Du är så oerhört mån om honom-och det är så fint att läsa. Det är vad jag brukar kalla “kärlek utan bedövning”. Nu har jag sett dig kommentera några gånger, och ska försöka mig på att läsa lite mellan raderna (vilket kan bli fel, men ska ses som bara ytterligare en tanke):
Jag har sett flera liknande trådar innan, alla är individuella och inte den andra lik-så som människors relationer är. Jag har sett tvivel, men jag har i flera fall kunnat antyda att det finns en slags press från den andra partnern att ge ifrån sig-och att däri ligger tvivlet. TS har då snarare velat ha ett stöd utifrån att det hen känner är rätt, och få en styrka att stå på sig. I ditt fall-efter flertalet kommentarer-kan jag inte läsa en endaste gång att din man på något vis yttrat ett endaste lilla “har inte jag rätt till lite av dina pengar?”. Ditt tvivel kommer inifrån dig själv, och jag tolkar det mest som att “är jag dum som är beredd att göra det här, jag älskar honom mycket och är mån om honom”. Och nä-jag tycker personligen inte det är dumt att göra en sån sak, bara det är genomtänkt. Och det tror jag verkligen det blir i detta fallet. Du kommer inte riskera sätta dig själv i framtida knipa (det hade jag själv avrådit ifrån), utan du undrar mer “är jag lite galen som gör en sån här sak?”. Och ja, det kanske du är. Men är det alltid så dåligt? Många bra resultat har kommit ur “galenskaps-beslut”. Dina tvivel är sunda, och hade du minsta lilla antytt “min man säger att han tycker att…”-då hade jag direkt dragit öronen åt mig. Men han verkar bara nöjd med livet förutom att han gärna hade slutat jobba tidigare.
Men jag tänker på en sak-hade han känt sig trygg med att sluta jobba tidigare om han bara hade jobbat 6-7 år till? Dvs kommer han få ihop ca 10 miljoner genom att göra det? Vad är det för summa som han hade “rott hem” (inkl pensionsavsättningar) om han fortsatt jobba 6-7 år? Räkna på den, och lägg till de kommande 6-7 årens utgifter för att klara sig, så kanske du landar i en annan summa än 10 miljoner där han ändå kan känna sig trygg-men där du inte känner att du har bråttom med beslutet (även om beslutet sen landar i 10 miljoner)?
Personligen tror jag ändå det verkar som att du vill det här (10 miljoner), men du tvekar av rädsla för att göra något dumt. Jag vet personer som gett bort sin ena njure till sina barns andra förälder-även om de varit skilda. Man gör det för sina barns bästa, och för att man fortfarande bryr sig om personen-även om man inte längre lever ihop. Det är ju också ett sätt att se det-man vill att sina barns förälder ska ha det bra och bästa förutsättningar att kunna vara en bra förälder. Jag satt och pratade med en kollega en gång på lunchen. Han berättade att han hade det lite tufft ekonomiskt för tillfället, och att en av hans större utgifter var att han betalade mer än vad han behövde i underhåll “jag bryr ju mig om mina barns mamma, för hon är bästa mamman och jag vill att de ska ha det bra”. Han ville inte på något vis ha henne tillbaka (han levde i nytt förhållande), och exet hade helt enkelt bara en låg lön genom jobb i vården där det här extra tillskottet gjorde stor skillnad. Det samtalet minns jag med värme.
Jag tror du kommer göra rätt oavsett vad du beslutar. Men jag vill avsluta med några bevingade ord, och ett litet tips: Nils Ferlin och Tage Danielsson är kända för att ha sagt “utan tvivel är man inte riktigt klok”, och det tycker jag stämmer så bra. Tipset är att det finns en uppskattad person i detta forum som brukar hjälpa en att reda i det känslomässiga i såna här ekonomiska frågor. Hon heter @MoaD (Moa Diseborn) (rätta mig gärna om jag taggat fel). Jag har i perioder i mitt liv tagit hjälp av terapi, och det har varit en av de bästa investeringar jag någonsin gjort. Det handlade inte om ekonomi då-men Moa skulle vara ett sånt alternativ när det rör pengar 
Det är helt rätt, tvivlet kommer från mig själv. Jag har landat i att jag nog kommer att ge bort en större summa pengar till honom, det känns bäst så. Precis som du säger äventyrar jag inte mig själv i framtiden genom att göra så och med så mycket pengar räcker det till att göra två personer mer eller mindre ekonomiskt oberoende och då tror jag det blir bäst så, om vi båda blir lyckligare av det ser jag ingen anledning att låta bli. Sen kanske han inte slutar jobba än på några år ändå, men han jobbar redan nu mindre och då kan han fortsätta med det (jag har ingen möjlighet att gå ner i tid överhuvudtaget på mitt jobb). Att han som då har möjlighet jobba mindre gör att det blir en win-win för hela familjen då jag behöver lägga så mycket mindre tid på hushållssysslor.