Problemet är att status behöver märkas, helt oavsett hur den märks. Låg profil märks inte, om den inte är så låg att den märks därför. Och då är den ju inte låg, typ.
Det gör den inte. Du kan vara lugn. Det är här på forumet det kan kännas så. De flesta skulle inte veta vad de skulle göra med sin tid “därute”.
Jag gillar att det du skriver här kanske kan få en nytändning och bli värt mer framöver, men jag är ändå tveksam. Det du pratar om är respekt och moral och det har sällan varit detsamma som status. Det är andra kvalitéer, men just status tenderar genom historien att ta sig ganska ytliga attribut.
I mindre grupper med förförståelse är det såklart status, men jag tror inte det är vad TS avser. Att imponera på forskare att man publicerats i en ledande tidskrift eller citerats X antal gånger smäller sällan högt bland grannarna på gatan eller ens i bekantskapskretsen, om de själva inte är forskare. Det funkar liknande i andra branscher.
Ja exakt. Folk ser inte upp till personer som äger sin egen tid på grund av att de äger sin egen tid. Statusen kommer ifrån hur de har kommit dit, där varken förtidspension eller hårt sparande med ett vanligt jobb ger speciellt mycket status.
Jag misstänker att du inte har slutat visa status, du har kanske bara slutat visa med status genom konsumtion. Hur spenderar du din tid numera? Vad berättar du om dig själv för vänner, bekanta och kollegor när du inte byter bil, kläder, inredning och inte reser? Där hittar du möjligtvis hur du visar upp status istället.
Går man till ICA på förmiddagen med pensionärerna så tror de bara att man är arbetslös eller sjukskriven, inget som ger hög status.
Vi behöver inte längre jaga mat, men vi måste jaga mening, och det är en mycket svårare jakt. Jag tror att mängden möjligheter, för mycket frihet och för lite riktning är en stor del av svaret.
Nej, jag vågar nog påstå att jag inte har något behov alls längre att signalera status. Förut ville jag gärna glänsa lite trots att jag egentligen inte hade råd, men nu när jag har råd så är det inte lika intressant längre. Tvärtom skulle jag skämmas att köpa en tröja som signalerar status.
Om det beror på ålder eller ordnad ekonomi vet jag inte, en kombination antagligen.
Att vara trygg är kanske den bästa statusmarkören?
När nu robotik och AI leder till allt mer avancerade produkter allt billigare så gissar jag att varor som tagit oerhörda mängder aktiv människo-tid att skapa kommer bli vad de verkligt rika får status av att konsumera.
Kläder handsydda från handvävda tyger. Bilar byggda till stor del för hand. Etc etc.
Varför har ingen nämnt nätverk än? Om du är vän eller ännu bättre, nära vän, till viktiga personer, så får du hög status. Tänk någon som brukar spela tennis med statsministern, blir bjuden på Obamas mingelkvällar, äter kräftor med familjen Skarsgård, och bjuder nobelpristagare på middag i villan osv. Eller annan valfri viktig person.
Tyvärr så är det ju många unga människor som mår dåligt sas. på riktigt och det värsta är ju att det där psykiska illamåendet kryper allt längre ner i åldrarna.
Vad det egentligen beror på i en tid av överflöd på i princip allting är ju lite av en 10’-kronors fråga.
Skulle vilja påstå att det beror på en ny implicit definition av vad som är att må dåligt. Vanliga motiga jobbigheter patologiseras och hamnar i fokus som nån sorts upplevd orättvisa, man har rätt till en problemfri tillvaro helt enkelt och annars är det nån sorts tillstånd som bör botas.
Nu var det väl ändå underförstått att det inte gällde svältande barn? Men jag är helt övertygad om att svenska barn har mer psykisk ohälsa än nordkoreanska barn. Valfrihet är inte Guds gåva till mänskligheten.
Jag föreslår att @moderatorer bryter ut diskussionen om huruvida psykisk ohälsa existerar eller om folk bara är bortskämda och borde skärpa sig, och gör det till en egen tråd.
För övrigt har jag lidit av psykisk ohälsa i hela mitt liv, och min uppfattning är att begreppet “status” inte riktigt är relevant när man varje morgon måste försöka övertyga sig själv om att orka kämpa en dag till.
