Upplever att detta är extremt lätt för oss höginkomsttagare att tycka. Jag har hjälpt personer med dålig ekonomi som inte prioriterade medicin till sig själv… har faktiskt till och med rekommenderat att skita i betala vissa räkningar eftersom en utmätning skulle ge större ekonomiskt utrymme.
Så, stämmer ditt påstående? Absolut för ett antal individer. Men det går inte generalisera. Sjukt mycket enklare att få ihop sin ekonomi när basbehoven är täckt - men hur rättar du mun efter matsäck när du ska välja mellan medicin till dig själv och vinterskor till 5-åringen?
Det är en reflektion från min egen uppväxt. Föräldrar med begränsade resurser. Jag vet att de har avstått saker för att prioritera mig. Vi åkte aldrig i väg på semester. De hade visserligen en krog, men den gick dåligt och det var ständigt bekymmer att få månaden gå ihop.
Vilka jobb ger så dåligt betalt att det måste prioriteras mellan medicin och vinterskor? Är man sjukskriven/sjukpensionär så förstår jag. Går man på ekonomiskt bistånd så får man ersättning för utläggen, sen får man köpa begagnade kläder/skor från tex FB market eller grupper. Ta @Melwa . Hon inspirerar mig. En riktig krigare, trots att hon inte har hälsan. Hon tycker inte synd om sig själv.
Jag skulle invända mot det här. Ja, så är det för några. Men det är också en stor andel där valet inte består i att vänta på saker utan t.ex. just:
Vinterskor till barnen
Vinterovall
Laga något som gått sönder
Eller som i värsta fallet som jag varit med om (en gång bara) medicin till en själv. Dvs. det hadnlar inte om att jag vill ha den nya iPhonen, åka på semester eller någon annan icke-nödvändig konsumtion. Dvs. att problemet står i att välja vad vi skulle uppleva är basala saker.
Det är det som är lätt att glömma bort för oss som tjänar mycket, att vissa utgifter är mer eller mindre konstanta OAVSETT inkomst - t.ex. matkostnad för en familj. Jag gissar att det är rimligt att vi i communityn läggre en lägre procentuell andel på dessa saker än vad en låginkomsttagare gör… (det är bara matte)
Nästa nivå är t.ex. låta barnen gå på en idrott, låta dem följa med på turnering. Jag själv har pratat rätt mycket med föräldrarna i min äldsta dotters idrottsförening. Nu är det en satsande förening, men de åker på många turneringen per år och varje turnering kostar 3.000 kr-ish. Vi klarar det, men liksom hennes idrott kostar lätt 1.000 - 2.000 kr i månaden. Jag vet inte många som kan få in det i sin budget.
Ja, så kanske det är… men skyddad verkstad? Jag skulle aldrig låna för att åka på semester. Inte då, och inte nu. Det har ju också bidragit till att jag har en bra ekonomisk situation idag.
Sen förstår jag fullkomligt att familjer kan behöva göra omöjliga prioriteringar för att ekonomin inte går ihop.
Absolut. Och därför tjatar jag alltid om att försöka prioritera att öka sitt humankapital / inkomst. Det är typ den bästa investeringen man kan göra alla kategorier.
Ja, så klart. Men min poäng är att samma mekanismer som leder till att man tar sms lån för att man “förtjänar” en resa leder till lågt humankapital också.
Rent krasst så har man då planerat dåligt, om man tittar på högkostnadsskyddet för medicin och summorna när man har förbehållsbelopp (när man har utmätning/skuldsanering) eller försörjningsstöd. Eller så har man av olika skäl valt att inte söka försörjningsstöd vilket jag absolut kan förstå eftersom man då måste redovisa hela sin ekonomi in i minsta detalj och sälja tillgångar.
Man kan ordna så att man betalar 238 kr per månad om man har mediciner så man når upp till högkostnadsskyddet. Att vintern kommer och fötter växer är ingen oväntad utgift. Sedan kan det såklart hända oväntade grejer som gör att man får en utgiftspuckel. Därför är det extra viktigt att ordna med buffert eller krediter i god tid innan.
Jag håller med. Dessutom så finns det en fantastiskt community som skänker bort barnkläder. Sen kan man alltid leta efter pantburkar som man pantar. Jag och sonen brukar plocka upp burkar som vi hittar på väg till och från förskolan. Sen pantar vi de och köper Investor B aktier. Tar ju ett tag, men det är kul.
Vi bor trots allt i Sverige med socialt skyddsnät. Har man bara bott här så har man kanske inte upplevt den fattigdom som finns i andra länder där man är rökt på riktigt om man inte kan jobba.
