Jag börjar allt mer intressera mig för ”uttagsfasen” och har läst en hel del kring olika råd. Ofta stöter man på 25+5 eller liknande. I runda slängar en kombination av 25 årsbehov placerat i en 60/40 aktie/ränteportfölj + 5 årsbehov på räntekonto. Tanken är visst att man under goda tider från börsen ska kunna plocka ut från portföljen och under bistrare tider övervintra genom att plocka från räntekontobufferten.
Jag tycker detta skapar onödigt många överväganden. Vid vilken gräns av börsnedgång ska jag ta från 5-årsbufferten och när kan jag sluta? Hur och hur snabbt ska jag sen återfylla bufferten? Med mera, med mera. Man kommer att ha behov av åtskilliga regler om man inte bara ska köra på känsla och kör man på känsla riskerar man föra in beteendemisstag i systemet.
Jag tänker mig istället såhär:
25 år 60/40 + 5 år räntor är detsamma som 30 årsbehov 50/50. Med jämna intervall (3/6/12 mån tex) tar man ut aktuell summa där man så långt möjligt återbalanserar till 50/50. På så sätt tar man automatiskt ur räntedelen när börsen sviktar och från aktiemarknaden när den går bra.
Menade du att du faktiskt skulle “hålla” detta som 50% aktier 0ch 50% räntor, eller bara att fördelningen är motsvarande detta om du räknar 5år av kontanter som räntor?
Om det är det förstnämnda du menar, så är min spontana tanke att räntorna i portföljen inte är tillräckligt samma sak som likvida kontanter på sparkonto ur ett likviditetsperspektiv.
Under pandemins början så låstes exempelvis den “bombsäkra” “sparkontodödaren” “stabila” Spiltan räntefond Sverige för all handel i flera veckor pga osäkerheter i värderingen av de underliggande tillgångarna.
Trist om man satt där med 50% global indexfond och 50% Spiltan räntefond sverige, utan tillräckligt med likvider på kontot, och således hade blivit tvingad att sälja aktier trots 30% nedgång eftersom räntefonden inte gick att sälja.
Vad är syftet med att plötsligt ha 30 årsutgifter på kontot? Då skjuter man ju över Bengens prognoser, men det är kanske livrem och hängslen som gäller, isf är jag med på hur du menar.
Jag har tittat på uttagsstrategier typ Vanguards eller Guyton Klinger guardrails. Även Bogleheads % av portföljen är intressant. Inte gjort valet ännu.
Det viktigaste för min del är att börja med “derisking” ca 5 år innan (har börjat), och sedan “rerisk” 5 år efter FIRE start. En form av bond tent blir det. Dvs vi håller på att sätta in lönen för 2030 nu.
Istället för sparkonto tänker jag att hold to maturity bonds är mest optimalt i form av stege för bond tent delen. Jag skulle inte använda vanliga svängande räntefonder.
Om det var till mig angående ovan nämnda: De två första är till för att klara svåra fall av sequence of return risk genom att tillfälligt spendera mindre i en börskrasch. De har ett minimi och maxi uttag som beror av utvecklingen, vilket justeras med inflationen. Den sista, Bogleheads är Designad att göra av med hela portföljen vid ett visst datum (typ die with zero) och räcker garanterat hela vägen, men garanterar inte en jämn uttagsnivå.
Bond tent är en tillfällig lösning för den första perioden av uttag, tex 5 år. Den första perioden av uttag har absolut störst betydelse för portföljens livslängd då den påverkar hela den resterande utvecklingen i början av en exponentiell serie. Genom att låta aktie delen arbeta ostört de första åren skjuter man upp sequence of return risk och minskar den samtidigt för när man väl börjar sälja aktier.
Någon kan säkert förklara bättre? “Made easy” är inte helt lätt.
Jag/vi hade siktat på 5+25 och började glatt att plocka från sparkonto under vår test-FIRE.
Men sedan inträffar livet/slumpen/“guds hand” och det trillade ner ett fett avgångsvederlag istället för att jag sade upp mig.
Nu står jag där och konstaterar att pengarna på sparkonton räcker till för att kunna leva det liv vi planerade för fram till pensionen och sedan täcker pensionen vår utgiftsnivå.
Vad vill jag då säga med detta ?
Planera för det värsta och njut av annat utfall.
Om man tänker pension så finns för mig tre olika källor till ett rikt liv i pengahänseende: pensionen, det avbetalare huset och investeringarna. Pensionen och det avbetalade huset leder automatiskt till en ekonomi i balans. Investeringarna kan användas till guldkant på tillvaron. Därmed behöver inte investeringarna delas upp i en del räntor och en del aktieindexfonder. Alla investeringar kan ligga i en aktieindexfond.
I princip kan man ju se det avbetalade huset som en garanti att pensionen kommer räcka. Ett avbetalat hus är alltså ett alternativ till räntepapper eftersom det gör en oberoende av avkastningen från investeringen i aktieindexfonderna.
Jag tror detta handlar om de som vill leva på avkastningen på börsen. Ett avbetalt hus ger inga pengar såvida man inte utökar lånet vilket blir svårt på ålderns höst
Både 60/40 och 5 år räntekonto känns lite väl mycket hängslen och livrem. Känns mer rimligt med antingen eller (100/0 + 5 år eller 60/40 + 0 år), eller kombo (80/20 + 3 år)
Jag kanske är lite knasig men jag håller inte med. Ett hus är något man bor i och inget likt ett tagbart kapital. Tänk på grevar i slott som lever på kattmat, jag är likadan, kommer bo i mitt hus till döden oavsett vad det är värt.
Aa detta är en lösning för många och något jag troligtvis kommer göra.
Många har ju dock ett stort sentimentalt värde i huset har själv några jag känner där husen är något de troligtvis skulle må bättre utav utan och bo i en enklare lägenhet men de har så många minnen kopplade till huset som de har svårt för att lämna.
Jag tror vi har många “fattigpensionärer” som ej skulle behöva leva så torftligt om de bara sålde sina hus.
Jag kommer också sälja kåken men de pengarna kommer inte på långa vägar räcka så det känns inte som någon lösning. Något jag stör mig på är dock alla dessa “fattigpensionärer” som sitter skuldfria på flera miljoner i tillgångar men ändå gnäller om att de är fattiga.
Jag tror inte det är så enkelt att sälja sitt hus om man väntar tills dess man är för gammal att bo kvar. Jag kan tänka mig att det är för många minnen och inte minst att det känns riskfyllt att flytta någon annanstans.
Jag tror inte jag och andra i min ålder blir bakåtsträvande, fega nostalgiker i samma grad som äldre. Jag märker ju redan nu på nyblivna pensionärer att de skiljer betydligt från sina föräldrar. Den trenden tror jag fortsätter i kommande generationer. Själv kan jag absolut känna nostalgi för vissa saker men att det skulle stoppa mig att leva ett rikt liv tänker jag aldrig tillåta
