Michael Green skrev nyligen en kontroversiell artikel om fattigdomsgränsen i USA snarare borde ligga runt $130.000-150.000 i USA, för ett 2-barnhushåll. Varför det måttet? Green menar att det är orimligt att kalla familjer icke-fattiga om de inte klarar grundläggande moderna levnadskrav. Vidare menade han att ett 2-barnhushåll är ett mer representativt mått än singelhushåll.
Om man tar Greens resonemang och anpassar till Stockholmsområdet, så borde fattigdomsgränsen landa på 42.000-56.000kr/månad (disponibel inkomst).
Principen är att fattigdom inte ska mätas efter existentiella behov, utan efter ett normalt liv.
Nedan är ett exempel på ett normalt liv i Stockholm:
Statistiska centralbyrån’s närmaste fattigdoms-definition för ett 2-barnhushåll definieras låg inkomststandard; en disponibel inkomst på 26 600kr. Ett nationellt anpassat mått.
Frågan om fattigdomsgränsen skulle höjas enligt ovan, skulle kunna leda till bred kognitiv dissonans; ”jag arbetar men räknas ändå som fattig”. Det positiva är att det kan leda till en större diskussion - vad är en acceptabel levnadsstandard?
Varför då? Vad ska denna förskjutning tillföra/synliggöra? Vad ska man i så fall kalla den grupp som inte är i närheten av att få ihop till streamingtjänster, bil, leksaker, mm, utan kämpar för att få ihop till mat i slutet av månaden?
Som vanligt när man mäter och kategoriserar något bör man ställa sig frågan vad man ska ha det till. Annars blir det tämligen meningslöst. Med ovanstående definition kommer fattigdomsnivån vara väldigt geografiskt kopplad då Stockholm sannolikt skiljer sig från en mindre ort på landsbygden.
För att ta mig själv som exempel, ett hushåll med två vuxna och tre barn, villa strax utanför Stockholm. Våra kostnader är cirka hälften av exemplet. Vi lever ett högst normalt liv. Skulle vi vara närmast ultra-fattiga med en sådan definition, bara för att vi har en mer kontrollerad ekonomi (trots att vi ligger på nivå 4 i rikedomstrappan). Vi har ju sett i andra trådar här på forumet att folks kostnader för ett “normalt liv” skiljer sig drastiskt. Jag tycker till och med att konsumentverkets standardmodeller ofta ligger högt i förhållande till oss.
Alltså, han sade inte att fattigdomsgränsen borde ligga där. Det var en lek med siffror för att visa att uträkningar som fungerade för 70 år sedan har en annan betydelse idag.
EDIT: ändrade min text för att låta mindre som ett arsle.
Ser inte någon anledning stt ändra definitionen för fattigdomsgrän. Visst kan drt vara bra i ett samhälle att ha en ide om vilken nivå man vill kunna lyfta medborgarna levnadsstandard till, men man bör samtidigt ha en nivå på vart man thcker är en rimlig nivå man stödjer/ger bidrag och när man mer vill ge förutdättningar att få det än bättre fast utan bidrag.
I Sverige börjar den statliga skatten på inkomst nära TS intervall, så ja det är väl över den nivån man i vårt system ser att det är skäligt att bidra mer i form av skatt. Därmed inte sagt att alla skall med bidrag lyftas till den nivån.
Det som var extremt intressant i artikeln av Green var diskussionen om det stora genomslaget av behovsprövade subventioner. Och det han säger är att man kommer igenom på andra sidan av dem först rätt sent.
I Sverige är ju situationen väldigt annorlunda, eftersom rätt få subventioner som betyder något är behovsprövade. Det stora undantaget på detta är väl att personer med stora förmögenheter kan få betala ordentligt mycket för sitt boende som gammal, om man förlorar förmågan att kunna bo kvar hemma. Men det visar ju också på att folk rätt högt upp på den ekonomiska skalan även i Sverige i grunden är beroende av det allmänna för sin ekonomiska situation.