Sorry, men jag upplever att ni har lite skev verklighetsuppfattning. Jag hade också det rätt länge så det är inget fel. Prova engagera er tex i givning people om det fortfarande går så kommer ni se att mångas dåliga ekonomi inte handlar om ”dålig planering”, ”dålig impulskontroll” och att det bara är att…
Det är extremt lätt för oss att säga som har ett ekonomiskt självförtroende, har strategier som fungerar och kan tex be folk på en myndighet fara och flyga. Men när man är tex sjuk, utförsäkrad, väntar på ett myndighetsbeslut som drar ut på tiden etc så är man inte alls lika mycket Tarzan.
@melwa är en fantastisk outlier här i forumet, men läsa hennes trådar när hon tex var på väg att flytta för hennes ersättning inte skulle höjas i paritet med hyreshöjningen och vi pratar mindre än 1500 kr och då är hon ändå en person som trollar med knäna och är om sig och kring sig.
Se t.ex. den här tråden för lite reality check som dock är extrema outliers eftersom de ändå har orken att agera. Många har inte det:
Giving people har donerat till. Inte minst när jag åkte till Londonviadukten med en kasse med pasta och konserver. Den som kom ut var en helt vanlig människa som kom ut från en 5 miljoners borätt. Har blivit mindre sånt sen jag fick egna barn.
Man kan inte hedge:a mot varje eventuell motgång. Vi har ett socialskyddsnät i Sverige och därför så har inte folk en årslön på banken. Det kan lätt hända att man blir uppsagd, a-kassan tar tid på sig för att betala ut.
Det är rent av fördel att inte ha ett enormt överskott när man växer upp. Då vet man hur livet är på riktigt.
Det blir nog en ond spiral för många också om man inte har grundläggande behov täckta. Lätt att reptilhjärnan tar över och besluten inte blir rationella.
Stress, skuld, rädsla, frustration o.s.v. försämrar ju beslutsförmågan drastiskt även hos de bästa.
I vanlig ordning känns det som att det pratas om olika saker här.
Av alla de som har svårt att få sin ekonomi att gå ihop så finns det de som av olika skäl inte kan, men försöker, samt de som inte får sin ekonomi att gå ihop men skulle kunna (sluta röka, bo mindre, sälja bilen, sluta prenumerera på onödiga tjänster etc).
Om man ska indela dem i kan/kan inte, hur många ingår då procentuellt i vardera grupp? Jag vet inte, men det blir avgörande för om man kan prata om det som något generellt. Man kan alltså generalisera för en grupp.
Lite osmakligt att prata om dessa grupper i många sociala sammanhang, men personligen tycker jag att ett forum som detta skulle vara perfekt. Att prata om det utan affekt alltså, helt utifrån siffrorna.
Jag har tyvärr inte sett några sådana siffror och tror det är svårt att göra den distinktionen även om det vore intressant från vissa perspektiv.
Problemet som jag tyvärr ser ofta hända - och jag försöker passa mig själv för - är att ta en själv och applicera på någon annan.
För att ta ett exempel:
Många av oss i forumet har ett gott ekonomisk självförtroende
Vi kan uttrycka oss i skrift, kan argumentera och har inga problem med myndighetskontakter. Förmodligen är många av oss dessutom “större-än-världen”-personer som utgår från att vi kan forma världen så som vi vill ha den. Det här artar sig i att vi t.ex. kan ta en konflikt med en myndighet (läs: tycka att handläggaren har fel), vi kan överklaga, vi vet vem vi ska ta hjälp av etc.
Vi har fått träna mycket på att ta beslut, prioritera och se vad som är rätt sak på rätt sätt vs fel sak på rätt sätt vs fel sak på fel sätt.
Givet bara dessa tre punkter gör att det blir sjukt mycket enklare i livet, men ta en person som:
Aldrig har haft ett ekonomisk självförtroende, har aldrig fått lära sig om pengar och den enda relationen man har med pengar är att det är brist på dem (sedan generationer) och att ekonomi är monstret man träffar i slutet av månaden.
Man upplever sig i livet att man inte har möjlighet att påverka det, livet händer en och man drabbas av det, t.ex. myndighetsbeslut.
Man har aldrig varit i en position där det man har tyckt har spelat någon roll, det har blivit hänsyn tagen till det man tycker och man har aldrig fått träna på att aktion leder till konsekvens och att man har möjlighet att påverka allt i sitt liv.
Ta nu dessa två personer och sätt dem i en ekonomisk situation med en låg lön. Det kommer bli två heeelt olika resultat. Ska man då säga att den andra personen borde skärpa sig? Borde ta bättre beslut?
Jag säger inte att det inte går, bara att man behöver se att det är helt olika förutsättningar. Jag tänker alltid:
Alla människor gör så gott de kan utifrån de förutsättningar och de möjligheter som de har.
Det är lätt att glömma bort att utifrån vissa förutsättningar är inte alla alternativ tillgängliga som för någon annan med andra förutsättningar.