Kul fråga! Jag tror att man kan använda lite teoretiska angreppssätt för saker som troligtvis inte kommer att gå ur modet. För att statusmarkörer ska fungera måste de vara trovärdiga signaler som är svåra att fakea. Så saker som alla kan immitera blir snabbt passe. Det finns dock vissa saker som är svåra att kopiera och därmed blir mer hållbara statusmarkörer:
“Positionella varor”, vilket är det Veblen som först teoretiserade statuskonsumption fokuserade på. Det är alltså ens relativa position jämfört med andra. Även om vi kan göra fler jakter kan bara en person ha den störta jakten, så att ha störst jakt är en bättre statusmarkör än att ha en jakt över huvud taget. Det kan också leda till konstiga kapprustningar mellan olika personer som försöker överträffa varandra. Rymdturism kommer nog bli stort, inte för att det finns något vettigt att göra i rymden, utan för att bara några få kommer att ha råd med det.
“Location, location, location”. Mark Twain sägs ha sagt “buy land, they don’t make it anymore”. Även om både befolkningen och BNP har hundrafaldigats de senaste århundraderna är jorden fortfarande lika stor, så att ha marktillgångar blir allt mer exklusivt. Mest exklusiv är den marken som har bäst läge, alltså i centrala storstäder. Även om vi kan bygga nya bostäder genom att utvidga städer är det ett icke-perfekt substitut för att bo mitt i stan, eller på stranden etc. Det här är också anledningen till att bostäder kan rusa så mycket i värde, även om ens hus förfaller och blir sämre med tiden.
Mode, vilket fungerar på det sättet att det hela tiden ändras, för att kunna särskilja de som står närmast trendsättarna från de som står längre bort. Det är ju knappast så att höstmodet för 10 år sedan objektivt sett blivit fulare, men genom att bära höstkollektionen från 2025 visar man att man har står i framkant till att få tillgång till den senaste informationen.
Den sista punkten med mode kan också kopplas till ett fenomen som kallas “counter-signalling”, alltså att man signallerar motsatsen till det man väntas signallera. Tänk er en tech-entreprenör som går runt i tjocktröja och sneakers istället för kostym. Tanken med detta är att man visar att man har så pass hög status att man inte längre behöver signallera sin höga status, och därmed kan bete sig som lågstatuspersoner. Problemet med den här tekniken är att andra redan måste veta att man har den höga statusen, för att de inte av misstag ska blanda ihop en med lågstatuspersoner. Det här tror jag till exempel förklarar fenomenet med kändisar med låg profil. När de tackar nej till intervjuer är det ett högstatus-move, men för en vanlig person är det inte så exklusivt att inte bli intervjuad.
Du låter tvivlande till att många mår dåligt på riktigt och verkligen inte bara inbillar sig alltsammans eller sjåpar sig
Nej, inte alls. Men det blir konstigt när man pratar om att må psykiskt dåligt utan att specificera närmare. Man pratar ju sällan (i mina kretsar i alla fall) om att man mår fysiskt dåligt utan att specificera om det gäller halsont eller cancer. Och det bör man göra om man tycker att den fysiska ohälsan har ökat, annars blir det svårt att veta vad man pratar om. Det är skillnad på schizofreni och ångest ospec, ja skillnad på tillstånd överlag som behandlas inom primärvården eller psykiatrin eller inte når upp till några diagnostiska kriterier.
Men jag håller med nån annan i tråden om att det här blir helt off topic. Inget önskemål från min sida om att fortsätta diskussionen vidare i någon sidotråd, även om andra är fria att göra det.
Det låter som en tuff situation @Anelia. Du har berättat om den i andra trådar och det låter verkligen svårt. Man brukar ju göra en uppdelning mellan problem som är subkliniska, behandlas inom primärvården eller som behandlas inom psykiatrin, och de som jag åsyftade i mitt inlägg handlade om subkliniska symtom eller möjligtvis på primärvårdsnivå.
Du får rätta mig om jag har fel, men jag skulle inte alls beskriva din situation som subklinisk utan tvärtom som mycket tuff. Med det sagt var det inte sådant som jag hänvisade till och inte sådant som diskuterades i Mello. Jag hoppas att det förtydligar lite min utgångspunkt och gör det tydligare vad jag tänkte på.
Jag håller också med dig om att det här blev ett himla sidospår som gott kan läggas ner. Är inte särskilt sugen på att fördjupa mig i detta område, och det var heller verkligen inte syftet med mitt inlägg.
Men jag vill passa på att be om ursäkt, inte till folk överlag men till dig, för jag kan ha förståelse för om/att du tog illa upp.
