Hej
Jag gör detta konto på nytt för att det här kommer att vara mycket privat.
Jag och min sambo har en längre period haft det tufft med mycket bråkande och tjaffs. Men det här är inte problemet egentligen för det känner jag att jag kan hantera. Men det spiller givetvis över på barnen som är <4 år.
Problemet är att min sambo har börjat tycka illa om våran genensamma son. Vi har även en dotter som hon lyfter över skyarna.
Sonen kan vara bråkig och ha utbrott, han är ju trots allt bara 4 år. Men hon har ett agg mot honom som jag upplever är rent utav förrödande. Hon säger saker till honom som jag inte accepterar.
Nu har hon uttalat att hon vill lämna mig och även våran son. Jag kommer givetvis ALLTID stå vid min sons sida. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill ju inte förlora min dotter heller.
Vad har jag för rättigheter i den här situationen?
Jag vill ha hela min familj hos mig, men jag vill verkligen inte att min son ska vara hos sin mamma. Hon är helt enkelt elak mot honom.
Man har som regel alltid umgängesrätt som förälder. Vad det innebär i praktiken vet jag inte riktigt. Det normala är ju att man bosätter sig nära i sådana här situationer.
Jag skulle i ditt ställe försökt ha sonen boende hos mig permanent. Om han också vill det själv borde det vara rimligt.
Usch vad hemskt jag lider med dig Låter som att profisionell hjälp kan vara på sin plats. Familjerådgivare, terapeut, eller liknande. Kanske din partner också behöver hjälp, kanske mår dåligt över något som går ut över sonen, som inte berättar för dig.
Vi har kontakt med en, men där har vi hittils mest diskuterat hur vi ska hantera våran sons utbrott. Men jag kanske ska boka in ett möte där bara jag närvarar. Och berättar hur min sambo kan behandla våran son…
Ja hon har det tufft psykiskt och inväntar hjälp. Men det tar alldeles för lång tid mellan mötena. Speciellt under semesttertider. Men jag ser inga framsteg, det går bara bakåt tyvärr
Vad tufft och jobbigt det låter men heja dig som står upp för dina barn! Låt det guida dig framåt.
Hur gammal är dottern? Kan det vara en förlossningsdepression som har utlösts? Ta professionell hjälp och involvera soc låter som rätt väg att gå, för barnens skull framförallt men även för din och din partners.
Tråkig läsning - all kraft till dig. Jag reagerar starkast på det du skriver om att din sambo har uttryckt att hon vill lämna dig och er son, det får hela situationen att framstå som betydligt mer allvarlig.
Jag har själv barn i liknande åldrar. Det är väldigt avvikande att skjuta ifrån sig sitt eget barn. Jag vet inte hur du själv ser på en separation, men jag skulle tagit kontakt med socialtjänsten för rådgivning och som du själv föreslagit bokat in ett samtal med en familjeterapeut (behöver inte vara samma som ni träffat tillsammans). Samla så mycket information du kan. Gissar att det finns medlemmar i forumet som kan mer om den här typen av problem.
Kan inte föreställa mig ett liv där ens mamma har valt bort en men behållit din syster. Det skulle kunna leda till så ofantligt stora problem för barnets psyke senare i livet. Jag hoppas verkligen mamman bara är i någon sorts manisk episod och att det löser sig tillslut. Om det är ett rationellt beslut från henne hon står för i längden, baserat på det jag vet så skulle jag kategorisera henne som rent av ondskefull, och hon bör då inte ha vårdnad av något barn. Hursomhelst så har ju båda barnen alltid dig som en stadig förälder!
Hoppas verkligen det blir bra tillslut, uppdatera gärna här när du vet mer. Lycka till, du är stark
Har du någon omkring dig du kan prata om det med? Tuff situation att fundera kring själv. Annars skulle jag rekommendera att du tar kontakt med eget samtalsstöd också, ibland blir man starkare i att ta diskussioner om man får spegla sina tankar/öva med en terapeut.
Du känner ju din sambo bäst och vet om detta är något som känns otypiskt henne men låter ju som någon form av psykisk ohälsa som visar sig. Med det sagt så behöver du skydda både din son och dotter.
Går det att prata om det med henne, dvs förstår hon att det inte är rimligt att ha sånt beteende mot ett barn? BVC ska också kunna förmedla kontakt med psykolog och kanske är det en väg att gå. Man kan också göra orosanmälan till soc (även anonymt), då blir man kallad till samtal vilket kanske kan öppna upp för en dialog mellan er.
Blir det separation så är väl även kontakt med en jurist något du bör förbereda för för att få hjälp kring bra steg att ta i vårdnadsfrågan.
Du kommer ha några jobbiga år framför dig. Förbered dig på en rejält smutsig konflikt och samla underlag för din bild av det hela. Det låter hemskt, men jag kan nästan lova att du kommer ångra dig om det kommer till den punkten. Om allt löser sig är ingen skada skedd.
Min första tanke också. Exet kommer dock blåneka till att det förhåller sig så, och familjerätten/socialtjänsten kommer inte heller vara till någon hjälp på den punkten - tvärtom.
Jag skulle råda dig att börja med att först själv gå till en psykolog (gå privat eller via någon av onlinetjänstern så får du hjälp direkt) sedan se till att få med din sambo i liknande samtal så att ni kan lista ut vad det egentligen handlar om och hur hon känner kring det hela. Känner hon sig okapabel att vara en bra förälder till er son? Sådant kan trigga mycket komplexa känslor.
Menar du att du är rädd för att förlora vårdnaden för er dotter eller hur menar du där?
Sannolikt mår hon inte bra psykiskt eller så har hon träffat en annan man.
Inser hon inte själv att hon behöver hjälp är nog relationen snart slut. Svårt att få hjälp som man i dessa situationer, kvinnor tror sig ju liksom alltid veta bäst när det gäller barn och jag tror kvinnor generellt har svårt att se barnet som en egen individ utan mer som en del av dem själva. Tyvärr består också omsorgsystemet och socialtjänsten till stora delar av kvinnor och att en kvinna ska låta någon annan tala om för henne hur hon ska ta hand om sina barn är nog svårt.
Fokusera din energi på din son som är den som nog behöver dig mest i denna situation.
Om hon förstår att hon behöver hjälp och att detta är planerat kanske det är klokt att du minimerar kontakten mellan modern och sonen i nuläget. Hon kan väl fokusera sin tid på dottern och förhoppningvis kan saker och ting återgå till det normala när hon mår bättre.
Jag tycker det är väldigt märkligt och olämpligt allt du skriver. Om mamman mår psykiskt dåligt behöver båda barnen stöd.
Kvinnor i förlossningsdepression (som ett exempel på psykisk ohälsa) känner inte sällan att familjen klarar sig bäst utan dem. Det man behöver hjälp med är att förstå att man inte behöver må så och att det finns hjälp att få.
