Vi brukar ibland diskutera vad rikedom är och när man känner sig rik etc. Här nedan kommer definitionen av fattigdom, är det något som förvånar er? Är det en lämplig definition eller något som saknas?
Så definieras fattigdom i direkta mått
Materiell och social fattigdom innebär att man saknar tillgång till en viss levnadsstandard. Enligt SCB befinner man sig i fattigdom om man inte har råd med fem eller fler av nedanstående utgifter. Har man inte råd med sju eller fler utgifter lever man enligt EU:s definition i allvarlig materiell och social fattigdom.
Kan betala oförutsedda utgifter på 14 000 kronor
Har råd med en veckas semester per år
Kan betala skulder inom utsatt tid: bostadslån, hyra, räkningar, avbetalningsköp
Har råd med en måltid med kött, kyckling, fisk eller motsvarande vegetariskt alternativ varannan dag
Har råd att hålla bostaden tillräckligt varm
Har råd med tillgång till bil
Har råd med tillgång till internet
Har råd att ersätta utslitna möbler
Har råd att ersätta utslitna kläder
Har minst två par skor (inklusive ett par allvädersskor)
Har råd att spendera en mindre summa på sig själv varje vecka
Har råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar
Har råd att träffa familj eller vänner för att fika eller äta middag minst en gång i månaden
De första tre punkterna kan tolkas lite olika beroende på omständigheter. Övriga låter rimliga. Finns ju iofs mycket annat man skulle kunna tänka borde finnas på listan, tex att man undviker att gå till tandläkaren eller hämta ut mediciner för att man inte har råd.
Det är ett tecken på hur rikt Europa är när det anses vara fattigdom när man inte har råd med bil. I andra delar av världen är fattigdom när man svälter.
Punkt 1 bör ju vara att man verkligen inte kan skaka fram dessa pengar på egen hand. Inte att de är låsta på fasträntekonto eller investerade i en fond etc.
Sen är väl summan av många problem som bildar fattigdomen, 5 st ur listan ur svenskt perspektiv och 7 från europeiskt perspektiv.
Bra reflektion. Vi har väl höjt standarden så pass att även annat anses vara minimikrav.
Läste många år sedan att familjer i nöd som går bidrag anses ha rätt till att ha en TV. Visar samma sak, att vi har höjt nivån av vad ett anständigt liv ska vara.
Jag tänker att man kan ha perioder i sitt liv, tex när man är student, där man inte klarar 1, 2 och 3. Men att det mer är undantag och att det inte nödvändigtvis innebär att man upplever sig som fattig.
Man har ex inte råd med gymnastikskor till barnen för gymnastiken i skolan, sånt får vänta- barnet springer barfota inomhus.
Man får hålla barnen hemma från friluftsdagar, eftersom man har inte råd med den “utrustning” som förväntas att barnet ska ha.
Man har inte riktigt råd med julklappar/födelsedagspresenter, utan ger sånt som de skulle behövt köpa ändå (ex strumpor underkläder mm). Inte så att barnen inte blir glada eller tacksamma, men de förstår varför.
Förr kostade ju ex glasögon och mediciner för barn, sånt vet jag att det fanns föräldrar som hade ångest över hur det skulle kunna vaskas fram pengar till.
Barn får avstå från att ex lägga pengar till “klasskassan”.
Kan nog komma på fler saker, men tror det hade varit bra om SCB hade lagt till lite saker som ses ur ett barns perspektiv, även om det säkert går att få det att passa in i de vuxnas lista. Visst är det illa när en vuxen får avstå från regelbundna fritidsaktiviteter, men jag tycker det är snäppet värre när barn drabbas i skolan av dito tex. Jag vet att det sägs att det ska inte kosta för barn att gå i skola, men verkligheten var annorlunda iaf när jag gick i skolan.
Tänker att vissa saker kanske anses vara underförstått? Annars blir listan extremt lång samt att man kanske inte nöjer sig med att ticka av fem punkter utan helt plötsligt ska ticka av tio punkter? Och en del punkter gäller inte alls om du inte har barn till exempel.
Ska man blanda sig in i vad en förälder spenderar pengar på om de till exempel inte har råd med mat till barnen slutet av månaden?
Vet ett fall, en ensamstående kvinna med barn, som brukar klaga på att hon inte får ihop till en matkasse veckan innan lönen kommer. Men till saker hör att hon röker och under månaden inte anser det vara något konstigt att hon kan gå till puben minst en gång i veckan och svepa några öl. Pengarna hon lägger på öl och det hon lägger på rökning täcker mer än väl 1-2 matkassar …. Ska man moralisera över sådant eller kan en sådan person kunna klassas som fattig om hon tickar av mer än fem punkter?
