Fortsätter diskussionen från #277 - Sanningen om jakten på den bättre investeringen och myten om den rike investeraren | Investeringstrappan. Jag tycker det här är en superspännande ansats. Vad tänker du om den?
Jag gillar enkelheten. Samtidigt så upplever jag den trubbig då 99 % av alla kommer hamna i “fattig”. Hur skulle nivåerna kunna se ut där?
Om man tar medianlönen och drar bort inkomstskatt, schablonbekskattningen på ISK med 1%, 0,2% förvaltningsavgift och 10% av nettolönen som tidigare gått till sparande så behöver man nästan precis 10 miljoner i investerat kapital enligt 4%-regeln om jag inte räknat helt tokigt. Om man kan få medianlönen minus sparande (som man ändå inte behöver längre) så tycker åtminstone jag att man kan räknas som rik.
Jag har kanske missat nåt viktigt i debatten men varför ska man mäta rikedom? Är inte målet med ekonomi och pengar att man ska kunna leva ett bra liv? Eller är det en tävling?
Kan ju vara roligt att ha något konkret mål att sikta på, har i många fall en positiv effekt på uthålligheten. Oavsett om det är att kunna leva på kapitalet eller köpa en fullsize guldtacka.
Absolut, men det målet är väl högst personligt och inte relaterat till hur rika eller fattiga andra är, tänker jag.
Det är inte trubbigt för att det stämmer väl, att 99 % av oss är fattiga? Sen att vi kan leva loppan om vi åker till vissa andra länder har ju mindre betydelse. Fattiga är vi ändå.
Om syftet med denna definition är att kunna leva på avkastning undrar jag hur pensionstillgångar skall beaktas i detta sammanhang.
Nu har jag i för sig inte lyssnat på avsnittet än, men med avkastning menar han väl inte just 4 % regeln här väl, alltså avkastning minus inflation? För räknar man med 7 % avkastning så behöver man 4,3 mkr för avkastningen ska bli 25 tkr/månad. Men kanske missförstår hur han menade som exempel i sin bok.
Följande citat gör sig påmint:
“Detta är ingen tävling, men någon kommer att komma först, och någon kommer få göra burpees efteråt.”
Burpees är aldrig ett straff !
Du och jag blev precis kompisar.
Varför uppfinna hjulet igen tänker jag? Det finns ändå vedertagen redovisning och balansräkningar idag att utgå från.
Har du ett negativt eget kapital är du fattig. (Totala skulder överstiger totala tillgångar).
Har du ett lågt eget kapital är du beroende av dina löpande löneinkomster, och en förhållandevis låg ekonomisk frihet. (Dvs. lite högre tillgångar än skulder, men främst fokus på resultaträkningen löpande)
Har du flera årsinkomster mer i tillgångar än skulder anser nog genomsnittet att du är “rik”, och du har ganska stor ekonomisk frihet. Här kan man kanske göra skillnad i redovisningen mellan “materiella anläggningstillgångar” som visserligen kan säljas (bostad, till viss del bil och båt), men normalt medför underhåll eller värdeminskning, och placeringar. Kanske hämta direkt från redovisningen igen, och mäta kassalikviditet?
Har du så pass stora tillgångar att du kan leva på avkastningen är du ekonomisk fri.
Lite funderingar lite i linje med tidigare diskussioner kring “hur många års löneinkomster har du sparat” för att jämföra, kombinerat med ett balansräkningstänk?
Neg EK = fattig
Mindre än en årsutgifter i eget kapital samt i likvida tillgångar = beroende av löpande inkomster
1-24 årsutgifter = gradvis bättre ekonomisk frihet, “bra ställt”
Mer än 25 årsutgifter = helt ekonomisk fri, “rik” (dvs. kan leva på 4% avkastning på kapitalet)
En lite mer granulär skala hade ju varit motiverande. Enligt den skalan är man ju ”fattig” i evighet innan man blir förmögen.
Som svar på Annas tankar ovan så gör liknande i min balansräkning. Särskiljer där på ”eget kapital” och ”likvida tillgångar” (dvs pengar som är lätt åtkomliga, tex på isk eller sparkonton). Blir lite snett att bara titta på eget kapital och känna sig förmögen då min bostad inte avkastar något. Visst går den att sälja, men inte aktuellt för mig att flytta billigare. Bilen undantar jag där likaså. Visst går den att sälja men är beroende av bil i jobbet och kan inte sälja utan att köpa en ny (visst kan man byta ner sig men i sammanhanget är det ett avrundningsfel).
Du fick lite hjälp ovan. Du behöver inte tacka. 
99% av alla är fattiga. Vi behöver inte drapera det i socker för att vuxna läsare ska kunna smälta det väl? Fast av reaktionerna att döma så är jante stark även här.
Så länge vi inte löst det långsiktiga problem med en långsiktig lösning är vi per definition fattiga så snart vi slutar gå till jobbet. Rädslan styr oss. Visst är måttet trubbigt, förmögen är ju en väldigt snäv period av ens liv om man inte väljer att faktiskt sluta investera när man når dit. Det är antagligen vanligt att man går vidare från förmögen till att bli rik. Det kanske går att nyansera förmögenhetsdelen? Tycker det vore klart intressantare att diskutera hur livet som förmögen ser ut och vilka utmaningar man ställs inför, än att prata grader av fattigdom. Men klart att vi kan prata om nivåer av fattigdom om den frågan är intressantare än förmögenhet och rikedom.
