Om man har ett stort kapital kan man ta del av economies of scale i det lilla: Man kan köpa det där toapappret i bulk, man kan ta bilen till lågprisbutiken i utkanten av stan, man får ta del av mängdrabatter.
Är man fattig däremot:
Går något sönder hemma? Då har man bara råd med den billigaste ersättaren, som i sin tur snart går sönder. Kanske måste man betala på avbetalning; otur om man åker på räntan.
Man har inte råd med gymkort. Kanske har man inte ork eller möjlighet? Man kanske är sjuk och hade behövt speciell hjälp att träna. Har man inte råd med bra mat också, så är det lätt att bli sjuk. Arbetar man så blir det en karensdag där och en där, och så har man ännu mindre att röra sig på.
Kanske helt omöjligt för oss som lever i stabila ekonomiska situationer att sätta oss i den situationen att sms-lån framstår vettigt.
Själv har jag snabbt tillgängligt en lördagnatt upp till kanske 100k. Som en extra buffert. Så är det nog för många på RT. Kniper det trollar man fram 100k ur hatten.
Det är liksom förbi fantasier för den som prioriterar bort medicin. Helt ofattbart långt emellan i mental situation.
Jag tycker inte skillnaderna är så stora. Siffrorna är för ensamstående.
Utmätning: Får behålla 6090kr + boendekostnad + arbetsresor. Sen kan man få behålla extra för mediciner etc. om man har sådant regelbundet.
Försörjningsstöd: Får 5030kr utöver kostnad för boende, medicin, läkarbesök, tandläkare, el, försäkringar inkl. a-kassa och fackavgift. Sen kan man få extra för umgänge med barn, ickejobb-resor, enklare möbler/inredning etc.
Så man har ~1000kr mer i fickan med utmätning men måste täcka försäkringar, el, ickejobb-resor, tandläkare och möbler/inredning med dessa. Så jag skulle säga att det är hugget som stucket.
Ett stort problem med försörjningsstödet är att handläggarna gör skillnad på folk. Om du som ”normal Svensson” som tidigare arbetat etc hamnar i trubbel går de igenom din ansökan med lupp och gör allt i sin makt för att avslå din ansökan. Är det någon familj som gått på försörjningsstöd i generationer är det en mer låt-gå-attityd.
Källa: Personer som arbetat med försörjningsstöd i flera olika kommuner.
Rimligtvis borde det vara tvärtom, att man ser mer mellan fingrarna när de gäller tillfälliga behov så att folk kan fokusera på att komma på fötter igen istället för att sälja sin bostadsrätt eller bil, samtidigt som man ökar temperaturen för långtidsklienterna.
Vad är alternativet? Det finns ingen som kommer rädda en, man måste i slutändan göra jobbet och söka kunskap själv för att fylla luckorna. Om man aldrig lärde sig borsta tänderna kommer man få karies likförbannat om man inte skärper sig oavsett vad det berodde på.
För många av de jag träffar upplevs 1000 kr/månad som en stor skillnad faktiskt. Och du måste ligga ute med pengar för ex medicin osv till månaden efter. Och komma ihåg att spara dessa kvitton och skicka in dem. Lätt om man är sjuk att det missas. Men visst 1000 kronor är inte en jättestor summa. Men det administrativa arbetet är större vid försörjningsstöd. Vilket är svårt för många svårt sjuka. Du har inte rätt till sl-biljetter om du inte söker jobb. Och osäkerheten inför nästa månad, om du ska få någon inkomst är större.
Det stämmer på så sätt att om du ansöker för första gången så går det igenom allt med lupp. Min erfarenhet är att det gäller alla som söker. Och har du haft försörjningsstöd länge så måste du inte komma in med allt varje månad. Men det är ju den gruppen som drabbas hårdast i det långa loppet. De som gått på försörjningsstöd länge. Och inte har möjlighet att ta sig ur den situationen pga ex fysisk/psykisk sjukdom. De kan aldrig bygga upp ett sparkapital eller känna ekonomisk trygghet.
Jo, det här är en skyddad verkstad ifall du reflekterar över det hela lite.
Alla forum tenderar att etablera ett konsensus bland de som väljer att husera där - ifall man inte passar in, brukar de människorna söka sig någon annan stans.
