Om allt det här är sant och du har det nätverk du pratar om: använd det. Var ärlig och up-front med situationen och du kommer finna att nästan alla ställer upp och att hälften tar med basebollträn. Finns inte en chans att en ensam människa kan göra något mot tre+ pers som från början är beredda på våld. Och det finns inte en chans att dina riktiga vänner inte ställer upp.
Edit 2, nästa dag, eftertankens kranka blekhet: Jag står för allt jag redan skrivit (förutom den nu överstrukna delen innan asterisken i original-editen; det var orättvist och är nu ersatt med något mer rättvisande), men vill väl göra det tydligare att jag förstår att det är en oerhörd svår situation, att du är helt mentalt slut, och att det är s v å r t. Men kanske därför behövs också någon som skriver som jag. Det är allvar nu, och du måste agera. Skit i att packa, skit i dina jävla ägodelar, de kan du lösa senare. Låtsas att huset brinner och du har två minuter på dig att ta med det viktigaste du kan bära, om det hjälper. Berätta din historia för dina nya grannar och du kommer att upptäcka att din lägenhet blir möblerad på en kväll, i alla fall på lånebasis. Då kan du vila upp dig i säkerhet och lösa allt med den gamla lägenheten sedan. Allt från säkerheten i den nya lägenheten som jag inte kan berömma dig nog för att du har fixat. Du har gjort allt rätt utom det sista steget. Det är stort, det är läskigt… det går. Du klarar det. Gör det. Nu.
Edit: jag blir faktiskt förbannad av att läsa det här, och jag har ärligt talat svårt att tro att det är sant. Om det är sant förstår jag inte hur TS kan vara handlingskraftig nog att hyra en annan lägenhet sedan 2 månader men sedan inte göra något med det.
TS beskriver hur hens liv blivit kringskuret, barnen är rädda och regredierar, hen har lagt hundra papp för att (inte) lösa det, kan flytta sedan två månader men vågar inte ta hjälp att packa för flytt för att det är för läskigt och kan inte packa själv pga hotet är visst inte stort nog för att överkomma hens inneboende tröghet?
Så. Många. Tankar.
-
du har en annan lägenhet, börja bo där. Uppblåsbara madrasser är en grej, liggunderlag funkar och ett hårt golv slår dödsångest. DU HAR OCH BETALAR FÖR LÖSNINGEN- ANVÄND DEN. Du. Måste. Inte. Packa. Det kan du göra senare när du mår bättre, eller så kan någon annan göra det åt dig vid valfritt tillfälle.
-
säg att vi inte redan löst problemet enl. 1 utan vi utgår från TS mentala fängelse. Jag är inte den populäraste människan på planeten men hade kunnat dra ihop flera gäng för att säkra en flytt. Och om mer eller mindre min värsta fiende sade till mig “jag och mina små barn hotas av en galen kvinna och jag behöver din hjälp” så hade jag varit +÷#^#%× DÄR. Liksom typ alla jag känner. Du säger att du har ett nätverk-- ANVÄND DET enligt ovan, flytta i “one fell swoop” (eller fem!) och det är löst.
-
men låt oss tänka att TS inte har det nätverk hen säger att hen har, utan är ensam på jorden. Gör först punkt 1, börja sedan flytta saker “on the sly”. TS har inte varit inlåst sedan detta började, men har ändå inte börjat flytta under två månader. Det är… otroligt. För Man. Måste. Inte. Packa. Om. Man. Fruktar. För. Sina. Barns. Liv. Eller. Utveckling.
-
man kan också göra 1. och sedan bara lämna allt man äger om man faktiskt är så rädd som TS säger sig vara. Second hand, gåvor och att inte betala hyra för första lägenheten ka lösa de materiella behoven, men optioner 2-3 innebär mindre kapitalförstöring.
När jag läser detta ser jag två saker: en situation som inte är så farlig och en person som förstorar upp den, eller en situation som är livsfarlig men en person som på någon jämrans vänster tar den bara 90% på allvar. Det går inte ihop.
Jag vägrar nästan tro att det här är på riktigt. Om det är det, TS, allvarligt, du har felskött det här något så otroligt* men du har gjort det svåra redan och skapat alla förutsättningar och behöver bara ta sista steget-- som tur är kan du lösa det genom att ta det på allvar och göra något av det jag beskriver ovan.
Om det är på riktigt och du bor i Göteborgsområdet, messa mig så hjälper jag till så gott jag kan (med att packa lådor och svinga basebollträ). Men du behöver ta dig i kragen och inse att du redan löst det genom den andra lägenheten (credd! Kudos!) och att du bara behöver ta det hela på allvar och genomföra. Vilket är oerhört tufft och svårt. Men lättare än att vara rädd för dina barns liv hela tiden.
Ta bara det sista steget, snälla. Du behöver inte packa. Inte nu. Ta dig i säkerhet först. Ting är bara världsliga; dina barn behöver komma i säkerhet.
Så oerhört starkt; så fantastiskt skönt att höra!
