Idag har jag och frugan vad jag tycker är en god inkommst, Sammanlagd vi drar in runt 1.3 m innan skatt. Netto kommer in runt 85000 SEK varje månad. Vi har de sista två år tagit kontroll av våran inkomst och börjat drömma om vad vi kan och vill göra.
Våra planer ingår att vara skuldfri, ha fina semester, ha en bra pengamaskin, spara till barnen, kanske ett större hus.
Tyvärr har vi våra föräldrar som bodde i en ganska skit land hela sit liv och pga den ekonomiska situationen har i princip tappat allt inkommst (pensionen räcker till 1 kg kött, etc.) och behöver våran hjälp. Så kommer ut varje månad ~13000 SEK till dem.
Och nu har jag sistone en stor sorg att drömmarna kommer inte att uppfyllas och att vi inte kan ge våra barn vissa saker, då detta ska troligtviss fortsätta minnst 20 år. Och troligen vi kommer att ha större utgifter när deras hälsa blir sämre och sämre.
Min sorg blir sämre när jag tänker att för varje krona mer vi tjänar idag kommer 0,5 SEK hamna på kontot.
Sen när jag tänker på hur jag känner känner mig så himla syldig då det är våra föräldrar som har inte riktigt gjort något annan fel än an ha fortroende på att regeringen skulle inte förstöra ekonomin.
Vet inte om någon annan känner igen detta, jag bara behovde släppa och skriva detta och så länge jag skriver kan det vara intressant vad andra tänker om det, även om ni vill skrika till mig och säga att jag klagar om inget.
Jag kan bara beklaga skitläget. Inte så mycket att ni inte kan spara lika mycket, för det går nog ingen nöd på er egentligen, men väldigt trist att era föräldrar har det besvärligt i gamla hemlandet.
Mitt enda råd är väl att försöka se det som att det kunde varit värre. Det kunde varit så att ni inte kunnat hjälpa dem alls.
Du har rätt, och jag också känner skyldiga känslor över att jag mår hur jag mår när vi ändå är mer än Ok.
Tror ibland känslorna kommer för att mina föräldrar säger till mig ofta att vi bör köpa större hus, nyare bil, etc. Och in i mig jag tänker….ja kanske kunde ha råd men inte när vi försörjer föräldrarna….men vågar inte säga det till dem, det är ändå inte deras fel och de har inte gjort duma grejer heller, bara har dem en del fastigheter i hemlandet som är avbetalt, som ingen vill köpa och producerar så lite för dem.
Hjälp dom eller hjälp dom inte. Vad är viktigast för dig, 13000 i månaden eller att hjälpa dom? Det finns inget rätt eller fel här utan bara vad du själv tycker känns bra.
Det är alltså helt okej att inte hjälpa dom heller om du föredrar det.
Men, gissar jag utifrån beskrivningarna du ger, det där är värderingar som är viktiga där de bor och i den kulturen. Det är många med invandrarbakgrund från exempelvis mellanöstern som går i den fällan här och stirrar sig blinda på Mercedes och dubbelgarage utanför villan. Lev det liv ni värderar och låt inte föräldrarna diktera villkoren. De är ju inte lyckligare med sina fastigheter, som du själv noterar.
Vad har föräldrarna att göra med hur ni sköter er ekonomi? Det är ju ni som väljer hur, vad och om ni vill spendera era pengar? Det borde ni göra klart för dom.
Jag vill hjälpa dem, jag vet att det är inte mitt ansvar. Jag kanske söker efter en annan synpunkt som jag helt enkelt missar eller är för frustrerad att se. Som några sa, vi kan hjälpa, detta är inte läget för alla. Jag redan känner mig något bättre från att skriva ned mina tankar och att läsa vad ni skrev. Så är väldigt tacksamma till alla för det
I våran kultur är föräldrarna ganska ok med att ge sina åsikter och bli sura när man inte gör vad dem säger. Också För mina föräldrar åtminstone jag mistänker att de vill se sin son ha den stora huset, den dyra bilen, allt som påpekar att man är framgångsrik, alltså de har den här mindset som jag och min fru inte har. Speciellt för vi har fattat att det är ett snabb sätt att inte bli rik och framgångsrik…
Fast OPs föräldrar bor vi ett land som inte ligger i Norden? Som jag förstår det. Ett fattigare land där en hel pension räcker till ett kilo kött. Så låg pension kan man inte riktigt ha i Sverige. Et kilo kött kostar ungefär 150 kr. Svenska pensioner må vara låga, men inte så låga.