Känns märkligt att koppla fattigdomsgräns till vad som skulle kunna anses som “normal levnadsstandard”, när det som är normalt på samhällsnivå är att vi lever över våra tillgångar.
Det är en otroligt intressant artikel och jag gillar din lista. Men det är ju inte en lista över fattigdomsgränsen utan en gräns för en form av svensk medelklass där man kan köpa allt det som anses självklart för de hyfsat bemedlade.
Vi är en tvåbarnsfamilj, så jag känner mig hemma med just den här jämförelsen. Mitt ena barn går i skolan med personer från några av Sveriges mest utsatta områden och det är många föräldrar där som i slutet av månaden har problem med utgifter på 100 SEK (man lär sig mycket av att lyssna på sina barn).
Vi bor i Stockholms län, men precis vid en av gränserna och vi har gått ifrån utgifter på runt 15k / månad när barnen var små (på annan ort, för all del) till att nu ligga mitt ditt spann på 42k till 56k. Efter att vi kom upp i en förmögenhet på över 40 miljoner har vi verkligen ökat våra utgifter, till nästan oanständiga nivåer, tycker vi. Att ändå blir så pass lågt beror på lägre boendekostnader än din kalkyl, det är helt klart dyrare att bo i Stockholm. Sen räknar du in sparande här, vilket ju inte jag gör. Lägger jag till sparande hamnar vi ju betydligt högre. Och har man bara sparande på 2k i månaden så upplever man ju såklart en annan ekonomisk stress än vad t.ex. jag gör.
En sak den här debatten visar, vilket Green inte poängterar, är hur mycket bättre vi har fått det, eftersom vi ens kan snudda vid tanken att folk som i princip lever lyxliv skulle kunna räknas som fattiga.
Genom att ”ifrågasätta” vår självbild tycker jag att Michael Green framgångsrikt adresserar det ständigt ökande levnadskostnaderna som ett verkligt samhällsproblem.
En betydande del av befolkningen lever förmodligen knapert, men med självbilden att vi aldrig haft det bättre än nu. Det blir heller ingen samhällsdebatt.
Jag tror visserligen att Greens agenda mer är att folk som tjänar under 140k dollar i månaden är misslyckade och lite dumma i huvudet och behöver få veta det. Men det hindrar inte att hans text är intressant.
När jag ansökte om merkostnadsersättning, så liknar listan ovan den standardlista som alla svenska medborgare förväntas lägga på olika kategorier.
Vilket på många sätt är tragiskt skrattretande, då låginkomsttagare ofta varken har råd med bil, busskort, nya skor, medicin, vård och andra rätt självklara utgifter.
Vilket resulterar i att de allra flesta inte får det ekonomiska stöd som merkostnadsersättningen är tänkt att täcka. För att en snittsvensk lägger väldigt stora summor på vardagskostnader.
Tycker det är fullt rimligt att utgå från standardiserade listor, men de bör utgå från vilken inkomstgrupp ansökaren är i.
Så visst kan listor och ändrade synsätt vara viktigt, men det är tyvärr inte rätt instanser som ens tänker i nya banor, mer än kanske tvärtom, då trenden är att fortsätt minska stöd till de med störst behov idag.
Intressant. Jag har länge haft åsikten att det har blivit normen i vårt samhälle att alla anser sig ha rätt till bidrag från den offentliga sektorn – oavsett om de faktiskt har råd att betala kostnaderna själva.
Normalbeloppet för 2025 var 6.186 kr + boendekostnad för en ensamstående vuxen. Normalbelopp + boendekostnad = förbehållsbelopp (det man i dagligt tal kallar existensminimum).
Det är möjligt.
Men de flesta funktionshindrade med dyra kostnader för vård, medicin, assistans och hjälpmedel nekas idag. Detta är oftast samma grupp som lever på existensminimum, därav att stödet infördes.
Men ”listorna” gör att många med stora behov nekas det stöd som är tanken att de har rätt till.
Och om alla de som har råd inte ansöker om subventioner för allt bara för att det är deras rättighet, då skulle det finnas mer pengar till de som verkligen inte har råd.
