Jag är ung (runt 30), jag har sedan länge haft intresse för investeringar och ekonomi och jag VET att jag verkligen har ett fantastiskt utgångsläge då jag nyligen nått 2 miljoner.
Det som verkligen irriterar mig är att när jag var yngre så var två miljoner en omöjlighet för mig att ens fantisera om att ha, 10 000 var en förmögenhet i mina ögon.
Idag när jag tittar på mina konto och ser att som överstiger 2 miljoner känner jag att ”Det är vell inte så mycket. Vad får man för 2 miljoner idag!?” …
Såååå sjukt att känner så inför denna summa som få i alla åldersspann uppnått.
Är det vanligt att känna såhär? Kommer jag känna såhär även när jag nått 10 miljoner?
Känns som jag jagar mer och mer och aldrig kommer bli nöjd.
Är mest ute efter om det är normalt att man normaliserar dessa stora (för många helt otänkbara) summor? …
Det är nog lite normalt att vänja sig vid en summa ja, men man bör ju också ha ett mål i sikte, vad det nu än är. När man når dit så se till att genomföra det, oavsett om det är husköp, jorden-runt-resa, FIRE, den där prylen el dyl.
Att bara spara från 2M till 10M utan plan känns deppigt.
Japp, det är normalt. Kommer kännas likadant vid 10. Pengar är trygghet för de flesta rationella personer, och trygghet är inte direkt känt för att skapa spänning.
Jag vill mest veta om det är normalt att känna att man aldrig blir nöjd, känns ju sjukt deppigt liksom och blir frustrerad på mig själv att jag inte känner mer för dessa stora summor…
Du har rätt, jag har ingen plan … Det är nog i den änden jag behöver börja …
Du är ung. Lev livet. Det finns mycket som kan hända på vägen, om det inte redan hänt. Kanske går dina två miljoner åt till något du inte riktigt planerat för heller. (Förhoppningsvis något bra då förstås.)
Helt normalt skulle jag säga. Speciellt om du kan spara pengar utan att behöva sänka din levnadsstandard så mycket. Lever du gott och ändå kan sätta av sparande så växer ju stashen hela tiden.
Antingen är du OK med det lr så får du jobba på målbild och kanske också på att bränna mer pengar.
Tror som flera sagt att man vänjer sig vid summorna på ens ISK med tiden.
Sen så är pengar ett verktyg, som i viss mån kan bidra till trygghet och ger vissa möjligheter. Men tror inte att pengar i sig skapar en känsla av att ha ett komplett liv, att vara ”lyckad” eller att man får en wowkänsla vid summa x, för de flesta. Sen finns säkert de som identifierar sig med summan i sin portfölj och kanske upplever andra känslor. Men det verkar inte riktigt som du är i den situationen.
De flesta wowkänslor och dylikt kommer nog oftare från upplevelser som inte är kopplade till ens kapital, utan från livet i övrigt.
Sen tycker jag mål är roligt, kul att pricka av när man når små målstolpar. Lite vardagslycka då och då, att man är närmare sitt mål. Därför jag har flera olika sparmål. 
Eller, jobba mindre! 
Människor har en fantastisk förmåga att anpassa sig och vänja sig vid precis allt. Inklusive pengar.
Ont om pengar känns en jacka från dressman för 900 kr som lite dyr och köpa.
Gott om pengar tänker man inte äns på om en jacka kostar 5000 kr eftersom det inte känns på samma sätt när man vant sig vid miljonen.
Det är helt enkelt att du vant dig vid att ha gått om pengar. Men samtidigt inser du att det inte räcker för att kunna sluta jobba och tycker du har för lite.
De flesta av oss strävar efter det. Och det känns aldrig som man har tillräckligt.
Men att inte jobba är egentligen inte normalt. Vi strävar efter något som inte är normalt för Människor att göra. Vilket ger oss onormal syn på pengar.
Sant men det skrev jag inte för att det känns så självklart 
Lite verklighetsförankring kan jag också bidraga med:
Tänk på att två miljoner snabbt kan bli en miljon vid en rejäl sättning/krasch. Det är farligt att räkna in fåren innan fållan är stängd.
Extremt naturligt. Både att vänja sig vid nominella belopp (1000kr var en årslön för 100 år sedan) och levnadsstandarden beloppen representerar.
William Nordhaus har forskat om hur många arbetstimmar som krävs för att få fram ljus. Att kunna tända en elektrisk taklampa är lyx som varken Ceasar eller Cleopatra kunde drömma om. Detsamma med WC och fjärrvärme/värmepump. Sjukt hög real rikedom som är självklarheter för precis alla.
