Vi hade vår son på IB pre-school från tre års ålder och sedan på IB skola från fem års ålder. Både jag och min man är svenska medborgare, så vi behövde ett intyg från våra arbetsgivare att vi skulle jobba utomlands och för att ansöka till skolan. På den tiden hade många ansökningar.
Vi var mycket nöjda med att vår son lärde sig flytande, dialektfri engelska så tidigt. Det underlättade mycket när vi reste mycket. Det är mycket lätt att få engelskspråkiga nannys runt om i världen och då var ett måste att vårt barn kunde kommunicera med vederbörande. Vi hade förberett honom lite genom att prata engelska hemma men redan efter någon månad på förskolan pratade han som vem som helst. Det var ganska häftigt att se hur snabbt engelskan fastnade i en treåring.
På IB börjar man årskurs 1 när man fyller fem. Skolan hade mycket kompetenta lärare. Både pedagogiskt och kunskapsmässigt. Läxor gavs redan från fem års ålder. Disciplin och respekt för vuxna var en självklarhet. Barnen blev också tillrättavisade offentligt. Stod man och busade i matkön, fick man en tillsägning och sen ställa sig sist. Inget mer med det. Likadant med beröm. Det kom direkt. Det blev mycket tydligt vad som gällde och inte gällde, vilket skapade trygghet och struktur.
Utmanande saker var att många av barnen stannade ett eller två läsår. Kompisar byttes ut ofta och det var ofta ledsamt när bästisen skulle åka vidare. Vi upplevde att det var utmanande för vår son att skaffa kompisar på “våran gata”. Vi bor i Lund och vårt område var nybyggda villor med massor av barn i hans ålder. Vi såg att han ofta stod vid sidan när de lekte ute på gatan eller lekte med sig själv vid sidan av de andra. Jag tror att han hade svårt att koda av hur man skulle leka med svenska barn. Bara min gissning eller så kanske det var helt enkelt att han inte passade ihop med de barn som var våra grannar.
En stor nackdel kom när vi eventuellt skulle jobba i New Dehli. Vi är bortskämda med att friskolor är gratis i Sverige. Vi visste att utomlands skulle vi behöva betala terminsavgift. Vid ansökan till IB i Indien fick vi veta att skolan behövde en ny skolbuss. De ville att vi skulle “donera” en skolbuss för att överhuvud taget ställa honom i kö. Terminsavgiften var också ganska smaskig.
Vi hade blivit goda vänner med en indisk familj, som också hade sina barn på IB i Lund. De flyttade tillbaka till Indien och deras barn kom direkt in på IB i New Dehli - därför de var indier. I Indien får ofta utlänningar betala 10 gånger mer på tex tågbiljett eller inträde. De tror att utlänningar har obegränsat med pengar och således bara hostar upp en skolbuss så där för att göra en ansökan 
De berättade att IB kursplanen skiljde sig på hur man tolkade den. I Indien var det mycket högre konkurrens, stress och allt baserades på prestation. När deras barn kom hem efter skoldagen, fick de sitta flera timmar med läxor. Varje månad sattes Månadens elev upp på en anslagstavla, allt för att hylla de som lyckades. Barnen mådde inte alls bra och efter två år beslutade de sig för att flytta tillbaka till Sverige igen.
Jag tycker svenska skolan har havererat och får ni möjlighet hade jag starkt rekommenderat IB i Sverige. Massor av olika kulturer, respekt för varandra och vuxna, bra kunskapsinlärning, lite piska men även lite morot. Fantastiskt duktiga lärare. Sen att barnet får möjlighet att lära sig engelska och flera språk när språkfönstret är öppet, är ovärderligt att ha i ryggsäcken när de sedan ska ut i en allt mer global värld.