Du har rätt att ansöka om enskild vårdnad. Dock sällan så att fäder får ensam vårdnad. Gemensam vårdnad är förstås det vanligaste. Tyvärr döms det ofta till kvinnors fördel i fråga om ensam vårdnad. För att kvinnan ska få ensam vårdnad behövs ofta bara att det föreligger en djupgående konflikt mellan föräldrarna med uppenbara samarbetssvårigheter. För att mannen ska få ensam vårdnad krävs ofta att kvinnan själv diskvalificerar som vårdnadshavare t.ex vid allvarlig psykisk sjukdom eller aktuellt missbruk. Denna skillnad grundar sig förstås inte i lagtext utan i en diffus rättspraxis där kvinnan har ett företräde.
Oberoende om man har vårdnad eller ej har man som förälder rätt till umgänge. För att fråntas rätten till umgänge krävs att det är risk att barnet kommer till skada vid umgänget/ far illa så det är svårare att frånta en förälder umgängesrätten än vårdnaden. Problemet med umgängesrätt utan vårdnad är att det i praktiken blir så att umgängets ramar sätts av den som har vårdnaden fastän det förstås står annat i lagtexten.
Nej inte direkt någon jag kan prata med. Annat än att vänta in samtal från psykolog eller familjevägledare. Har ingen vän som jag känner att jag kan öppna mig för heller på det här viset.
Ja det är olikt henne. I början så släppte hon knappt ifrån sig honom och har varit hans stöttepleare fram tills ungefär ett år sedan när hon… hon mpr dåligt det vet jag och jag är kanske inte alltid så stöttande nu när hon har sagt så elaka saker till min son att jag bara blir upprörd på henne. Det är svårt att vara ett stöd till någon som man blir besviken på in i benmägren.
Jag vill inget annat än att hjälpa henne men, få henne på fötter.
Nu satt vi och åt mat och dem hade jättekul med varandra. Och sen kommer det bara slå över så fårt han sätter sig på tvären. Jag ska egentligen jobba imorgon men jag kommer att vara hemma med mina barn istället.
Ja jag tror du är något på spåren.
Hon känner sig okapabel i dem lägen han får ett utbrott. Och det gör honom bara mer benägen att få utbrott. Det blir en ond cirkel.
Vilket barn får inte ångest över att ens förälder står och skriker och gormar värre än barnet? Det gör ju att han bara får mer besvär
Vet inte var jag ska börja. Blir mörkrädd av en del svar och råd som ges i tråden.
Kan din sambo se att hen behöver hjälp i relationen till sonen? Jag utgår ifrån att ingen förälder medvetet väljer bort sin 4-åring. Ibland blir livet för svårhanterbart för att man ska orka ha konflikter ovanpå allt annat. När ett barn blir avvisat söker barnet kontakt ännu mer intensivt, och på det sätt barnet kan. Inte sällan innebär det ännu fler krockar. Viktigt att du skyddar din son och är tydlig med att visst agerande från din sambo inte är okej.
För den som är öppen för förändring finns hjälp att få. Både utifrån föräldraskapet och för enskilda vuxna/par. Om sambon kan se att hen behöver hjälp i föräldraskapet - kontakta socialtjänsten och ansök om stöd. Gör inte en anonym orosanmälan.
Ta hjälp själv också, för att orka det som situationen kräver av dig. Känns futtigt att önska dig lycka till, men jag tänker på dig.
För övrigt: Barn har rätt till umgänge med sina föräldrar. Föräldrar har mest skyldigheter.
Om jag hade varit du så hade jag försökt prata med någon professionell så snart det går. Precis som någon nämnde går det ta kontakt med Mindler, Ahum etc och få tid rätt snabbt.
Om du kan så försök vara ärlig mot henne och säg att du är mån om att ni alla i familjen mår bra och just nu så känns det inte som ni gör det och att ni behöver göra något för att bryta det beteendet. Försök håll diskussionen vänlig och inte anklagande, har hon själv sagt hon inte mår bra så kan du ju anknyta till det och säga att du märker att hon kämpar och att du har funderat på hur ni kan komma vidare. Familjeterapi är ett bra steg oavsett vad slutresultatet blir för er som par, kanske kan du upprätta en kontakt och sen berätta det för henne och be att hon följer med dig.
I tillägg, att du söker svar såhär visar att du har barnens bästa i fokus. Precis som Eva-Lena skriver så är det du som måste vara skyddsmekanismen när den andra föräldern inte klarar sitt ansvar just nu.
Sök hjälp hos något proffs (familjejurist eller liknande) men håll det hemligt från frugan.
Skaffa en inspelningsapparat och spela in era samtal/utbrott
Skydda barnens mentala och psykiska hälsa. De SKA aldrig behöva höra allt skit mamma säger.