Tror inte att vi kommer att se förbättring på våran tid, men jag kan ha fel. Definitiv inte i närmsta 10-15 år.
Mina föräldrar skulle kunna bo i Europa kanske få någon typ av bidrag, frugans föräldrar kan bara komma som asylsökande, men de vill inte. Vi är från den karibeansk område.
Vi har en bråkdel av planeten att förfoga över. Det är inte upp till en enskild medborgare eller en generös minoritet att skänka bort inflytande över framtida generationers territorie hur som helst. En majoritet har varit emot den sortens givmildhet i över 40 år, men sakfrågan ignoreras av de folkvalda.
Apropå att vara givmild med andras resurser; Thomas här har en massa tid och pengar över. Be honom fortsätta jobba och skänka sin lön till föräldrarna. Kapa alla mellanhänder. Ta från hans fickor direkt till deras.
Jättevanligt och fullt förståeligt. Det farliga är att den tanken aldrig försvinner. Oavsett hur bra man får det. Det kommer alltid finnas något mer att önska.
Jag kan förstå känslan av att det är en sorg att inte kunna få “mer”, men som andra redan påpekat, även med 72k netto i månaden kommer man långt.
Det är väldigt lätt att hamna i fällan att “bara om jag hade x Tkr så hade jag varit nöjd”. Personligen är jag där ofta. Händelsevis tjänar vi omkring 65k netto och jag hade varit väldigt nöjd om jag kunde öka upp det till 72k, sen är det tillräckligt (tänker jag nu). Har kompisar som drar in 55k, de skulle vara väldigt nöjda om de hade våra 65k etc etc
Människan har en inneboende tendens att inte bli nöjd och alltid sträva efter mer. Även om många på det här forumet lyckats stävja konsumtionsdjävulen och spara mycket av sin lön, tror jag ändå många kan känna att “om jag bara hade x kr till så hade jag varit i FIRE vid 55 istället för 60”.
Det är ju en extra utmaning, men absolut inte en stenvägg för drömmarna. Med er inkomst borde ett stort sparande och investeringar fortfarande vara mycket möjligt. Tappa inte motivationen, för det kommer definitivt hindra era drömmar.
Med det sagt är det ok att vara sur medan du smälter det sura äpplet av insikten.
Vet inte om detta kan ge lite perspektiv eller om det mest handlar om kulturella skillnader.
Mina morföräldrar är från Polen och har länge klagat på hur dålig deras pension är. Trots att regeringen försökt stötta pensionärerna med extra bidrag är det aldrig nog. Min mamma har ofta hjälpt dem ekonomiskt, men pengarna gick ofta till saker jag uppfattade som mer statushöjande än nödvändiga. När hon slutade bidra försökte jag länge ge förslag på hur de kunde spara pengar och få vardagen att gå ihop, men jag insåg till slut att de inte ville ha lösningar. De ville bara klaga och bli lyssnade på. Numera bistår jag mest med sympati – och ibland praktiska saker som receptfria mediciner, kompressionsstrumpor och liknande. Mormor tycker att hon är för gammal för att ändra vanor, och det finns något i den generationen där samlandet av saker är centralt och svårt att påverka.
Sambons föräldrar är raka motsatsen. De skulle egentligen behöva mer omvårdnad och helst bo på äldreboende, men de är fast beslutna att bo kvar i sitt hus. Det spelar ingen roll hur mycket man erbjuder sig att hjälpa till. De har det bra ställt ekonomiskt, men det är ändå något som tar emot. Problemet är att huset ligger isolerat, mitt ute på ett berg. När något händer tar det lång tid innan ambulansen kommer fram, vilket gör situationen ännu mer bekymmersam.
Det jag vill komma till är att jag tycker det är starkt av dina föräldrar att kunna be om hjälp, och fint att du har möjlighet att stötta dem. Livet sker här och nu, och det viktigaste är att du känner att du inte kommer ångra dina val senare – det är viktigare än att prioritera en bil eller ett hus på kort sikt.
Angående deras hets kan du nog förklara att mycket bottnar i kulturella skillnader. Ett exempel från mitt liv: när mina morföräldrar kom för att se vårt nyköpta hus var vi jätteglada. Men eftersom det var byggt i trä (som de flesta svenska hus) möttes vi bara av kommentaren: “Varför köpte ni en lada?” För dem betyder trähus något enkelt och ovärdigt, medan vi här ser det som normalt och ofta charmigt.
Det kan vara tufft att balansera mellan olika kulturer och förväntningar. Det fina är att man faktiskt kan välja guldkornen från båda.
