Det går “inte” om man tänker att man ska fylla på bufferten efter man använt den. Beroende på regler för hur och när och om man gör det så kan det bli väldigt olika resultat. Den här typen av regler är svårt att MonteCarlo-testa med de tools som är enkelt tillgängliga, så det är lite svårt att svara på om just ens eget regelverk hjälper eller stjälper.
Den här typen av regler kallas ofta “guardrail” när de diskuteras, så går nog att söka på det.
Har du 5+25 så har du ju 30 årsutgifter, så då är ju ditt uttag 3,33 % istället för 4 %. Detta minskar såklart risken rejält och är extremt konservativt. Ett lägre uttag är alltid mindre riskabelt än ett högre. För att kunna göra en rättvis jämförelse måste vi utgå från samma uttag. Då är frågan om vi kan minska sekvensrisken genom att tajma våra uttag på olika sätt.
Grundmetoden är att bara ta ut i riktning mot sin målallokering. Om börsen kraschar så kommer ju din aktieallokering att vara för liten och ränteallokeringen för stor, förutsatt att du inte kör 100 % aktier. Det betyder att du automatiskt säljer från räntorna. Så att inte sälja aktier när börsen är nere är alltså redan medräknat i 4%-studierna. Du behöver ingen 5+25 eller hinkar eller liknande komplikationer för det. Det är utgångspunkten och sker automatiskt.
Det finns diverse andra idéer på hur man kan göra. Räntetält, räntorna först, McClungs Prime Harvesting-metod. En del studier visar på något bättre resultat med vissa av dessa metoder. Det jag läst om olika sorters hinkmetoder likt den du föreslår (5+25) är mer att de ökar risken snarare än att minska den, om de gör något alls. Det kan ha en psykologisk fördel, men jag har svårt att se att de skulle göra någon faktisk nytta. Det är mest komplexitet utan värde, i min mening.
Däremot de andra jag nämnde (räntetält, sälj räntorna först, Prime Harvesting) kan vara värda att kolla på för den som vill optimera. Det finns studier som menar att de kan hjälpa lite. Men det är på marginalen och kommer inte att ta bort sekvensrisken.
Citat från en studie av Javier Estrada:
There is little question that a strategy that guarantees the availability of funds for the next few years of withdrawals is attractive on many levels. A retiree following the bucket approach neither needs to worry about having to sell assets that have gone down substantially in order to satisfy his withdrawal needs, nor does he need to make complicated calculations to implement the strategy. And yet the results discussed here, for a comprehensive sample of 21 countries over a 115-year period, clearly suggest that retirees would be better off following static strategies. This begs the obvious question: Why are bucket strategies so popular?
One possibility is lack of information. As already mentioned, although bucket strategies are popular among retirees and financial planners, they have received little attention from academics, resulting in a void of evidence assessing their performance relative to static strategies. This article will hopefully help to fill this void.
Another possibility is simply that retirees ‘feel good’ implementing bucket strategies. As already mentioned, bucket strategies sound plausible, enable retirees to stop worrying about their short-term withdrawal needs, and they are easy to implement. This, however, should not ignore the evidence, such as that discussed in this article, showing the underperformance of these strategies relative to static strategies.
A third possibility is that bucket strategies are consistent with the behavioral bias of mental accounting which, as is well known, is on the one hand widespread and on the other largely detrimental. Just as some individuals have excess cash in their current account and credit card debt at the same time, simply because these two accounts are separated in their mind, they may also find it appealing to mentally separate their withdrawal account from their investment account. That is essentially what a bucket strategy does.