Ja, den du berättar om jag sett otaliga exempel på- där behövs verkligen någon form av stöd (mellanting mellan omyndigförklarad/ myndig)-och jag tror det gladeligen tas emot av dessa människor också. Där är en viktig del i samhället att minska stigmat kring olika situationer, så man vågar vara mer öppen utan att behöva bli dumförklarad. Det beror på i vilka sammanhang, men jag brukar vara öppen med den bakgrund jag har eftersom det hjälper en och annan att våga ställa “obehagliga” frågor (för mig är det inte obehagligt) och “hur gör man när…”. Jag skulle inte vara helt öppen med det i detta forumet. Inte för att jag inte litar på de andra härinne, utan av andra anledningar.
Men jag vet ex att det finns föräldrar som gör vad de kan för att minska insyn i familjens situation. Det kan vara att skaffa en inkomst/försörjning som håller myndigheter utanför, där inte myndigheter kan ställa villkor på samma sätt. De älskar ju ändå sina barn, och vill inte förlora dem. Vi har bla läst i media om olika fall där det funnits barn som farit illa, men omgivningen inte hade en aning. Det är inte alltid det handlat om ekonomiska skäl. Men det finns de barn som drabbas av barnfattigdom, där jag tror att samhället hade kunnat göra mer. Jag undrar bara hur.
Jag vill inte göra detta till en politisk fråga (jag utelämnar partier/partiblock mm medvetet), men jag vill ändå hylla de politiska beslut som lett till att barnen bla numera får gratis glasögon och medicin, och att man i vissa kommuner erbjuder frukost till barnen osv. Vissa saker ska få lov att kosta, för att inte oskyldiga barn ska drabbas. Och det rör ju ändå fattigdom på sätt och vis.
Ja. Punkterna är rätt konstiga, och vissa kunde nog utelämnas helt. Hur ofta svarar man nej på “En vettig måltid varannan dag”, men ja på “en vecka semester per år”? Visst. Prioriteringar. Men det känns som att det skulle vara rätt ovanlig prioritering…
Jag tycker att de här definitionerna mest verkar onödiga. Om man mäter hur många som inte har råd att äta kött varannan dag så är det väl bättre att rapportera den statistiken direkt istf att aggregera ihop den med en massa andra mått till ett svårtolkat mått på fattigdom.
Listan bör justeras för två antaganden: 1). personer med arbete, 2). personer utan arbete.
Om man inte har ett jobb, oavsett anledning, är det mycket svårare att hålla sig flytande. En bil är en lyx om man inte har ett jobb, men kan vara en nödvändighet för att få ett jobb. Kläder, skor och möbler är en nödvändighet, men behöver inte kosta mycket pengar – såvida man inte bryr sig om vad andra säger och gör (inte här). Det finns många fritidsaktiviteter som är gratis och man kan alltid gå i kyrkan och sjunga i kör (eller något).
Det värsta är dock föräldrar som prioriterar sig själva framför sina barn.
Det är väl ett försök till att förtydliga vad det innebär att leva på under existensminimum.
Men det verkar som vissa har väldigt dålig koll på hur det är att leva utan marginaler, oavsett definitioner.
Sjukdom, skador, brister i skyddsnätet, sorg, arbetslöshet, hemlöshet, för stora lån, missbruk, brottsoffer, anhörigvård, skilsmässa, avliden partner, otur, osv, kan drabba de flesta.
Behövs ofta inte jättemycket för att hamna i skiten, därför sitter många där.
Tycker det är viktigt att belysa det, även om vissa har svårt att relatera, oavsett hur det definieras.
Sen har självklart alla ett eget ansvar. Men saknas egen förmåga, så slutar det inte alltid bra.
Rent ekonomiskt känner jag mig fattig fast man kollar på statistiken så bordar jag inte va i närheten av riktig fattigdom. Jag tror nog det är mer en känsla än att man påriktigt skulle va fattig.
Det är rätt lätt att räkna på om man räknas som fattig inkomstmässigt.
Kronofogdens siffror för existensminimum.
För 2025 är normalbeloppet 6 186 kr/månad för en ensamstående vuxen och 10 219 kr/månad för makar eller jämställda. För barn gäller: 3 306 kr (0–6 år), 3 967 kr (7–10 år), 4 629 kr (11–14 år) och 5 290 kr (15+ år). Det totala existensminimum beräknas sedan genom att lägga ihop normalbeloppet med boendekostnader.
Var det inte det jag sa, att jag inte är i närheten av riktig fattigdom? För de flesta tror ja endast känner sig fattig men är inte de egentligen, beror helt på vem man jämför sig med.
Jo och min definition är att det sitter i huvudet. Man kan känna sig rik eller iallafall nöjd med väldigt lite, men många med hur mycket resurser som helst känner sig ännu fattiga..