Jo, det är ju visserligen sant (det är underförstått). Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med mina funderingar riktigt. Men vet att jag haft diskussioner med andra som tyckt att vissa saker ur den där listan inte kan räknas som fattigdom- förrän man tar upp barnexemplen. Och då blir det ett “det är klart att det är fattigdom när barn drabbas så”. Men de tänker inte riktigt att det är konsekvensen som blir om inte heller föräldern har råd.
Jag är på gränsen, men om jag valde bort mitt långsiktiga sparande så skulle jag ha lite bättre marginaler.
Men väljer bort frisören, utemiddagar och utefika blir 2-3 ggr per år, kör inrikes semester med boende hos släkt, har inget bredband längre, ingen bil, inga barn, inga husdjur, får köpa medicin på Klarna ibland, får nalla av bufferten för mat ibland, undviker att köpa skor, då det är en stor kostnad med inlägg och specialskor, köper ibland kläder, men då på rea eller loppis.
Men som sagt, det är delvis ett val. Vill kunna behålla dagens standard även som pensionär, då flera poster lär kosta mer än idag. Så tuffar på så gott det går.
Har haft flera släktingar som levde som fattigpensionärer, så vill ta hand om mitt äldre jag lite bättre än de kunde.
Borde väl rimligen innefatta mobiltelefon och internet idag t ex?
Svårt att kontakta 1177 utan mobilt bankid och utan internet, inget mobilt bankid.
Omvärlden förändras, det viktiga är väl att börja skala av sånt där förlegat som inte längre är relevant så att det inte bara blir mer och mer men av sånt som kanske inte behövs.
Du har alldeles rätt i det, det finns föräldrar som prioriterar fel. Där det mest är barnet som blir drabbat, och lever i fattigdom trots att det inte hade behövt vara riktigt lika illa. Det där är något jag länge bråkat med mig själv om-”vad gör man i dessa fall”? Föräldrar prioriterar fel, men det drabbar barnen som blir fattiga. Vissa säger tex “men det är bara att låta socialen ta hand om barnen, och man borde orosanmäla oftare”. Men det är inte så lätt. Föräldrar med någon form av missbruk tex, kan vara oerhört skickliga på att dölja det.
Det är en väldigt intressant fråga- hur gör vi det bra för dessa barn som drabbas? Det hjälper inte att ge de mer pengar, men någon form av riktat stöd behövs ju ändå till barnet.
Internet finns med i listan redan. BankID finns inte med då det inte är en internationell standard gissar jag. Men mobilen i sig bör vara med, en smartphone för att vara tydlig.
Det går att ringa 1177 utan det, men du får ju ingen personlig hjälp om du inte kan identifiera dig. Lite rådgivning är väl allt du kan få. BankID på kort hjälper inte heller för då måste du ha tillgång till dator.
Så ja, mobil eller i värsta fall en dator är något som är ett krav för att kunna leva i vårt samhälle.
Jag var för liten för att ha känt av det, men min mor brukade berätta om mina första år som barn där vi inte hade pengar till mat. Mamma fick låna av bekanta för att köpa mat. Så lite förståelse har jag även om jag inte därefter växt upp i fattigdom.
Nja, vet inte om det hade hjälpt- många är ju “helgmissbrukare” tex- de hade bara lagt pengar på hög tills helgen. Hade det varit bidrag de levde på så hade man ju kunnat “öronmärka” pengarna till vissa kategorier- likt foodstamps i USA. Men jag kan nog tycka det blir lite av ett övergrepp mot integriteten och drabbar de som sköter sig. Det måste vara en hemsk känsla att betala med kuponger till en kassör och outa sin situation, om man inte vill vara öppen med det. Så jag tycker inte det känns rätt att man gör det heller, bara för att komma åt de som inte sköter sig. Så jag vet inte jag… Men det är en fråga som jag funderat på i många många år “hur gör man?”.
För många såna här familjer är det dessutom ofta en familjehemlighet. Barnen blir indragna och manipulerade av familjen att hålla tyst om situationen, utan att barnen riktigt förstår. Det är därför det är så svårt att se de här barnen dessutom.
Där är väl i så fall stödet till hjälp. Det kanske skulle finnas ett mellanting mellan omyndigförklarad och myndig så att man tex kunde få lite samhällsstöd. Jag träffade tex en ung person som hade vissa svårigheter. Hen hade som exempel åkt tåg utan biljett, åkt fast och fått böter, inte betalat böterna, hamnat hos kronofogden. Min bestämda känsla var att hen var uppväxt utan att få tillräcklig samhällskompetens. En sån person skulle ju behöva en “vuxen” som kan förklara hur samhället fungerar och hur man navigerar i det, nästan som att skolas in hur man lägger upp ett fungerande liv.