Jag försöker förstå, men förstår inte hur dessa listor leder till att man inte får tillräckligt stöd. Jag tror att du har rätt i sak om stöden (för du kan uppenbarligen det här bättre än jag), men jag förstår inte logiken. Om dessa listor existerar och används borde de väl leda till att fler får rätt stöd?
Nja. Det är inte så det fungerar. Med dagens regelverk så spelar det ingen roll om fem eller fem miljoner ansöker.
Men det är lite OT. Finns andra trådar på ämnet merkostnadsersättning och försäkringskassan.
Men ”listor” kan slå fel och Sveriges definition av existensminimum är rimligt enligt mig.
Att försöka jämföra USAs förhållanden för sina medborgare med Sveriges, är helt knasigt. Nästan inga av välfärdssystemen liknar varandra. Så även om Sveriges system ibland är knasiga och konstigt utformade. Så är de rena drömmen jämfört med i USA.
Det har jag svårt att föreställa mig, särskilt om nästan hälften av alla svenskar plötsligt skulle bli funktionshindrade.
Fast jag jämförde inte USA med Sverige i något avseende. Jag utgick från ett resonemang, där golvet för fattigdom sätts till en kostnadsnivå som motsvarar en normal livsstil för ett 2-barnhushåll. Siffrorna är inte det viktiga här, utan principen att vi lever fattigt när vi inte klarar den kostnadsnivån. Varför? För att ifrågasätta årliga ökande levnadskostnader.
Om man istället har en väldigt låg fattigdomsgräns, riskerar vi att inte se den ekonomiska press som många (i det här exemplet 2-barnhushåll) står inför. Men det är klart, majoriteten av hushållen i Stockholm är ju singelhushåll.
Då tycker vi olika. Det är helt ok.
Vårt hushålls totala inkomst skulle vara “fattig” enligt denna definition (av kostnadsnivå), men jag känner mig inte fattig, vi kan betala alla utgifter som vi önsker ha – och vi kan betala dem kontant (utan att ta lån).
Enligt min mening bör en fattigdomsgräns sättas efter vad människor behöver för att få mat, bo varmt, vara klädda, friska och informerade. Vill man ha mer än så måste man tjäna pengarna själv.
Det kan vara bra att hålla isär “absolut fattigdom” och “relativ fattigdom”. Skillnaden förklaras bra på Wikipedia tycker jag.
Jo, men även om den ekonomiska ”pressen” är lägre här än i USA, så har vi i sverige fortfarande en trend med ökade levnadskostnader.
Det är provocerande att tala om fattigdomsgräns när hushåll måste göra avkall på sin årliga semester, eller undvika helt att äta ute.
Men vad händer om kostnaderna/avgifter/hyror fortsätter upp kommande år i samma takt som de gjort de senaste 4-5 åren?
Om man med normalt liv menar genomsnittilig standard blir det väldigt märkligt att kalla allt under genomsnittet för fattigt. Det blir också helt rubbat om det ska va per land eller region inom ett land om man ska jämföra internationellt. För hur mäter man fattigdomsnivån i ett land om den styrs av landets genomsnitt. Är andelen fattiga samma i Uganda och Monaco, bara att fattig innebär helt olika normal levnadsstandard? I länder där normal levnadsstandard är en portion gröt om dagen är bara de som har mindre än så fattiga. Och de som lyckas få ihop 2 är rika.
Begreppet fattigdomsgräns finns ju för att vi ska kunna mäta och sätta in resurser där de verkligen behövs. Inte för att folk som har det ganska bra ska få kalla sig fattiga för att andra i deras närområde har det ännu bättre.
Håller med, därför jag skrev att listan känns knasig.
Edit
Och om hyrorna fortsätter upp i samma takt som senaste åren, så blir fler trångbodda eller hemlösa.
Vilken bullshit!
Han som skriver artikeln har uppenbarligen aldrig varken varit fattig eller sett fattigdom på nära håll.
Ja globalt sett varierar levnadsstandarden enormt, och “fattig” betyder inte samma sak i Uganda som i Monaco.
Men 40-50.000 kronor i levnadskostnader för ett 2-barnhushåll handlar inte om lyx i Stockholm. Det var en beräkning på vad det kostar att ha ett boende, mat, rimliga barnkostnader, transporter och buffert.
Det handlar inte heller om att kalla folk för ”fattiga”.
Frågan blir om ett hushåll har resurser att klara att leva ett stabilt liv. Om svaret är nej - så borde det åtminstone kännas fattigt.
Kanske begreppet fattig inte är så välvalt, men tycker ändå att det är värdefullt med ett begrepp som synliggöra t ex barn som aldrig kan följa med när kompisarna går på pizzeria, eller pensionärer som aldrig har råd att åka och besöka sina barnbarn. Nej, de varken hungrar eller fryser, men det är nog ganska psykiskt påfrestande levnadsvillkor i vårt samhälle. Kan vara bra att också sånt synliggörs för att vi ska kunna diskutera om det är så vi vill att grundskyddet i samhället ska se ut.
Det finns, kallas existensminimum.
Jag tycker mest att det verkar dumt att försöka hitta en absolut gräns för vad som i grunden är ett relativt begrepp.
Fattigdom är olika i delar av världen.. Exemplet i början av tråden är ingen fattigdoms gräns..
Jag tycker gränsen går där man har bostad, kläder å ha på sig å mat i magen..
Jag antar att det är en fråga om prioriteringar. När jag var barn hade vi inte råd med något annat än att bjuda hem kompisar på käk, vilket definitivt var billigast och en succé.
Min poäng är att även människor som ligger över existensminimum kan ha det besvärligt. Särskilt om man inte har möjlighet att påverka inkomsten.
Finns troligen bapiljoner olika definitioner av fattigdom. Men en mätbar definition och som finns gemensamt bestämd i just Sverige är existensminimum.
Sen är jag höginkomsttagare om man jämför med en låginkomsttagare i ett U-land och likaväl är jag pank om man jämför med en miljardär.
Att jämföra med sin närmsta omvärld är nog rimligt. Sen är en person med 20k i nettoinkomst i en storstad fattigare ekonomiskt än någon som bor på en mindre ort med lägre boendekostnader. Men blir svårt att definiera även där, då lokal service, resekostnader osv kan skilja enormt mellan orter.
Så till någon briljant person kommer på en bättre idé än att utgå från existensminimum, så lär Sverige fortsätta använda det ramverket.
Rätt provocerande att titulera det där “Fattigdomsgränsen” tycker jag.