Nivå 1 - Du har inget att erbjuda arbetsmarknaden som inte många andra också redan har. Du kan erbjuda din tid. Dina chanser till karriär är att vara en flitig och omtyckt arbetare. Arbetsgivaren skulle kunna se potential i dig och låta dig klättra i organisationen. För de flesta ändå ingen väg framåt. Väldigt liten grad av svängrum i livet men du kanske kan spara något om du inte konsumerar bort hela lönen. Det sparade går till en “buffert”, som i själva verket innebär att du iaf inte köper dina resor på kredit. Ditt nätverk är förmodligen begränsat till vänner och närmsta arbetskamraters krets.
Nivå 2 - Du har viss utbildning och kan erbjuda marknaden specialistkunskaper. Vård, utbildning, elektriker, maskin-/fordonsförare, revisor, IT, m.m. Den här nivån är väldigt bred. Det mesta hänger på hur bra individen är på att sälja sig själv och ta för sig av det som den stora massan inte klarar av. Ersättningsnivåerna kan bli höga, det kan vara lätt att byta jobb då det troligen råden brist på din kompetens i marknaden. Det kan till och med vara en bra idé att starta eget här och ta bort mellanhänderna om man gjort sig ett namn och klarar av att sälja sig själv. Eftersom den här nivån är så bred så finns det t.ex. ensamhushåll eller DINKS med stora resurser att investera för att skaffa sig passiva inkomster. Men de allra flesta väljer nog ändå att öka sina utgifter för att känna att de klarat något. Nått en viss nivå. Så utfallen skiljer givetvis och när man testat att leka rik finns det även de som är nöjda så och väljer att titta på det långa spelet. Möjligheterna är ändå starka på den här nivån. Nätverket kan vara väldigt brett och starkt. Många saker man kan få hjälp med eller fixa ett bra pris på via sitt nätverk, om man lagt ned tid på att bygga det.
Nivå 3 - Här är alla de som är mest eftertraktade och tjänar bra, men som ännu inte insett att det går att vinna spelet eller bara inte är riktigt färdiga ännu. Det går ingen nöd på dem och de har det riktigt bra. Kassaflödet från förvärvsarbetet är så pass starkt att det blir pengar över utan ansträngning och man lever ett flått liv.
Jag skojar bara, känns meningslöst att gradera fattigdom! Vi har alla olika förutsättningar, men det viktiga är insikterna och en analys av var man är i livet och vad som är viktigt för en. Jag har redan haft sportbilar och motorcyklar. Jag har fina musikinstrument och tre mountain bikes för olika ändamål. De har ändå definierat mig och gett mig erfarenhet som gör mig attraktivare idag. Jag hade istället kunna vara mycket längre på min resa till finansiell intelligens och rikedom, hade jag känt till den tidigare. Visst får man insikter på egen hand också, men den stora nyttan här är det kollektiva medvetandet och svärmens samlade kunskap man kan ta del av för att bli rikare. Det gäller bara att lyssna på rätt individer och inte låta sig bedövas av allt buzz. Så strunt i grader av fattigdom, låt historiker sköta graderingen av den.
Tycker också att det blivit förmycket diskussion om forumen i podden. Gör gärna ett avsnitt om något intressant ämne igen för omväxlings skull. Att diskutera en hel podd om vad forumet tyckte om det förra avsnittet känns som “slut på idéer”.
Kör på!
Att “jag är fattig” ska inbegripa både “avkastningen motsvarar 80% av utgifterna” och “avkastningen motsvarar -20% av utgifterna” låter som att man offrar väldigt mycket precision för att spara rätt få ord.
Tycker eget kapital eventuellt uppdelat på fritt och bundet där t.ex. bundet kan vara i en bostad och fritt är finansiellt sparande. Kan även delas upp efter ålder för att jämföra. Kanske går att dela in i percentiler och intervall eller medel/mediansummor.
Ett annat sätt att se på personlig rikedom är personligt tänker jag att det behöver ställas i relation till ens egna förutsättningar t.ex. genom att mäta ett “frihetstal” dvs hur länge klarar jag mig givet en budget på x kr om jag använder mitt tillgängliga kapital tex från Avanza (med eller utan avkastning).
En annan lustig grej med denna indelning är att en miljardär som inte har någon avkastning på sin förmögenhet räknas som “fattig”. Typiskt utfall av att försöka definiera luddiga begrepp exakt.
Mer realistiskt tänk tycker jag också! Men samtidigt kvarstår problemet att en massa “Svensson” stämplas som fattiga.
Själv har jag tex mindre i tillgångar än i studieskuld. Alltså fattig enligt denna definition, och otroligt utblottad enligt inläggets definition 
Men jag behöver aldrig oroa mig för tak över huvudet eller mat på bordet eller tandläkarräkningen eller annat basalt - definitivt inte fattig! Tycker det vore förolämpande både mot mig och mot dem som faktiskt ÄR fattiga, att kalla mig fattig i detta läge.
Bättre uttryck än “rik” och “fattig” i dessa sammanhang kanske vore “fri från ekonomisk oro” eller nåt sånt.
Vad lever du på om du slutar arbeta imorgon?