Jag har ärvt pengar i två omgångar och har nu 30+ miljoner. Jag jobbar heltid och min man jobbar lite mindre än heltid. Vi är båda i 45-årsåldern och har en plan om att sluta jobba om ca 6-7 år.
Min man skulle gärna sluta jobba tidigare, men för min egen del är det nog minst sex år till som gäller som jag känner nu. Min stora fråga nu är hur jag ska göra med mina pengar. Som det är nu är de helt och hållet mina, även om jag så klart bekostar stor del av boende och räkningar och 100 % av renoveringar och resor. Ska jag dela med mig mer och tex ge bort/överföra ca 10 miljoner till min man så att han kan “leva friare”; tex sluta jobba när han vill, åka på fler egna resor, investera pengarna som han vill och känna att han oavsett vad som händer har sin framtid tryggad? Kan tillägga att vi har varit tillsammans och gifta i väldigt många år, har barn tillsammans och älskar och litar på varandra. Jag vet inte riktigt vad som hindrar mig att ge bort en större summa, kanske är det en självklarhet egentligen?
Jag är medveten om att det här är ett lyxproblem, men sedan jag fick det senaste arvet funderar jag mycket kring hur jag ska förhålla mig till det.
Varför behöver du “ge bort” det överhuvudtaget om ni varit gifta i väldigt många år och har barn? Låter väl mer rimligt att helt enkelt ha gemensam ekonomi. Sedan tycker jag att det är rimligt att ha gemensam ekonomi generellt när man är gift och har barn, ser inte riktigt poängen att hålla saker delade.
Är man gift sedan lång tid tillbaka med flera barn ihop blir det bara en huvudvärk att tänka på sina liv som delade och försöka hålla isär saker.
10miljoner låter som för mycket vid första tillfället. 5miljoner brukar jag tänka är gränsen för när man behöver hålla på med äktenskapsförord etc. för att skydda relationen mot galna släktingar. Kommer pengarna från din familj är det mesta redan utrett där sedan tidigare. Men jag tror inte ni vet hur makens familj kommer reagera, helt plötsligt behöver kanske en moster pengar för att renovera sommarhuset din make spenderat sommaren på som barn. Eller så undrar makens bror om lån för att kunna starta bolaget han alltid drömt om osv.
Är de dina pga arvet är testamenterat till dig som enskild egendom? Eller är de dina genom äktenskapsförord? Är det äktenskapsförord så har ni ju redan tagit ett beslut om “ditt och mitt” (även om beslutet givetvis kan ändras). Är det genom testamente så kanske det var en önskan från den den som testamenterade det till dig. Men det kan lika gärna vara att det är testamenterat så för att hen ville ge dig valmöjligheten att bestämma själv, men att hen i övrigt inte bryr sig.
Hade jag lämnat efter mig en större summa pengar, så hade jag gjort det som enskild egendom-men inte haft något emot om de tyckt annorlunda och sen velat ge bort hälften till sin partner. Jag hade gjort det just för att kunna ge dem valmöjligheten.
Du måste nog ta reda på varför du tvekar. Om det är för att du känner du vill visa respekt mot den som testamenterat till dig, och dennes önskan- då hade jag bara kört på det som känts rätt för dig ändå.
Ni har ju en plan att sluta jobba i förtid- om han blir lyckligare av att göra det ännu tidigare så verkar det det ju finnas utrymme för det? Du behöver ju inte bestämma dig om några så stora summor som 10 miljoner ännu (om du är osäker). Du kan ju börja med att ge honom det han hade behövt för att kunna gå nu, istället för om 6-7 år, och skjuta beslutet om det större beloppet på framtiden så länge? Låta det då gro lite i dig så du inte känner det som förhastat beslut. Lite mellanmjölk typ
Om du fått arvet som enskild egendom tycker jag du ska hålla det så.
Om ett par har en person som kan göra karriär för att den andra personen tar hand om barn, hushåll osv så ska all inkomst delas lika. Men om man får ett arv som dessutom ges som enskild egendom är det en annan femma.
Som många redan varit inne på så finns det inget rätt eller fel när det kommer till den här typen av (trevliga) bekymmer.
Jag tror att du i din tvekan hittar svaret. Det finns ju bevisligen något som gör att du inte känner dig bekväm med att bara ”ge bort” en större summa pengar till din make. Lyssna till den.
Det finns ju inget som säger att du kanske känner annorlunda, längre fram.
Borde lagt till ett “enligt mig”, men tycker det framgår av den första meningen. Det där om att “alla är nöjda” så brukar det ju faktiskt vara så att alla inte är nöjda när skilsmässan är ett faktum och den ena parten upptäcker att den har nära noll.
Finns inget rätt eller fel här…
Vi har varit gifta i 40+ år. Jag har nästan alltid tjänat minst 50% mer än min fru men vi har sedan vi flyttade ihop poolat våra inkomster och vårt sparande för att kunna leva på samma “nivå” i alla lägen. Så även arv vi fått ( mindre summor) .
