Min enda slutsats är att den ekonomiska klyftan handlar mer om kunskap/erfarenhet än pengar. Tror de flesta i det här forumet fixar den där kalkylen snabbt så den innehåller minst 15% investering.
Ett annan typ av matte kan vara att en svensk med meddellön (28000 efter skatt) och medelbudget (10000) som investerar överskottet (18000k) i en medel indexfond 7% nettoavkastning och vill uppnå FIRE (10000 i månaden alltså 4% av 3 miljoner) kan göra det på 9år och 9 månader.
Med andra ord medelsvensson kan med rätt kunskap, disciplin och självklart uppoffringar bli ekonomiskt oberoende på ungefär samma tid som grundskolan tar.
Men vi har en klyfta i kunskap, disciplin och viljan att skjuta upp belöningar.
Jag håller med om att existensminimum är ett rimligt mått i många sammanhang, så har inte någon önskan att ersätta det begreppet.
Min önskan är att nyansera diskussionen, och belysa att även människor som tjänar mer än existensminimum kan ha det besvärligt, och att begrepp som t ex “relativ fattigdom” har en relevans.
Ja, lever lite över existensminimum själv. Det krävs en massa planering, finurlighet, prioriteringar och att verkligen lära sig vad som behövs i vardagen.
Så listan blir skrattretande, vissa poster finns inte ens hos många låginkomsttagare, även om man lever på mer än existensminimum.
Men då så mycket är personliga preferenser, tyckande och personlighet. Så lär det vara svårt att hitta någon ny definition.
Som jag ser det är målet inte att hitta en ny definition på vad som är fattigdom, utan att försöka synliggöra utvecklingen i samhället och villkoren för olika grupper. SCB använder begreppet “låg ekonomisk standard”, vilket jag tolkar som en form av “relativ fattigdom”, alltså att man har påtagligt mindre än “folk i allmänhet”, vilket kan utestänga en från ganska mycket socialt, som jag gav exempel på i ett tidigare inlägg.
Att ha låg ekonomisk standard innebär att man har en disponibel inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten, det vill säga den inkomst som ligger i mitten av inkomstfördelningen. Att ha låg ekonomisk standard innebär inte att man behöver vara fattig.
De skriver också:
Andelen personer med låg ekonomisk standard har ökat, men orsaken till det är inte att inkomsterna har blivit lägre utan att inkomstskillnaderna har ökat.
Stämmer, det förändrar inte riktigt min poäng eftersom vi pratar om en person som enligt statistiken ovan skulle vara fattig, jag hävdar att median personer i Sverige kan med hjälp av kunskap, disciplin och vissa uppoffringar bli ekonomiskt oberoende på relativt kort tid.
Jag håller inte med gällande biten om boendekostnad.
Fattigdom bör enligt mig ta hänsyn till individens disponibla inkomst, kombinerat med samhällets strukturer och personens möjlighet att kunna göra något åt situationen.
Exempelvis har vi ett strukturellt problem i Sverige, då det inte är möjligt att få tag på en billig hyresrätt för alla som vill. Många tvingas därmed bo i dyrare hyresrätter eller köpa något, vilket gör att det krävs högre inkomster för dom individerna för att inte räknas som fattiga.
Låt oss exempelvis jämföra 2 singelhushåll - den ena har 4000kr i hyra (gammal 1a via allmännyttan), och den andra har 10 000 i hyra (nyproducerae hyreslägenhet). Det går inte att sätta ett gemensamt belopp på inkomst för fattigdomsgräns på dessa personer. Om vi beräknar fattigdomsgräns på disponibel inkomst för person 2, så betyder det att person 1 räknas som fattig trots 6000kr över fattigdomsgränsen!
Men i brist på billiga boenden och ökade kostnader för saker (exempelvis att betala för child care i USA) så har beloppet på individnivå som krävs för ett anständigt liv definitivt ökat för många.
Exemplet med låg vs. hög hyra missar att man jämför dagens löner med hur billigt det var att leva förr. En gammal billig hyresrätt är ett undantag, inte en rimlig bild av vad det kostar att leva i dag.
Samtidigt står inte utgifterna still. Hyror, el, avgifter, försäkringar och underhåll brukar bli dyrare med tiden. Det gör att pengar som räckte bra tidigare gradvis räcker till mindre.
Därför behöver fattigdom bedömas utifrån vad som krävs för att klara vardagen i dag och framåt – inte utifrån ovanligt billiga boenden som speglar en äldre verklighet.
Jag tror vi egentligen håller med varandra, men jag vill påstå att det inte går att sätta en fast summa på “pengar in” som ska bestämma fattigdomsgränsen.
Men definitivt krävs det numera mer pengar för att leva, enbart elnätsavgifterna har tagit några hundralappar i bästa fall för många. Och den vanliga medelklassen kan ha blivit house poor.
Men då blir det frågor som om man kan räknas som fattig om man har lån på ett boende för säg 5 miljoner kr. Man skulle kunna sänka sina kostnader genom att köpa ett billigare boende i samma stad.
Medelklassen försvinner.
Kanske ger det en rättvisare bild att påstå att inkomsterna som krävs för att kunna leva ett vanligt medelklassliv har ökat något oerhört? Ett boende i bättre område, två bilar, utemat, fika, resor, idrott, shopping.
Avgifter och kostnader kommer nog inte öka i samma takt om inget nytt oförutsett inträffar, men hyreshöjningarna har varit långt under de faktiska kostnadsökningarna, så de lär fortsätta uppåt i samma takt under ett antal år. Det behöver nog tas med i beräkningar.
Jag tycker det blir enklare att räkna från botten istället: vilken inkomst behöver man för att täcka basbehoven (nuvarande existensminimum skulle kunna vara en utgångspunkt), ligger man på den nivån eller lägre är man objektivt fattig i Sverige. Sedan får man diskutera vilket minsta ”respektavstånd” som är rimligt för en heltidsarbetande person - arbeten med lägre löner än så ska inte någon förväntas ta.
Vägen vi slår in på nu med sänkta ersättningar istället för drägliga löner som incitament kommer sluta med sänkt levnadsstandard för 80-90% av befolkningen på sikt.