Kan du ta hjälp genom att ‘kroka arm’ med någon i din sambos närhet? Exempelvis dina svärföräldrar eller någon av din sambos nära vänner.
Du kommer inte orka bära detta ensam.
För övrigt kommer med största sannolikhet din sons ‘utbrott’ lösa sig med tiden. Barn är barn och deras utveckling kan ske på de mest annorlunda sätt.
Låter som en jobbig situation. Lycka till
Ja, föräldrar och barn kan ju hamna i den typen av dysfunktionell dynamik (precis som par för den delen). Barn är ju beroende av sina föräldrars uppmärksamhet och omvårdnad (oavsett om föräldern behandlar dom kärleksfullt eller inte) och kommer göra allt dom kan för att få det (även om skrik tillbaka är det enda dom får). Vet inte hur lätt du har för att prata med/möta din sambo om dessa typ av tankar? Man kan få hjälp att komma ur den typen av dynamik tillsammans med en barnpsykolog. Oavsett hur det går med er separation så är en dålig relation mellan barn och förälder en tragedi för alla inblandade tror jag.
Skickar lite kramar 
En bekant fick mycket hjälp och en plan av en familjejurist. De brukar ha koll på bra terapeuter.
Terapeuten ni gått till är insatt i ärendet och du kan nog beställa en akuttid åt dig själv så du får ett bollplank.
En bra terapeut ställer rätt frågor och får dig att ändra tankecirkeln du fastnat i. Och möjligen hittar du svaret på situationen då
Förstår inte riktigt, om kvinnan mår dåligt och är dum mot sonen är det väl hon som primärt behöver hjälp inte mannen. Det låter på ditt inlägg som om mannen har svaret på problemet vilket nog är liten förhastad slutsats att dra i nuläget.
Du har tyvärr hamnat i en omöjlig situation. Jag kan bara råda till stor försiktighet, historier som denna kan sluta extremt illa.
Har hon uppvisat konstiga beteenden mot dig eller personer runtomkring er tidigare eller kommer detta som en blixt från klar himmel? Pågår detta kring andra människor också eller bara runt er i hushållet?
Skriv dagbok, datera och notera allt som sker och allt konstigt som hon gör. Du kan använda det för att minnas och kanske rentav visa henne i framtiden. Försök även spela in henne och skaffa tydliga bevis på det som försiggår. Du kanske aldrig behöver använda det men man vet aldrig hur det utvecklar sig.
Om du inte litar på vad hon är kapabel till, se om du kan ge din son och dotter en möjlighet för dig att spåra var dom befinner sig utan att din fru vet om att du har den möjligheten. Finns GPS puckar bland annat som man kan lägga i jackan eller liknande.
Var väldigt försiktig, det kan sluta med att era vänner och arbetsgivare dras in. Du kan bli väldigt sårbar.
Har en god vän som har varit med om liknande. Började ganska oskyldigt men slutade med att mamman kidnappade det ena barnet, biljakter över hela Sverige, ville att dom två andra barnen skulle titta på när hon blev överkörd av ett tåg, trakasserier i 15 år, förlorade jobb, mamman manipulerade det ena barnet att hata pappan osv. Hans liv blev helt och hållet förstört.
Hej tråkigt att höra eran situation. Men jag ber dig att inte använda detta forumet för erat problem,det är inte rätt ställe. Det gäller även er andra som ventilerar erat privatliv. Detta forum är och var avsett för sparande och ekonomi. Michael Åkerlund.
Att ta hjälp, för dig, för henne, för er båda, tycker jag är ett riktigt viktigt och bra steg att ta - och gärna mer hjälp än det som redan är igång, vad jag förstår mig på utifrån tråden ovan.
Eftersom jag själv varit i en sits där mitt första barns biologiska pappa aldrig knöt an, så har jag, tyvärr, förståelse för att det faktiskt sker, men här låter det snarast som något annat. Och även det har jag erfarenhet av om än inte direkt - det är inte helt ovanligt heller att vissa föräldrar blir väldigt triggade av ett eller flera barn, och om man då inte har förmåga att hantera situationen kan det sannerligen dra igång en kraftigt nedåtgående spiral. Jag tror inte att det är medveten ‘elakhet’ som orsakar detta beteende, utan snarast, som många nämnt, att hon helt enkelt inte mår bra. Så försök håll det i åtanke också, att det (nog? Det har väl inte alltid varit så här, vad jag förstår) inte är HON i grunden, utan ett agerande som tyvärr verkar vara det bästa hon förmår just nu.
Så ta hjälp.
Och även om du inte verkar tro att du kan/har, eller ens vill öppna dig för närstående, så håller jag ändå tummarna för att du har någon klok i din närhet som du skulle kunna få lite stöd från.