Helt enig. För ett par dagar sedan hamnade jag i ett nytt sammanhang och fick träffa några som lever i den lägre delen av inkomststatistiken. En verklig ögonöppnare för en som annars lever i en akademikerbubbla.
Det finns många i Sverige som får hjälp av frivilliga för att kunna ge sina barn mat även med vårt fina sociala skyddsnät och ännu fler som inte är många hundralappar i månaden från att behöva ställa sig i samma matkö. Det hjälper inte någon att säga till någon “byt jobb, höj lönen” om man inte ens har råd med busskortet som behövs för att ta sig till det där nya jobbet.
Ingen av de här personerna led på någon sätt av dåligt ekonomiskt omdöme eller kortsiktigt tänkande men var offer för olyckliga omständigheter.
Ja det är svårt att förklara för dem som alltid haft det bra. Jag hade en tid som student när jag inte hade råd att gå på cafe. Man blir lite deprimerad, vilket ger sämre självförtroende och självsäkerhet. Det gör det svårare att förbättra sin situation. Tänk ond spiral.
Just när det gäller caféer hade jag nog kunnat trösta dig med att det är mer skämmigt att gå dit och betala 100ggr mer för kaffet än hemma. En dålig affär är en dålig affär - oavsett hur flashig ekonomin är.
Nu är jag iofs relativt snål, men det underlättar såklart inte självkänslan att reklam och sociala medier försöker få det till normalt att en kopp kaffe ska ligga på 40kr eller vad det kostar.
Jag jobbar dagligen med att hjälpa sjuka och ekonomiskt utsatta personer att söka bla försörjningsstöd. Jag tror inte gemeneman förstår hur svårt det är att söka och bli beviljad försörjningsstöd. Vilken låg summa det är att leva på under längre tid och hur osäker ”inkomsten” är.
Man ser att fler och fler personer faller igenom det ekonomiska skyddsnätet. Och jag förstår det. Den mängd papper och bilagor du måste lämna in vid ansökan av försörjningsstöd varje månad kan knäcka de flesta. Du måste så klart visa kontoutdrag, utdrag från Swish, räkningar och skattesedel. Men även inkomma med intyg som styrker att du har ansökt om alla andra bidrag som skulle kunna gälla. Samt utdrag från alla större svenska banker som intygar att du inte har konton hos dem.
Sedan går de igenom kontoutdrag för månaden innan och ser om du inte handlat tillräckligt med mat. Har du inte det så skulle kunna bero på att du fått kontanter av närstående som du handlat mat för. Kan leda till avslag. Om du har en bil värd ett par tusenlappar så måste du sälja den, även om det är ditt hem. Där du sover varje natt.
Personer lever i konstant stress för att varje månad få avslag och inte kunna betala hyra. Många väljer att inte ansöka om försörjningsstöd och istället hanka sig fram med att sova på någon soffa och få mat av kyrkan osv. Just personer som är svårt sjuka under lång tid och inte har rätt till sjukpenning/sjukersättning har aldrig en chans att spara en endaste krona. Och skulle de göra det så får de mindre pengar nästa månad. De kan inte heller söka pengar från fonder (då menar jag hjälpfonder.) Då den minsta slant in på kontot ger lägre försörjningsstöd nästa månad.
Om du får akut behov av tandvård måste du först komma in med de lägsta kostnadsförslaget. Även om det är från folktandvården kan de ge avslag med motiveringen att det nog kan finnas någon tandläkare som kan göra det billigare. Utan att hänvisa till vilken tandläkare.
Sådan ser ”lyxen” ut för de som lever ”gott” på försörjningsstöd. Och kan för vissa personer se ut så i decennier då det har blivit så oerhört svårt att få sjukersättning.
Man pratar ju om att leva på existensminimum när man har löneutmätningen. Då ska man vara medveten att normen för försörjningsstöd är betydligt lägre än existensminimum.
Att vara riktigt fattig och sjuk i Sverige i dag är enormt tufft. Med få ekonomiska ljusglimtar.
Det är en fin tanke, tyvärr är inte verkligheten så.
Det här är inte antingen eller.
Det finns en stor grupp där det faktiskt bara handlar om att skärpa sig.
Det finns också en stor grupp där det inte bara handlar om att skärpa sig.
Hur stora grupperna är i förhållande till varandra är nog ingen som vet.
Som industriarbetare med en lön runt medelnivån märker jag ofta att mina kollegor spenderar sina pengar på lyxkonsumtion, dyra resor och nya, dyra leasingbilar. Själv sparar jag 40-50 % av min inkomst, trots att vi har samma lön och boendekostnader. Samtidigt har jag full förståelse för de som är sjukskrivna eller ensamstående föräldrar, som kan ha andra ekonomiska förutsättningar.