OM jag var i dina skor skulle jag ge din man en mindre ( nåja) summa så han känner sig trygg direkt med en saftig egen buffert. Säg 4 MSek .
Därefter kan du göra någon variant av det vi gjorde och erbjuda dig att stå för era levnadsomkostnader i huvudsak när han slutar jobba pga dina rejäla tillgångar.
Då kan han sluta jobba när han vill och även om du mot förmodan skulle tröttna på honom slipper han ge sig ut och jaga nytt jobb.
Jag gissar att ni även har en del pensionspengar etc intjänade att komplettera med efter 70.
en gåva är något man ger utan minsta krav på gentjänst eller vad de använder pengarna till. Allt annat är en transaktion.
om du har mer än du behöver och känner att om din man skilde sig från dig och brände pengarna du gav honom på att “leva livet”, hade du ändå känt dig hyffsat ok med det? Om svaret är nej skulle jag säga att du inte är redo att ge pengarna.
om pengar är skälet att han stannar vorde det väl inte helt dumt att får reda på det?
Tack för dina tankar! Inte alltid lätt att se det från alla håll och kanter själv.
Det är testamenterat till mig som enskild egendom och man kan ju tycka att jag borde veta hur de vill att jag ska tänka kring det, men jag är faktiskt lite osäker. Jag gillar din tanke om att ändå göra det som känns rätt för mig, eftersom jag är lite osäker kring hur de har tänkt så är det nog bästa alternativet.
Ja, planen är verkligen att sluta jobba i förtid. Jag känner själv att jag inte vill sluta nu, tror att jag skulle få det långtråkigt. Min man däremot skulle som sagt gärna sluta redan nu eller om ett par år. Jag tänker eftersom jag har så otroligt mycket pengar efter senaste arvet så finns det kanske ingen större poäng med att sitta på alla pengar själv, jag kommer ju ha så det räcker och blir över oavsett om jag delar med mig eller inte. Om han blir lyckligare av att sluta jobba nu så känner jag eg att jag vill ge honom den möjligheten. Nackdelen med att ge “en mindre” (även om de är stor) summa nu är ju att han inte kan känna sig säker inför framtiden. Om något mot förmodan skulle hända och jag tar alla pengar så ligger han rätt dåligt till, då har han inget jobb och har även gått miste om flera års pensionsinbetalningar.
Det här har grott i mig ett tag nu, kände därför att jag ville skriva och höra hur andra tänker. Inte helt lätt att få råd i bekantskapskretsen och prata kring det här där.
Det är ett bra sätt att tänka på det och jag har försökt tänka lite så… Klart jag skulle bli förbannad om han lämnade mig och brände alla pengar, men jag vet ju att det som skulle vara det stora problemet är ju att vårt förhållande skulle ta slut, det skulle vara fruktansvärt. Att bli av med pengarna kanske skulle strö extra salt i såren, men det är ändå den mindre delen.
Du har en bra poäng i att en gåva är något utan minsta krav på gentjänst och att det är viktigt att förstå det till 100 %. Om man ställer krav i samband med transaktionen tror jag att det är dömt att misslyckas, det tror jag kommer att leda till bråk förr eller senare.
Att han stannar för pengarna har jag uteslutit (för att jag är säker på att det är så och för att tänka på alternativet skulle göra mig knäpp), vi har varit tillsammans i sååå många år.
Ja, det är klart att det finns en liten oro hos honom att jag skulle tröttna på honom och så står han där utan jobb och utan några egna pengar, det skulle ju så klart innebära stora problem för honom (även om jag känner mig säker på att det aldrig skulle hända). Vi älskar varandra och har varit tillsammans större delen av våra liv och att inte dela med mig (en stor summa alltså) känns inte heller helt rätt. Om han blir lyckligare av att sluta jobba nu, varför skulle jag inte ge honom det när möjligheten finns? Det är en helt otrolig möjlighet och det kommer ju att finnas tillräckligt med pengar till allt annat ändå.
Nej, det är ju ingen självklarhet. Men att jag fortsätter jobba har ju bara med att göra att jag tror att jag skulle bli rastlös/må dåligt om jag slutade jobba nu. Han tror ju däremot att han skulle må bättre av att sluta jobba och så kan det nog vara, vi är rätt olika Jag tänker att det inte kommer att påverka mig negativt om han slutar jobba, snarare tvärtom eftersom det skulle innebära att han kan ta hand om alla hushållssysslor.
Vet han om att en eventuell pengagåva från din sida kommer parat med en förväntan om att han ska ”ta hand om alla hushållssysslor”? Det är stor skillnad på att vara ekonomiskt fri pensionär, och att vara hemmafru/hemmaman.
Jag tänker att det inte kommer att påverka mig negativt om han slutar jobba, snarare tvärtom eftersom det skulle innebära att han kan ta hand om alla hushållssysslor.