Jag tror inte man skulle kommit såhär långt om man bara satt och var tacksam för små under i vardagen. Man måste vara girig och normalisera nya företeelser med tiden. Annars hade mänskligheten stannat på apstadiet. Barn hade aldrig lärt sig gå utan varit tacksamma över förmågan att krypa.
Kommer ihåg att jag runt 10 år sedan, netto minus, tänkte att jag kommer aldrig att bli miljonär… Idag har jag flera. Känner precis samma som dig: “Det är väl inte så mycket…”
Det är konstigt hur gränsen flyttas och man aldrig blir nöjd eller känner sig “säker”. Tror det är helst normalt.
Det är helt normalt.
Välj valfritt område där du strävar efter något. Varje gång du når en ny nivå kommer du att blicka mot nästa om det finns något som driver dig - vilket det ofta gör om man kommit en bit.
Ta karriär istället som ett exempel. Varje gång du blir befordrad börjar du inom kort blicka mot nästa nivå.
Eller träning, det går alltid att lyfta lite tyngre, springa snabbare eller bli lite större.
De flesta inklusive mig själv är nog dåliga på att ibland bara vara tacksamma för det man har, vara nöjd här och nu och ibland bara titta i backspegeln och faktiskt konstatera att det är rätt bra där man är nu med.
Apropå nästa nivå:
Man vänjer sig, definitivt. Det finns risker med det också, pengar kan begränsa dig.
Du kanske blir van vid höga kostnader och tappar umgänge som inte har råd att hänga med, tex skäms att bjuda tillbaka till sin hyresetta, när du bjudit in till din dyra villa.
Eller så är du nöjd med att du får ett nytt umgänge och att nya dörrar öppnas.
Det var en diskussion här för ngr månader sen i den riktningen.
Vad tycker du själv är rimligt? Nu har jag inte barn men jag köper inte en jacka till mig själv för en sådan summa. Vore det inte bra att visa lite perspektiv på livet och öka förståelsen för hur det ser ut i samhället?
Fint att du reflekterar. Har vänner som har mycket gott om pengar, men de köper kläder på rea till barnen och sig själva. Någon skiddress av dyrare märke på blocket.
Det där är ju knepigt. Som att han fastnar mellan två normer. 10000 för en jacka är nog sjukt för de flesta i Sverige. Det som är normalt för oss är sjukt ur andra samhällens perspektiv.
Fördelen är väl om man kan få dubbel förståelse eller röra sig obehindrat i flera miljöer. Är själv obekväm bland både “snobbar” och normala trots att jag vuxit upp rik. Dubbelförlust 
Som jag skrev i en annan tråd. Att bara ha en påse pengar utan “mening eller mål” gör en inte direkt lyckligare.
Jag är både äldre och har mer pengar än vad du har, men, jag har ett hyperkonkret mål för i princip alla mina pengar. Sedan är det också viktigt att ha en Plan A, Plan B, Plan C etc för det kan komma sättningar, krascher, krig och annat elände.
Jag är drygt 100 månader från att rycka i snöret och då blir saker väldigt konkreta. Samtidigt har jag inte varit så rigid att jag inte har kunnat anpassa planen om det dyker upp önskemål från mig själv eller familjen.
Sedan är det viktigt att ha i åtanke att här på forumet är du i en extrem bubbla. Skulle du fråga alla du känner (släkt, vänner, bekanta, gamla kursare) så är det nog få som har ett likastort kapital som du har. Här däremot så finns det allt fler som har mer pengar.
Tidigare i livet så strävade jag alltid efter BBT, ställde mig i kölista på båtar, privatjet etc, hade en så extrem livsplan för mig och mina pengar med fastigheter utspridda i Sverige och världen. Det var saker jag trodde att jag ville ha för att bli lycklig, men det var inte det jag behövde.
I stället förlorade jag två föräldrar innan de hunnit fylla 60 och livet tog en högst oväntad vändning (och fler än en).
Pengar kan vara en trygghet, men också en väldig belastning om man inte förhåller sig till dem på rätt sätt.
Till sist. Jag kan trösta dig med att när man ser riktiga pengar i större belopp så kan man fortfarande förhålla sig till det. Många här unnar sig inte några större summor kontanter pga av alternativkostnaden.
Jag har gjort samma resa och jagat mer och mer pengar.
Två miljoner är väldigt mycket pengar om man tittar tillbaka till när man var ung och pluggade.
Jag passerade 2 miljoner 2017 och hade bra driv i sparandet/investerandet. Efter ett tag när summorna blir ännu högre så märkte jag att orken att följa utvecklingen på aktierna gick ner. Dvs det känns som att det kvittar nu om det står 10,5 eller 11,5 miljoner på kontot. Har mer 70% indexfonder nu och kan luta mig tillbaka mer och mer utan att känna att jag måste logga in på Avanza varje dag.