En bra jämförelse är hemsidan lånforum.se , som är relativt lik denna hemsida fast på ett inverterat sätt - där är det mer “standard” att ha ett kaosfyllt liv med kronofogden efter sig etc.
Folk söker sig till det trygga, det som de känner igen. För framgångsrika människor så är valet självklart med RT, och för den andra sidan av myntet så finns tex Lånforum.
Med “skyddad verkstad” menar jag att du här pratar med folk som till 95-99% också är framgångsrika, vilket skapar en bubbla att du kanske tror att hela Sverige resonerar på det sättet (du anklagade ju mig för att vara ett troll, till exempel).
Även jag har sett på nära håll hur det är att leva på ekonomiskt bistånd. Det du beskriver är sånt som är helt normalt. Du som individ får ju bidrag från oss andra skattebetalare.
Jag kan upplevas att jag saknar empati, men det här är en missriktad välvilja. Man måste utreda VARFÖR en individ går på ekonomiskt bistånd istället för att arbeta. Alla som kan arbeta ska arbeta. Folk som bedöms för att vara för sjuka för att någonsin kunna ta ett arbete ska uppbära sjukpension.
Det är oerhört nedbrytande för självförtroendet och självkänslan när man inte kan försörja sig själv.
Tänkte inte ge mig in i den här diskussionen, men here we go..
Min upplevelse: om du är arbetsför, har disciplin, i en bra ålder och ”ensam” så har du oftast stora möjligheter att ta dig ur situationen du är i. Kom själv ut ur dåligt umgänge, dåliga vanor och stora skulder, på Hyfsat kort tid. Med ett låglöneyrke.
Att välja bort konsumtion, jobba röven av sig och prioritera rätt, så kan du gå från stora skulder till ett stort konto istället. Att jag dessutom var ensam, i en ny stad var helt avgörande för att den situationen skulle redas upp. Fokus blev på rätt sak och ett miljöombyte var nödvändigt. Det mesta kan man påverka själv.
Vad har jag då lärt mig från den tiden? Mest är det det här: Prioritera. Marginaler. Disciplin.
I många fall upplever jag att individer underskattar sin egen förmåga att lösa situationen och ger upp, för det är komplext att reda ut.
Andra synen att se på det: sjukskrivna, sjukpensionärer, ensamstående föräldrar kan påverka sin situation mindre och skulle behöva mer stöd från närstående och samhället. Det finns ett skyddsnät ja, men jag vet inte hur det fungerar, för jag har aldrig nyttjat det själv.
Men de kan inte påverka sin inkomst som jag gjorde.
Jag har själv varit en av dom i alla fall till 28-30. Haft oturen att bli ofta uppsagd. En månad efter jag köpte min bostad blev jag uppsagd.
Många år där man haft kanske max en tusenlapp över per månad. Värst var när det var problem med min a kassa pga försenat arbetsintyg i 6 månader. Hade 5 000 kvar när jag fick det retroaktivt.
Hade det gått till tex betalnings påminnelse hade man kanske då tagit ett sms lån.
Men det fans aldrig på tal om att ta lån för att resa mer. Eller ha mer råd att springa på krogen för 500 per gång. Det fick räcka med att jag bara hade tv med det billigaste från comhem.
Det är detta som många inte skärper sig med. De ska leva i lyx istället för att bara leva. Tar för givet att de snabbt kommer få jobb i ett övergöt yrke. Vet de som medvetet tog lån till resa när de blev uppsagda. Var medvetet arbetslös längre och trodde det var lätt och få jobb igen.
I dag bor han i en etta och har tejp på en gammal golf.
Såklart finns det de som tar sms lån i nöd. Men ännu fler som tar sms lån i dumhet.
Därför vi efter över 10 år fortfarande få nya avsnitt a lyxfällan
Jag har jobbat med försörjningsstöd/ekonomiskt bistånd och kan säga dig att det är många som faller mellan stolarna eftersom varken arbetsmarknaden eller sjukförsäkringen fungerar tillfredsställande. Tanken med försörjningsstöd är att det ska vara en tillfällig lösning, i praktiken valsar många runt i åratal. Många far dessutom rejält illa eftersom de inte har förmåga att faktiskt bli självförsörjande utan rätt stöd. Ett stöd de inte får eftersom ingen relevant myndighet (AMS, FK) klarar av sitt uppdrag. Det här handlar om politik och värderingar och är ett misslyckande.
