Det har väl inte undgått någon att vi lever i en tid när “satsa på dig själv” blivit religion. Allting ska helst vara så perfekt som möjligt med tjusigt jobb, hög lön och en stor samling statusattribut av allehanda slag. Sedan är det givet att alla inte lyckas med allt det där men helst ska man ju ändå försöka visa upp en så tjusig fasad som möjligt på Facebook. Det man inte har kan man låtsas att man har och om andra tror på det så är ju en hel massa faktiskt vunnet.
Jag har vid några tillfällen träffat på personer som på något sätt verkar ha passiviserats av allt detta. Om man inte kan vinna, varför alls delta i loppet? Att sitta hemma framför TV:n och äta chips går ju minst lika bra.
För ett antal år sedan jobbade jag inom offentlig verksamhet i Sverige. Vi tog in olika personer helt eller delvis finansierade av Arbetsförmedlingen för att fylla olika luckor eller som praktikanter. Ibland fungerade det bra, ibland inte alls. En av de personer vi tog in var påtagligt ung, hade varit arbetslös ganska länge och haft “vara hemma med barn” som huvudsyssla ett antal år. De flesta man fick in via AF var personer med uppenbara brister av olika slag men den här tjejen hade inga brister alls. Hon verkade däremot ha någon form av komplex kring sin egen avsaknad av “stor framgång i livet”. Inte så att hon hade misslyckats på något allvarligt sätt men hon hade inte direkt lyckats heller. Bara det faktum att det såg ut så var tydligen tillräckligt för att gå omkring och må dåligt. Hon fick senare fast anställning och jobbar kvar på samma ställe fortfarande. Alla verkade förvånade över att någon “utan brister” kunde komma in från AF så beslutet att anställa henne var enkelt.
En annan person har en ordentlig utbildning från ett välkänt universitet men har av någon anledning bara “gått och drällt” under ett antal år. Personen i fråga är lite “socialt egen” men har inga uppenbara problem annars. När jag ställt frågor om jobb har det hetat att om hon ska söka jobb så måste jobbet var “utvecklande och spännande”. Att söka något jobb som har försörjning som huvudsyfte verkar inte vara möjligt att diskutera. Jobbet måste på något sätt fungera som ett kvitto på “stor framgång i livet” och “öppna upp för stora möjligheter” för att vara värt att överväga.
I båda fallet här handlar det om kvinnor med icke-svensk bakgrund som varit försörjda av sina män. Det har gett dem vissa möjligheter att “välja själva” om de vill jobba eller inte. Det handlar dock inte om några obegåvade individer. Deras problem verkar mest finnas hos dem själva och mycket ha koppling till “framgångskulten”.
Är det någon som känner igen fenomenet och har några andra exempel eller reflektioner kring det hela?
Även om personerna i dina exempel antagligen är långt ifrån ekonomiskt oberoende så har vi ju skyddsnät i Sverige, och en produktivitet som med råge överträffar behoven i de lägre trappstegen.
Fler och fler kan helt enkelt unna sig att tänka i de här banorna kring sina liv och sina mål. Jag skulle dock inte kalla den materiella fasaden du utmålar som ”framgångskulten” för något annat än brister på det näst högsta trappsteget.
Att vilja jobba med något meningsfullt för en själv ligger över det.
En annan vinkel med mig själv som exempel. Jag har varit ledig i perioder med lön och till slut insett att jag är FIRE. Detta har fått mig att ta jobb och uppdrag som känts roliga/ hanterbara / inte för svåra.
Jag har medvetet valt att ligga under min prestationsnivå. Det är uttråkande. När jag hade ekonomisk press gjorde jag mer och mådde sämre.
Efter mycket funderande har jag nu valt att gå in i en ny, svår roll. Jag behöver det inte ekonomiskt men jag upplever att jag behöver utmaningen.
Tror andra ser mig som framgångsrik, känner mig ofullständig (professionellt) och tänker att mitt nya jobb ska få mig att testa mina gränser, min kompetens och min uthållighet. Familjen är införstådd och har godkänt denna satsning som innebär något mindre engagemang på hemmafronten under de närmaste åren.
janbolmeson
(Jan Bolmeson)
delade upp denna diskussion i ett nytt ämne
#4
Ju äldre jag har blivit desto tydligare är det att människors framgångar inte beror särskilt mycket på utgångsläget som sådant. Det är inställningen i största allmänhet och det kan vara ganska små nyanser i dagligt beteende och de dagliga valen som ackumulerar till större effekter över årens lopp, det är väldigt fascinerande. Personer som man en gång såg sig som jämlik med har totalt halkat efter medan andra har dundrat på framåt. Då, när man var vid samma punkt, var det flera jag aldrig hade kunnat gissa på då som blev framgångsrika/halkade efter.
Jag har flera bekanta runt mig som exempelvis fungerade väldigt bra i skolsystemet ända upp på universitetsnivå. Men därefter är det som om de helt har tappat styrfarten. De var tydligen beroende av en omgivning som knuffade dem framåt och kanske även att andra sätter mål åt dem. När de ska driva sina liv själva utan sammanhang blir de veliga och tafatta och bara tar nåt jobb.
Jag har också en person i min närhet som är som du beskriver (har skrivit om det förrut, det är så förvånande för mig). Hen har kört olika typer av säljgrejer och försökt starta upp business som samtliga har misslyckats. Men hen tycker ändå att hen förtjänar höga löner och förmåner och blir besviken när inte omvärlden ser det på samma sätt. Jag uppfattar detta som en person som det skulle kunna gå utför rejält eftersom hen inte vill anpassa sig till hur verkligheten ser ut.
Jag skulle alltså säga att en viss del är slump och omständigheter, men det andra hittar man i folks personlighet. De kan vara väldigt begåvade men saknar realistisk uppfattning eller förmåga att få saker att hända. Jag skulle inte kalla det driv, de kan de ha under rätt omständighet. Det är bara det att de inte har förmågan själva att hitta rätt omständigheter. Kanske kan man beskriva det som om ett genomgående drag är att de lever lite uppe i det blå?
Så sant. Jag vet en kompetent person som inte fick något vettigt gjort på sin arbetsplats. Men någon i ledningen funderade och strukturerade upp arbetet på ett annat sätt. Nu är den “värdelösa” personen en nyckelspelare i företaget.
Det finns mycket att lära av detta exemplet. Vi ska inte vara så snabba på att döma. Under rätt omständigheter kan de flesta blomma upp. Det svåra är att förstå vilka de omständigheterna kan vara.