I Sverige finns det väldigt lite fattigdom som inte är ilandsfattigdom. Jag har träffat många som upplever sig fattiga, men ingen som varit helt hjälplöst fattig och övergiven till fattigdom av samhället. De flesta är offer för dåliga prioriteringar och dålig problemlösning. Kass soffa? Ny på avbetalning. Varför var soffan kass? Hunden åt upp den. Vad kommer hända med den nya soffan?
Nä, det är svårt att till fullo skydda barnen. Det är inte alltid orosanmälningar hjälper, då vissa föräldrar (och barn) är duktiga på att dölja.
Därför gillar jag de där alternativen där skolor gör det där stora extra genom att låta barn få äta frukost i skolan eller lunch på loven tex. Hade det funnits mer såna alternativ som man kanske inte tänker på, så hade jag lätt betalat mer i skatt eller välgörenhet eller whatever för att hjälpa barn som hamnar i kläm. Förr fanns tex inte alltid den där friluftsutrustningen på skolan, som ett barn hade behövt låna.
Exemplet med gympadojjor vet jag med säkerhet att för det barnet var det inte märkesrelaterat. De föräldrarna hade inte pengar till ens budgetvarianten, och secondhand var inte lika vanligt på landsbygden (många år sedan). Barnet fick gymnastikskor så småningom, men det dröjde.
Nä, det kommer vara svårt att få föräldrakollektiv att komma överens hur man kan göra för att komma åt de här problemen med de förslag på lösningar du nämner. Det är en jättesvår fråga som ger mig kortslutning i huvudet…
Sen finns det människor som blir utförsäkrade, nekade sjukpenning, trots sjukdom, osv, osv.
Har själv i perioder levt utan inkomst, eller med 300kr kvar när räkningarna var betalda. Det är ingen hit och att kämpa med myndigheter som hänvisar till en annan myndighet, det är nedbrytande och förnedrande. Inte minst när man är sjuk eller nyopererad som i mitt fall.
Min ena släkting förlorade allt på börsen i ungdomen genom dumma val och belåning. Han hamnade även på en rejäl skatt som han inte hade råd att betala.
Det resulterade i att han var arbetslös i 20 år. Jag antar att han gav upp lite på samhället, men jag har aldrig träffat en person med så lite resurser och ändå så mycket lycka.
Han har liksom gjort det till en grej. Han brukade göra efterrätt av apelsinskal och socker och så vidare och den var faktiskt riktigt god.
Därför tror jag att fattigdom sitter i huvudet. Han lever på existensminimum och är lycklig ändå.
Med tanke på Lancets senaste köttrekommendationer om max 15 g / dag så innebär väl det att gränsen för fattigdom passeras om man inte har råd att äta två köttbullar varannan dag — eller saknar tillgång till bil.
Ja, vad innebär exempelvis “Har råd med en veckas semester per år” egentligen?
Att man inte har råd att vara borta från sina anställningar / sitt företag mer än en vecka per år, eller att man ska ha råd att åka iväg någonstans i en vecka under den lagstadgade semestern?
Jo, precis- det finns ju lösningar. Men det är ingen som skulle vara beredd att gå med på det.
Jag hör ju hur föräldrar resonerar. “Jag vill inte mina barn ska vara utan ***, det är sån hets i skolan och vill inte mitt barn ska hamna utanför”. Jag förstår att föräldrarna vill sina barn väl, men det är som om de inte förstår att de är en del av problemet som de själva beskriver som ett problem.
Det hade oavsett bara avhjälpts med skoluniform/skor när det gäller den biten. Även om man tar bort märkeshetsen så hjälper det inte när vissa föräldrar inte ens har råd med budgetvarianter.
Ja, det här med semester undrar jag vad de menar? Är det (som jag vet vissa gör) att man jobbar på ett annat extrajobb under sin semester, för att man har så låg lön att man måste få in extra pengar? Eller är det “åka” på semester?
Fattigdom är när man inte vet vilka av sina nödvendiga räkningar man inte betala eftersom man inte har pengar att betala dem alla. För att inte tala om hur man ska ha råd att äta varje dag. Jag har varit i den situationen förut och det var inte bara i mitt huvud, det var väldigt verkligt.
Jag var ung då och som tur var kunde jag hitta ett jobb ganska snabbt, pengarna var knappa i ett antal år efter det, men fattigdom är inte något som sitter i huvudet.
Om jag skulle uppleva något liknande i min ålder skulle det vara mycket svårare att återhämta sig.
Jag håller med dig delvis, men i till exempel Finland så har du såpass bra lön som arbetslös så att man klarar sig om man prioriterar rätt, de är inget lyxliv men man klarar sig. Det finns kanske ett fåtal som har det ännu sämre ställt än arbetslöshetsstöd, och de tycker ja genuint synd om.