Min poäng är att det inte blir 1000kr efter att man betalat försäkringar, el, inredning, tandläkare etc.
Här har vi ett annat bekymmer med nuvarande försörjningsstödet. Sjuka ska inte gå på försörjningsstöd (förutom möjligtvis medan deras ansökan om andra ersättningar maler på), de ska få sjukpenning eller sjukersättning och dessa ska ligga på rimliga nivåer. Jag vet att det inte ser ut så idag, men det är fortfarande en del av problemet.
Du har överlag helt rätt. Vill tillägga att vid sjukskriven osv kan man påverka sin situation genom sin bostad. Är såklart inte lika lätt i alla städer. Men är man själv och hittar en bra 2-3 för 3800-4300 i månaden så har man ett litet skydd mot kostnader om man skulle bli sjuk osv. Har man jobbat så får man i regel 12 000 efter skatt i sjukersättning.
The reason that the rich were so rich, Vimes reasoned, was because they managed to spend less money.
Take boots, for example. He earned thirty-eight dollars a month plus allowances. A really good pair of leather boots cost fifty dollars. But an affordable pair of boots, which were sort of OK for a season or two and then leaked like hell when the cardboard gave out, cost about ten dollars. Those were the kind of boots Vimes always bought, and wore until the soles were so thin that he could tell where he was in Ankh-Morpork on a foggy night by the feel of the cobbles.
But the thing was that good boots lasted for years and years. A man who could afford fifty dollars had a pair of boots that’d still be keeping his feet dry in ten years’ time, while the poor man who could only afford cheap boots would have spent a hundred dollars on boots in the same time and would still have wet feet.
Terry Pratchett, “Men at Arms”
Jag brukar komma tillbaka till den passagen ibland när jag läser vad välbeställda tycker folk som är fattiga borde göra. I början fanns det irritation och en känsla av överlägsenhet i mig när jag läste sånt. “Vad vet folk vars föräldrar bilat dem mellan tennismatcher och fotbollen och vars största livskriser bestått i av att de inte fått nya Playstation i julklapp eller inte fått följa med på klassresan till Val D’Isere”. Ja, jag vet, det var inte särskilt snällt, men jag har insett att det handlar om okunskap.
Så där, nu har jag skrivit ett inlägg som är omvänt om hur det brukar låta i sådana här trådar. Läs Pratchett ovan. Läs hela boken. Det är en klok karl, under alla gapskratt man får tilldelat sig.
Inte för att märka siffror, men det spelar ju stor roll i argumentationen: 3800-4300 för en tvåa eller trea känns overkligt i många delar av landet? När jag bodde i en skabbig studentetta på 25 kvm var min månadshyra runt 4500 kr och det var en av de billigaste man kunde få utan att bo i korridor…
Sen ja det kan man ju såklart lösa genom att flytta iväg från städerna. Men då kommer ju transportkostnader m.m., för att inte tala om att man kanske måste bo i stan för att kunna jobba. Inte så toppen att sänka sin månadskostnad om man måste säga upp sig eller betala dyr bensin för att komma till affär, vårdcentral m.m.
Jag är naturligtvis helt enig. Ville bara belysa att man faktiskt kan tala om en grupp lite generaliserande, om det underbyggs med data. Och igen, det är lite osmakligt i allmänhet och i synnerhet när man själv står på andra änden kan jag tycka.
Fast jag tycker inte det är så enkelt, tyvärr, att kvalitén / nyttan är linjär mot priset.
Bara för att billiga stövlar = dåliga stövlar betyder inte det att dyra stövlar = bra stövlar.
Ett annat exempel är att köpa stövlar till barn. Är det värt att försöka köpa ett par riktigt bra stövlar om de ändå växer ur dem på 2 säsonger?
Insikten för mig är att sweet spoten ur ett ekonomiskt perspektiv är “second hand first”. Dvs, kolla först om det finns något OK i 2a hand…
Jag gillar slutsatsen här, 2nd hand har mycket guldkorn!
Däremot undrar jag inte om kurvan är tydlig i början. 100 kr mot 500 kr är (troligen) stor skillnad, men 500 kr mot 5000 kr är nog inte jättestor skillnad. Lite diminishing returns.
Har man det riktigt knapert kanske de där kronorna i början är ett verkligt problem.