Detta inlägg handlar inte om ekonomi men väl rikedom i livet. I kombination med detta forums accepterande och intelligenta karaktär så jag väljer att lägga ut den här. Jag förväntar mig inga enkla lösningar men önskar input och tankar framför allt från er som varit i en liknande situation.
För att börja med själva problemet -jag har fastnat i en ensamhet och isolering som jag har svårt att komma ur.
Bakgrunden är att jag och min fru för 3 år sedan flyttade från en medelstor stad till en mindre by i Norrland., ca 9 km till närmsta större stad. Jag hade bott i mer än 20 år i den förra staden och där både pluggat och jobbat. Jag hade där en extrem lyxig social tillvaro med en mängd väldigt nära vänner men även en rikt socialt liv inom idrott och musik. Lätt 10 av 10 på det sociala planet vilket jag nu i efterhand inser hur bra jag hade det.
Vi valde, efter några års funderande, att flytta norrut för att komma närmare naturen och fjällen. Vi var båda medvetna om att det innebär just en social risk så vi i princip helt saknade vänner och släkt ens i närheten av dit vi flyttade. Så i samband med flytten så var vi båda inställda på att vi flyttar hit “på prov” och var beredda på att flytta hen igen.
Jag var personligen beredd på att det skulle kännas svårt i början, särskilt då jag arbetar helt på distans och därmed inte skulle få några sociala kontakter gratis. Jag valde t ex att tidigt engagera mig som gyminstruktör för att på den vägen få “kollegor” och arbeta tillsammans med andra människor tete a tete. Jag/vi hängde pratade också med grannar när chansen väl gav och vi stötte på dem i grannskapet. Därtill så hängde jag till en början en hel del med en granne (en kontakt som tyvärr dog ut). Jag har också fått en nära vän i eb bekantskap från min gamla stad men vi hinner tyvärr inte träffas så ofta då han bor en bit bort från min by.
Jag uppskattade och uppskattar verkligen de tillfälliga kontakterna (grannar, gymkollegor, folk på idrottstävlingar etc) jag saknar nära vänner. Jag har alltid haft ett behov att ha just sådana och då även träffa dessa regelbundet. Detta var det i särklass största lyxen i min gamla stad - att jag trots att jag passerat 45 år fortfarande hade vänner att umgås med på det sättet. Här i Norrland. har det varit svårt och detta plågar mig mer än jag trodde. Jag fattar verkligen både att det tar tid att skaffa sådana nära relationer och att det inte går att forcera - det tar både tid och måste vara med personer man “klickar” med. Jag har, med handen på hjärtat, låtit denna process få ta sin tid och inte varit “för på” vilket förstås är lätt att tänka att man blir när man snabbt vill ha nära vänner.
Jag saknar mina vänner i min förra stad så grymt mkt men är inte heller beredd på att flytta tillbaka då allt annat här uppe har blivit bättre än vi vågat hoppas på (naturen, lugnet, tryggheten etc). Samtidigt så inser jag att mitt mående påverkas mkt av detta och jag känner även att denna saknad efter nära relationer också skymmer blicken för de mer ytliga relationer jag faktiskt har här. Jag inser att kommer från en “hög” baslinje och att det blir orättvist att jämföra med hur jag hade det i studentstaden jag bodde i så länge. Men jag kan heller inte skaka av mig känslan av ensamhet och isolering. Det ska tilläggas att jag och min partner har en mkt fin och nära relation och utan henna hade jag aldrig flyttat upp hit. Men jag saknar en “flock”, samhörighet och regelbundna sociala möten, inte bara (med full respekt) chansartade möten med grannar. Vi har såklart försökt bjuda in grannar till t ex middag men det har liksom inte lyft. Inte så att det blivit stelt eller så utan mer att folk har sina liv och sina umgängen och att det inte finns så mkt plats kvar för nya (jag kände verkligen så i min förra stad).
Jag tror huvudproblemen är att jag (ofrivilligt och emotionellt) jämför med hur jag hade det i min förra stad, mitt starka behov av nära relationer men också att jag inte är så tålmodig som jag önskar. Tre år är för mig lång tid men jag förstår också skillnaden mellan att flytta till en ny stad som 21 årig student och göra en flytt till en mindre bygd som 45-åring.
Till saken hör att vi numera har ett barn på ett ca 1 år, vilket såklart gör att både energi och tid inte finns i överflöd. Jag förstår att detta kan ändras med tiden när barnet är äldre och inte lika energikrävande som en ständig förkyld och ibland pappig/mammig ettåring kan vara men just nu ligger detta som en hämsko på energi att ytterligare engagera mig på ngt mer omfattande sätt, även om jag fattar att vårt barn, när hen blir äldre, förhoppningsvis kommer engagera sig i föreningsliv och då ge oss föräldrar en social kontext. Men det är många år tills dess.
Jag vet som sagt inte exakt vad jag frågar efter från er. Kanske just igenkännig, spontana reflektioner…
Tack för att du orkade läsa ända hit
så det gäller att underhålla nätverket under den tid.
för intensivt med alla idrott. Så egentligen för mig det vi är att vara djup involverade i barnens aktivitet så ge mer socialstimulans.
