sina pengar.