Bakgrund: Jag har på dryga 2.5 år lyckats få ihop över en miljon i min fond-del av mitt sparande (avkastning ca 60%). Min sparhorisont är 8-10 år (minst).
Jag har där investerat i ca 70 % globalfonder och resten i svenska fonder (indexnära, småbolag, investment). Jag var redan från början väl medveten om risken att ligga på hela 30% i Sverige men var accepterade den risken, mycket pga att det inte handlade om så mycket pengar (irrationellt, men det var så jag resonerade då).
I takt med att värdet på mina fonder har stigit har jag dock blivit mer och mer försiktig och skalade ned delen Sverige till 20% och tog dessutom bort investmentdelen. Jag har nu gått ett steg längre och tagit bort Sverige helt. Sitter alltså bara med globalfonder i portföljen. Ytterligare incitament för detta är att jag har en hög aktiedel, 90%, så jag bedömer att jag redan sitter på en hög risk med mycket stor exponering mot aktiemarknaden
Vad jag har förstått så säger forskningen att en globalfond är en det som ger bäst riskjusterad avkastning och det är också så jag har resonerat i mitt beslut. Det som gör att jag slirar är att jag vet att både RT, fondrobotar som LYSA och andra aktörer förordar att ha en del (10-20%) Sverigefonder med i portföljen och därtill en del emerging markets.
Vad är egentligen det rationellt bästa beslutet för att få bäst riskjusterad avkastning? Har jag blivit för rädd här? Eller är jag, trots allt, rationell? Om så är fallet, varför förordas egentligen det att ha en (i vissa fall oproportionerlig) hög del Sverige i portföljerna?
Håller helt med @emilv - ibland gör vi små detaljfrågor hur stora som helst på forumet. Det är inte där slaget kommer att stå, då båda är exponeringar mot aktiemarknaden.
Ja, precis. Och argumentet mot home bias är att man redan har en så pass stor exponering mot den inhemska/svenska ekonomin när man tittar på hela privatekonomin. Att flytta en del investeringar till andra länder kan därför ha som uppsida att det kan gå bättre och att man springer ifrån sina svenska grannar, eller en nedsida att det går sämre och att man ändå klarar sig fint.
Det kan vara rimligt att ha 20-30% home bias om man tänkt bo kvar och konsumera i Sverige på lång sikt. Men en dansk ska givetvis inte ha den exponeringen mot Sverige och vice versa!
Men jag tycker man ska ha respekt för oron om home bias och jag förstår @ErikAndersson ängslighet. Fråga bara japaner som investerade 1990
LF Sverige Indexnära har gått upp 111% de senaste fem åren. LF global Indexnära har gått upp 98% de senaste fem åren. Hur mycket extra blir det egentligen med 20% sverige? Är det värt risken? Jag säger nej och sparar numera enbart i två fonder. LF Global och SPP global. Sen vet jag att man ska tänka 20-30 år i framtiden. Men hur stor är chansen att du inte tar ut en krona ur dina fonder på 30 år? Tanken kanske är så men oftast hamnar livet emellan och det blir inte som man tänkt.
Som jag ser det så får man en lite mindre valutarisk om man har lite home-bias. Genom att ha en del i Sverige så skyddar du dig mot att kronan eventuellt skulle vara väldigt stark mot dollarn just när du vill ta ut pengarna.
Om vi tänker på året 2020 så gick ju en global indexfond upp 15% i dollar men bara 3% i SEK. (Om jag minns rätt.) Så vilken valuta du tänker spendera dina pengar i spelar stor roll.
Om jag har rätt så genomförs så gott som all forskning i ämnet på dollar, så när de säger att en global indexportfölj ger bäst riskjusterad avkastning så menar de i dollar och inte i SEK. Det skulle kunna vara så att en portfölj med en del svenska aktier skulle ge bättre riskjusterad avkastning i SEK än 100% globala aktier. Men det finns nog ingen forskning som ens tittat på detta, eller hittar ni någon?
